11.8.06

VAD ÄR LYRIK?







Bo I. Cavefors
VAD ÄR LYRIK?
Va faen e lyrik?
Vanlig prosatext
som
författaren klipper av då
och då för att
få annan rytm, ett
understatement
för att göra
det hela mer
obegripligt?

Bertolt Brecht ansåg att lyriken, kanske menade han lyrikern?, befinner sig i ständigt krigstillstånd gentemot rationellt tänkande. Samtidigt ansåg samme Brecht att lyriken var alldeles utmärkt som subjektivt debattforum. Politisk poesi. Dikter i politiska idéers tjänst. Propagandapoesi. Upp till kamp. Låter som kultursidan i Dagens Nyheter eller som när Svenska Dagbladets Werkelid kastar sig över Påven. Patetiskt.

Brecht talade om två olika former av lyriskt språk, att lyrik och logik är två oförenliga storheter, att det inte finns objektiva metoder att mäta med när lyrik skall analyseras. Inget nytt för vår tid att hävda sådant. Friedrich Gottfried Klopstock var av samma åsikt redan 1759 när han skrev om poesins ”natur” och vidareutvecklade Martin Opitz (1597-1639) teorier om barockpoesins runda former. Båda menade att lyrik kräver känsla för ordet, för ordets makt att förvandla sig självt, byta färg och form, att skimra som kameleonten för att mäkta bära vittnesbörd om människosjälens subtila och sensibla mysterium. Sådana diffusa ordningsregler får givetvis ett större antal potentater att anmäla sig som förklaringsgurus. Hugo von Hofmannsthal menade att man når in till poesins kärna genom det vänskapliga samtalets form. Ack ja, dessa eviga debattörer som aldrig lyfter rumpan från krogstolen, symbolisk eller ej. Men inte tror i alla fall jag att det alltför myckna tyckandet och diskuterandet och de alltför många samtalen, där åsikterna ”bryts” emot varandra, leder fram till att det blir särskilt mycket sagt. Sagt. Ordet tänkt har jag inte ens tänkt. Ezra Pound menade med geni ”en ofrånkomlig snabbhet och exakthet inom ett givet område”. Alltså: håll dig till ämnet, strunta i den rådande smaken, avfärda dunkairyggenekvilibristerna. Dikten och diktaren försvinner i alla fall alltför ofta ut i ett intellektuellt tomrum under resans gång. I sin avhandling Sprache und Verwandlung (1985) menar Johannes Anderegg att dikt, i motsats till fiktion, återger erfarenheter av sådant slag som endast ernås genom ett språk i förvandling, till förvandling genom erfarenheter, estetiska upplevelser. En författare, en diktare, utan erfarenheter är ingen diktare i Ordets bemärkelse.

Men Brecht? … och Hans Magnus Enzensberger som i Gottfried Benns efterföljd sysslat en hel del med problemet om det motsägelsefulla i relationerna mellan världens absoluta tillstånd och den engagerade och engagerande diktningens uppfattning om världens absoluta tillstånd. Avståndet kan ibland vara fruktansvärt stort, lätt att upptäcka, lätt att förtränga, alltid kvävande, men Enzensberger kommer tyvärr inte längre än att konstatera just detta faktum, som var och en kan knyppla vidare på genom att ta upp tråden i Damen-Konversations-Lexikon (10 band 1834-1838) där encyklopedisten menar att lyrisk poesi formas när diktaren uttrycker sitt ”innersta”.

Snudd på katastrof: Klopfstock, Brecht och Enzensberger... och Damen-Konversations-Lexikon! Kommer man inte längre? Inte genom att ta del av Horace Engdahls problem med Atterbom

och ”rösten”, men kanske genom att ägna en stunds mediterande åt kristna mystikers poesi och att lära något av George Steiners och Descartes ”närvaro genom verklig substantiation av språk och form”? Konkret: hur skall diktens yttre form modelleras för att hävda sig gentemot lyrikteoretiker vilka till skillnad från diktarna har möjlighet hämta kraft och ordval via institutionella språk- och talformer och därmed kan göra sig till talesmän för tidens tendenser, dvs framstå som kulturella modelejon. Är det något fel i att som diktare likt Nietzsche och Schopenhauer fly in i en reflexartad tillvaro av ontologiskt metafysisk exententialism?

Eller? Mystikerna inom judendom, kristendom och islam har aldrig varit ontologiskt metafysiska existentialister. Eller kanske dock: Ezra Pound konstaterar torrt, i Gajd till Kultuuren, att ”sakliga personer [har] varit överens om att mysterier är mysterier” och att ”ingen människa kan skaffa sin nästa en biljett dit på någon resebyrå”. Robert Musil skriver (1931) i essän Der Geist des Gedichts att lyriken är ett gränsfall mellan logik och irrationalitet. Paul Celan analyserade den diskursiva gränsen mellan diktarens faktiska och icke-förklarande bildspråk och vad läsaren förväntar sig av tydlighet och sensibilitet. Celan utgick från sina konstteoretiska erfarenheter av läsningen av Büchners verk och fann i dennes språk mängder av lyriska metaforer som sedan inspirerade honom i det egna skrivandet ”in eigenem Name” såväl som på uppdrag av ”eines ganzes Anderen”. Alltså: problemet finns egentligen i det enkla faktum att det klickar betänkligt i umgänget mellan det poetiska språket och det kultiverade vardagsspråk som kommunikationstekniskt sett har föga gemensamt med den verklighet diktaren vill beskriva. ”Lämna det du inte begriper i fred!” manar Pound såväl lyriker som kritiker i Gajd till Kultuuren och hänvisar till Platon, ”det sirliga svinet”, som förespråkade att ”poeter” skulle uteslutas ur hans planerade stat, men ”han underlät att NÄMNA NÄRMARE att han menade skraltiga poeter”. Men vem avgör vad som är dålig poesi och vem namnger de poeter som inte skulle godkänts av Platon? Pound menar att till och med stoikerna lurades ”längst ut på grenen” och där talar om epirosis trots att de inte visste mer om detta ”än ni, jag eller Herakleitos”.

Är inte all lyrik egentligen subjektiv? Den beskriver inte protester, kan inte beskriva protester, den ÄR protest och ger motbilder till samhällets officiella rapportering om människors reella verkligheter. Lyrikerna lyriska själstillstånd beskrivs av Friedrich Nietzsche i Geburt der Tragödie... när han utgår ifrån sina dionysiska erfarenheter av individens återkomst i Varat. Med Nietzsches lyrikteoretiska reflektioner i bakfickan kanske det kan bli möjligt för framtidens lyriker hävda lyrikens företräde framför andra litterära former. Det gäller att härska över det obekanta genom att systematisera visionerna.


3 titlar aktuella i sammanhanget:
Ludwig Völker (red.) Lyriktheorie. Verlag Philipp Reclam jun., Stuttgart 1990.
Ezra Pound Gajd till Kultuuren. Bo Cavefors Verlag, Zürich 1981.
Bo I. Cavefors Essän Kristen Poesi

i Se Gud!, kartusianmunkar beskriver kontemplationens väg. Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2004.
Copyright ©Bo I. Cavefors 2006

5 comments:

Anark said...

Kan man inte helt enkelt gå till rötterna: poesi är sång (Orpheus) och magi (besvärjelse)? Det är en makt hos språket som är väsensskild från den retoriska och rationella, ord som påverkar andra delar av vårt psyke än den vänstra hjärnhalvans cerebrala cortex. Det låter mossigt romantiskt, men jag tror romantikerna hade rätt i allt väsentligt. Den poesi som tror att den klarar sig utan det magiska och/eller orfiska elementet fungerar helt enkelt inte som poesi. Även Brechts föregivet "sakliga", eller Raymond Carvers, eller för den delen Pounds och Eliots imagistiska och senare dikter, har denna makt.

Bo I. Cavefors said...

Jovisst, ”att gå till rötterna” är väl just vad så olika personligheter som Brecht, Pound, Descartes och Steiner menar när de talar om att lyrik och logik är två oförenliga personligheter (Brecht), att ”mysterier är mysterier”(Pound) och om en verklig närvaro genom substantiation av språk och form (Descartes/Steiner). Alltså sång och magi, precis som du skriver. Du är ju själv inne på exakt samma spår. Det är inte mossigt… Romantiskt? Tja, kanske det. Jag vet inte vad romantik egentligen är för någonting, inom musik och lyrik. Inte ens medeltidens trubadurer var romantiker utan snarare någon sorts kärlekens mystiker som var extremt medvetna om att lyrik och logik inte hör samman, att kärlekens mysterier faktiskt är mysterier, såväl när man talar om kärleken mellan människor som kärleken till Gud. ”Det gäller att härska över det obekanta genom att systematisera visionerna”, att systematisera mysterierna ungefär som mystikerna gör när de vandrar på vägen eller går uppför trappan till Gud, till Nirvana. Tror jag.

anark said...

Jag är helt ense med dig, jag försökte bara koncentrera det hela till en för min prosaiska hjärna hanterbar form. ”Romantiskt” var mest ett försök att förekomma kritiken man kunde vänta sig från de moderna, som idag tydligen flockas kring något de kallar "språkmaterialism". Där finns ingen större skräck än att drabbas av misstanken om avvikelse från den sanna materialistiska och ateistiska vägen. Men på den vägen finns ingen poesi. Poeten må vara en aldrig så övertygad ateist; hans ord är ofrånkomligen (dvs om de äger poetisk makt) gudomliga.

Jakob said...

En mycket intressant, och aktuell, diskussion! Som tyvärr inte förs på våra kultursidor, antagligen av nämnda rädsla för att framstå som mossig och "romantisk", vilket tycks ha blivit ett skällsord numera. När upphörde det att vara okej att ha visonära anspråk som poet?

Bo I. Cavefors said...

Jaja, Jakob (fin blogg du har, förresten). Rädslan för att framstå som "romantisk" tror jag beror på att alltför många inom den "kulturella sektorn", om man säger så, bara läst sig till vad ordet "romantik" består i/av, genom att slå upp spalt 186 i band 18 av Nordisk Familjebok (1954), där det dels talas om "Medeltidens uppfattning sådan den kom till uttryck i litteraturen och konsten" (obegripligt påstående, som om Medeltidens litteratur och konst var stöpt i en och samma form...), och dels som "beteckning för vad som i Sverige vanl. kallas nyromantik", alltså Schubert och Gunnar Wennerberg!Varför inte Olrog?

Den stackarn, den lidande Werther och alla hans följeslagare såväl i den litterära som i den verkliga världen, uppfattas, uppenbarligen, i Sverige, inte som "romantiker".

Romantik är för alltför många detsamma som ömma kyssar och dödslängtan av flummigt slag.Typ Kleist så som man missuppfattar Kleists mord och självmord.

Se där varför "romantisk" och/eller "romantik" är misskrediterade begrepp i svensk kultur.

Generellt sett: en författare utan visioner, utan visionära anspråk, tycker jag bör söka sig till annan verksamhet. Vart visionerna leder författaren, är ett helt annat problem.