STAFFAN BECKMAN, ISRAEL, GÖRAN SKYTTE, MASAIER, SAMBURUS

Bo I. Cavefors
Staffan Beckman, Israel, Göran Skytte, Masaier, Samburus

1989 publicerade Staffan Beckman boken Till Jerusalem (Arbetarkulturs förlag). Jag recenserade boken, som av författaren och/eller förlaget karakteriserades som ”roman”, i Svenska Dagbladet (30.8.1989). Ambivalent. Var det en bra eller dålig bok. Tyckte jag om den eller inte. Min ambivalens finns kvar 2006. Beteckningen ”roman” är helt missvisande. Till Jerusalem är en komplicerad bok, en komposition av bekännelser, ren propaganda och till brädden fylld med pamflettargument. Beckman är en skicklig stilist, språket flyter som vispgrädde, lägger sig fett över författarens dokumentationer av tiden han beskriver. Trots detta flyt är allt torrt, utan sälta. Anemiskt. Kanske beror det på att denna bok, som egentligen är en självbiografi, av författaren skall betraktas som, läsas som ”roman”. Visserligen är vad som står i boken oerhört jagfixerat, ger sken av att snarare vara en roman än en självbiografi. Men dock: självförverkligandets flygande mara segrade över Beckmans avsikt att skriva en roman om sin socialistiska tro på kollektivets väg mot uppror. Beckman glömde att i varje folkuppror finns även individens egen, av egen kraft skapade rätt, till revolt av det egna Jaget.

Staffan Beckman: född och uppvuxen i en intellektuell medelklassfamilj i en av Storstockholms sovförstäder. Hemma hos några av sina klasskamraters arbetarföräldrar fann han den mjuka och kälkborgerliga idyll som mamma och pappa inte bjöd på. Konflikten med fadern blir för Beckman ett trauma som följer honom upp i femtioårsåldern (kanske längre?). Han reagerar genom att förakta föräldrarnas uppfattningar och insikter vad gäller politik och social kommunikation. Beckman förvandlas till en högt begåvad outsider, ständigt på språng mot nya avvikelser, fräscha protester och snabba avskedstaganden. Det är så han beskriver sig själv. Efter karriär vid radio & tv, med starka erfarenheter av oro, död och förödelse runtom i världen finner Beckman en märklig intellektuell och andlig trygghet hos de plågade, förföljda och för sina liv kämpande palestinierna. I apokalypsens öga finns frid. Exceptionella förhållanden skapar gemenskap, undergång leder mot ny framtid. Staffan Beckmans livshållning och erfarenheter har släktskap med de tyska författares existentiella uppfattning om livets mål och om verklighetens nakenhet, som hade personliga erfarenheter av första världskrigets skyttegravar. Exempel: Ernst Jünger.

I min recension i SvD skrev jag att Staffan Beckman inte är ett ”unikum bland sin generations intellektuella, men få har som han blivit idealen trogen”. Idag vill jag hävda att Beckman faktiskt var ett unikum bland sin generations intellektuella. Han är en av de få som blivit de diffusa idealen trogen. I alla fall fram till 1989. Å andra sidan: Beckman, så förefaller det, föreföll aldrig ens ha haft den minsta aning om att i och med den palestiniernas seger över ockupanterna, som kommer förr eller senare, så kommer denna seger samtidigt skapa förnyad insikt om människans natur och politikens realiteter. Det vill säga: palestiniernas seger skapar nya problem, skapar nya förutsättningar för nya konflikter. Den europeiska vänstern från 1960-, 1970- och 1980-talen lärde sig aldrig leva med insikten om att målet för FLN, FNL, sionister, sandinister, palestinier, ANC, raf, afghanrebeller, kinesiska studentrevolutionärer och svarta pantrar, var makt. Vad annars? När svenska vänstern insåg att revoltörerna, rebellerna, revolutionärerna, ”terroristerna”, förnyarna inte nöjde sig med flower-power utan faktiskt menade allvar, hoppade flertalet av och sögs upp av tryggheten i det mediokra medelklassamhället. Uppvaknandet ledde till den cyniska insikten att det räcker med att lägga en slant i Amnestybössan, förvandla den gamle terroristen Nelson Mandela till helgon, värna om pensionssystemen och satsa på Greenpeace. Beckman gick en annan väg. I min SvD-recension kallade jag det för ”mognad”. Ja, kanske var det en inre och personlig mognad för Staffan Beckman när han tog första steget då han i oktober 1986 satt på Café Liber i Jerusalem och samspråkade med Cordelia Edvardson. En judisk kvinna ”som en tid blev min mor”, skriver Beckman. Edvardson frågar Beckman om inte Israel och Palestina motsvarar hans ”inre landskap”. Jo, svarar Beckman. Där möts ”palestiniern” Beckman och den Israelboende Edvardson, som i en recension i SvD av Beckmans tidigare roman Garfunkel skrev att hon aldrig trott ”det skulle vara möjligt att tycka om boken vars hela mening och tendens” var henne främmande. I Till Jerusalem konstaterar Beckman att Cordelia Edvardsons ”innersta judiskhet” gav hans, Beckmans, ”liv dess riktning”. Båda möttes i den ”judiskhet” som är förföljelse, utanförskap och kamp för rätt och rättvisa. I denna ”judiskhet” finns moraliskt och intellektuellt hållbara skäl för palestiniernas kamp för rätt till eget land. I denna ”judiskhet” finns det ingen motsättning i att slösa sin kärlek på såväl palestinier som judar. Har den attityden givit konkreta positiva resultat? Staffan Beckman skriver att man måste med ömhet se ”Karlavagnen balansera på spetsen av sin skakel i nordost” för att kunna urskilja ”kusten, en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”.

Men vad är allt detta annat än intellektuellt finsnickeri. ”…en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”. Ja, det låter vackert, men verkligheten har ännu en gång, gång på gång, visat något annat, nämligen mörksvart natt.

Konflikten mellan Israel och deras arabiska grannar står mig upp i halsen. Född 1935 upplevde jag som pojke andra världskriget från Malmös horisont. Tack vare en framsynt styvfar läste jag dagstidningar när jag var fem år, började småskolan innan jag fyllt sex. Det var år 1941. Jag skäms inte ett ögonblick för att jag som pojke fascinerades av tyska soldater, framförallt Rommel, att jag läste tyska propagandatidskrifter, som Signal. Fotografier säger mer än ord. Materialet fanns i mitt hem, trots att, eller därför att, såväl min mamma (framför allt min mamma) som min styvfar, var klart uttalat emot allt vad som hade med Hitler och nazister att göra, samtidigt som de var traditionellt konservativa, ren skjortkrage, putsade skor, läsa läxor på utsatta tider, hälsa artigt, bocka så locken i pannan fladdrade, (iochförsig ett litet helvete). Min styvfar menade att en söt pojke som växte upp under de förhållanden som då rådde, måste lära sig såväl att torka sig själv i rumpan som att reagera – på det goda - på det onda.

Efterhand som kriget pågick blev tyskarna alltmer representanter för allt ont. Hitler lyfte armen, Per-Albin ljög. Wallenberg tjänade pengar. Efter Stalingrad degraderades till och med språket till ett andraklasspråk och engelskan flöt upp som kork på vattnet till förstahandsspråk. På Latinskolan fick de stackars andraklassarna snabbt som ögat byta fot och hellre tänka på Sir än på Herrn Doktor si&så. Aningen tragikomiskt, men en del av verkligheten bland ransoneringskort, USA:s flygande fästningar och slaktade katter som på Drottningtorget såldes som kaniner. Hästkött handlade man i saluhallen vid Föreningsgatan.

Med andra ord: det var ett liv och ett kiv. Och sedan kom krigsslutet… Ja, krigsslutet, men någon fred kan man inte tala om. Vedervärdigheterna med nazisternas framfart mot judarna kunde ingen, absolut ingen, bli opåverkad av. Mittåt: det skrevs och talades om femton miljoner judar som gasats ihjäl, men inte många ord om homosexuella och andra ihjälgasade, präster, journalister, zigenare, handikappade, dementa, slavarbetare. När information så småningom sipprade fram att nazisternas kamp för att skapa ett folkhem även inneburit att homosexuella steriliserats eller mördats, förvandlades sköna drömmar till mardrömmar hos en elvaårig pojke som just upplevt positiv homosexualitet. Som lök på laxen av all denna ensidiga information kommer att britterna de facto skapar, ja just skapar, ur intet, som någon sorts verkställande jordiskt redskap för Gud, skapar britterna staten Israel. Britterna! Av alla. Ett land, ett folk, där det dröp (dryper) av antisemitism.

Hitler spånade om Madagaskar. Churchill skapade Israel. Uppriktigt sagt: inte är det särskilt märkligt att just britterna i vått och torrt stödjer Israel, som stat, säkerligen inte dess judiska medborgare, utan därför att Israel under hela sin existens tjänstgjort som den brittiska och nordamerikanska nykolonialismens spjutspets in mot de afrikanska stater som arbetat sig bort från rollen som slavstater. Israel levererade vapen till Sydafrika trots FN:s vapenembargo (INGEN sa något), landets regeringar har ställt upp med privata livvaktsarméer till de värsta diktatorerna i de efterkoloniala afrikanska staterna, osv. Och den som har vänner som är svarta afrikaner vilka av ena eller andra anledningen tvingats arbeta i eller bara på uppdrag, även de mest uppburna sådana, besöka Israel, kan berätta om rasismen, om hatet mot araber, javisst, men framför allt om föraktet, det öppet visade föraktet, mot afrikaner, ju svartare dess värre. Vad säger Kofi Annan?

Samtidigt talar Israels regering, sedan decennier, om andra stater och om oppositionella grupper som ”terrorister”. Men finns det något land i den västliga sfären, dit man väl trots allt måste räkna Israel, som i sin struktur och i sin politiska hierarki, är så genompyrt av ”terrorism” och av ”terrorister” som Israel? Det räcker nämna Sternligan och om Ben Gurions och Golda Meirs ständiga skryt om den ”militära kampen” som föregick bildandet av staten Israel. Den enögde generalen Moshe Dayan, politikern Menashem Begin. Ja, hela köret av israeliska politiker, inkluderande Fredsnobelpristagaren. Israel är verkligen, i högre grad än något av de länder i Afrika som frigjort sig (oftast mindre, tyvärr sällan mer…) från de forna kolonialmakterna, ett land skapat av ”terrorister”. För att balansera: det är inte många år sedan även en ikon som Nelson Mandela, var ”terrorist” i västerländska massmedia. För egen del minns jag från min ungdom hur det påstods att Kenyatta och Mau-Mau åt, ja åt, som kannibaler steker (eller kokar) goda missionärer, till frukostmål, hur Kwame Nkrumah efter frigörelsen sött somnade in i en säng av GULD

Exemplen kan tusenfaldigas. Men om Israels inhemska, verkliga och inte förmenta statsterrorism, aldrig ett kritiskt ord. Tvärtom illa dold beundran: effektivt, skickligt, intelligent.

Jag är, som kanske framgått, trött på Israel. Jag är trött på Palestinakonflikten som sådan. Jag är trött på att höra om försöken att utrota ett speciellt folk när det i världen vimlar av folk som diktatorer, kolonialmakter, psykopater och politiker som under demokratiskt ideologiska floskler försökt och ibland nästan lyckats utrota folk som stått i vägen för deras totala maktutövning. Jag har levt ett helt liv i skuggan av den rasistiska konflikten mellan judar och araber, som jag inte är orsak till, inte vill veta av, hatar, som strider mot allt det jag står för, men som jag mentalt tvingats ta konsekvenserna av.

Stäng av Mellanösterområdet. Bygg en mur. Israelerna, liksom makthavarna i det nedlagda DDR, har ritningarna. Skär av hela regionen från omvärlden. Låt korkskruvslockarna slåss mot islamfanatikerna. Vissa konfliktdeltagare åberopar sig på Gud, andra på Mohamed eller Darwin. Det förefaller som om Gud arrenderat ut hela Mellanöstern till Darwin och det naturliga urval som ger den starkare all rätt och den svagare all förödmjukelse. Ingen tycks vilja inse att även Israel inget annat är en utpost till kolonialmakten USA, ett offerlamm som kommer att slaktas på det politiska altaret den dag västvärlden inte längre är beroende av arabisk olja.

Jag har slutat reagera på konflikter. Trodde jag. Men så läser jag Göran Skyttes ledare/krönika i Svenska Dagbladet lördagen den 19 augusti 2006. Jag reagerar. Jag reagerar instinktivt och ilsket. Skytte skriver om en svensk missionär, som helt klart gör en fin insats bland masaierna i Tanzania. Inget ont i detta, ingen skugga på en uppriktig missionär, mer än att min personliga uppfattning är att Europa och USA bör plocka hem alla missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater som placerats i Afrika och låta afrikanerna sköta afrikanska angelägenheter utifrån egna historiska modeller och inte efter de regler som regerat Europa sedan franska revolutionen släpade frihetens fanor i smutsen.

Skytte skriver i gammal vedervärdig kolonialstil om dessa masaier som är ”Högväxta, ståtliga”. Att läsa Skyttes krönika (på ledarplats!) i SvD är som att läsa ledarskribenten i 1930-talets Daily Mail. Förr var masaierna krigare, nu lever de på kor, får och getter, skriver Skytte. De bor med boskapen i små palissadomgärdade bosättningar. ”De låga husen är byggda av torkad kogödsel. Ingen elektricitet, nästan inget vatten”. OK. Visst är det så. På sina håll, ej överallt. I allmänhet ej, vill jag hävda. Men icke ett ord i Skyttes krönika om varför det blivit så här. Det finns ingen historieskrivning i Skyttes beskrivning av nutiden? Afrikaner måste man ta hand om. Försöka lära dem torka sig själva i rumpan.

Afrikanernas situationen lär inte förändras med hjälp av missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater. Ingenting har förbättrats någonstans i Afrika sedan kolonisationerna började. Tvärtom. För varje decennium, för varje nytt århundrade som försvinner ner i historiens svarta hål, försämras allting i Afrika. Det är inte afrikanernas fel. Det är inte ens de afrikanska diktatorernas fel, de som profiterar på kolonialmakternas utsugning av den kontinent de borde tjäna istället för att förråda.

Britterna sände bovarna till Australien och rötäggen till Afrika. Så är det än idag: kyrkorna fick för sig att afrikanerna inte var religiösa och inte trodde på Gud. Masaierna med sitt delvis hamitiska ursprung förlitade sig på Gud när svenskarna fortfarande trodde på Tor och Odin. Masaierna behöver inga missionärer. Masaierna behöver respekt för sin historia, för sin tro och för det land de en gång ägde. Ockrarna och finanshajarna insåg redan på 1600-talet att Afrika var ett jättelikt Schlaraffenland där det praktiskt taget växte mynt i varje palmkrona. Men om sådant icke ett ord i Skyttes vedervärdiga ledar/krönika. Istället: missionären ”får syn på en liten tunn flicka…” och, fortsätter den likt masaierna högreste resenären från Slottsstaden i Malmö, ”Utan att tveka tar han henne i famnen, pussar henne”. Vilket mod: ”Utan att tveka…”. Tänk, tänk om flickan var aidssmittad? Senare ”konfererar” missionären och ”en trådsmal massajkvinna” om flickans framtid. Tidigare i ledar/krönikan skriver Skytte att masaierna lever traditionellt, männen ”insvepta i röda tunikor, kvinnorna i blått…”. Traditionellt? Traditionellt och till för inte alltför länge sedan var masaierna absolut nakna. Men de klädde kanske på sig inför stor vit, högrest, mans besök. När det blev kväll kanske masaierna tog fram trummorna, sopade undan koskiten och bongobongobongo dansade, alltmedan Karlavagnen balanserade på spetsen av sin skakel i nordost…

Samburus lever i Kenya, lämnade Nildalen under 1400-talet. Tillhör samma folkgrupp som masaierna. Också de ett boskapsägande krigarfolk. 2004 gav fotografen Patrick James Michel ut en bok med titeln Five. Titeln Five syftar på jord, vatten, eld, luft samt det femte elementet ”the reunion of mankind with the Milky Way: the Sacred”. Bland dessa heliga, helgade, invigda, finns samburus, männen vid Ganges, tuaregerna, de nordamerikanska indianernas shamaner. Illustrationerna med samburus är hämtade från denna bok.

Bok:
Patrick James Michel Five
280 s., 200 färgfotografier
Steidl Verlag, Göttingen / Vale Studio, London, 2004
ISBN 3-88243-826-6

Copyright©Bo I. Cavefors 2006