GÖRAN PRINTZ-PÅHLSON

Foto: Thomas Dapper, 2005

Bo I. Cavefors
G.P.-P.

Jan Östergren dog för några år sedan. Göran Printz-Påhlson dog häromdagen. Båda var alkoholister. Om detta står det inte ett ord i de fina, jag menar det positivt, och kloka minnesrunor som Lars-Håkan Svensson och Lars Gustav Andersson publicerade i Svenska Dagbladet i tisdags (1.8.06), med anledning av G.P.-P.:s död efter ett antal år som blind och allmänt helt bortom och glömd av denna, den förgängliga, världen. Vad G.P.-P. producerade tillhör emellertid inte den förgängliga världen. Det är det som är skillnaden mellan ande och materia.

Varför förtiga detta sorgliga faktum, denna tragik: att såväl Printz-Påhlson som Östergren sedan decennier var alkoholister. Därom kan, bland många andra, väktarna vid Malmö Centralstation vittna. Det fanns tyvärr även de som beskyllde den ene för att ha förorsakat den andres alkoholism, och omvänt.

Jag samtalade med G.P.-P. endast vid två tillfällen. Jag drack kaffe med G.P.-P. (och Finn, ett år…) på uteserveringen i Stadsparken i Lund försommaren 1959 och sensommaren samma år i min mammas villa i Limhamn dit G.P.-P. och Göran Bengtson anlände två timmar försenade med spårvagnen från Gustav Adolfs Torg, för att leverera ett icke färdigt manuskript till diktantologin Räkna Ditt Hjärtas Slag, med bidrag av bla Laurie Lee, Lawrence Durrell och Robert Graves. Det var den första bok jag gav ut som förläggare, 1959. Senare publicerades, förutom Appendix till Solen i spegeln, två av G.P.-P.:s sammanlagt fyra essäsamlingar, Slutna världar öppen rymd och Förtroendekrisen, båda 1971. I stort sett nonchalerades de båda essäsamlingarna av kritikerkåren. Varför? Jag ansåg då och tror idag att G.P.-P. var alltför avancerad för sin egen generation och ”upptäcktes” av den generation Svensson och Andersson tillhör. Den politiska dimensionen i mycket av G.P.-P.:s essäistik inbillar jag mig kan bli en hänryckande upptäcktsfärd för de litteraturvetare och filosofer som dessutom är politiskt aktiva och som idag är någonstans mellan 20 och 30 år gamla.

Jan Östergren kom till mig, förmodligen, jag vet dock ej, sedan ett antal andra förlag, refuserat honom. Han producerade, flitigt, och jag editerade; Jans egna dikter, översättningar. Jag vill nog påstå att Jan Östergren är en av de märkligaste, mest belästa och mest intelligenta kulturarbetare (ett vedervärdigt politiskt slagord från 1960-talet, som upplysning för de som är födda senare) jag träffat. Med Jan blev jag dessutom god vän, tror jag, hoppas jag. Men hur kunna följa med i drickandet av ett tiotals varianter av brännvin med skilda örtsmaker, när man (som jag) föredrar Ballantine? Hur vedervärdigt möta Jan klockan fem på morgonen, med sura uppstötningar, ragglande, lullande, ovårdad, på Södra Förstadsgatan (gata i Malmö), med plastkassar dinglande i händerna, plastkassar med än fler spritbuteljer. Förfall, förfall… till det yttre, ja, men icke till karaktären, ej vad gällde intellektet. Jan förvandlades under sina sista år till nykter alkoholist.

Och G.P.-P., under decennier Jan Östergrens supbroder i ordets sanna bemärkelse. Jag är inte nykterist, långt därifrån, mitt eget liv med kokain (när jag var ung) och sex förfasar säkert en och annan. Jag har absolut inga pekpinnar att komma med. Jag är inte ens upprörd. Kanske är jag avundsjuk för att jag aldrig, som Lars-Håkan Svensson, och andra, hade den intellektuella kapaciteten att föra samtal av det slag Svensson refererar till i sin minnesruna i SvD. Det beklagar jag, men det var inte min uppgift att vara intellektuell. Jag konstaterar: att vänner (även jag), myndigheter, kulturetablissemang, inte gjorde någonting, absolut ingenting, för att förhindra dessa båda mänskliga tragedier. Varför? Det enkla och snabba och obehagliga svaret är: avundsjuka. Varför erbjöd, tex. Lunds Universitet, inte G.P.-P. en professorstjänst? Det fanns absolut inte någon annan som var mer kvalificerad. Varför behandlas Jan Östergren än idag (nåja, Lars-Håkan Svensson är som så ofta, heder åt honom, ett undantag) som en diletant och autodidakt trots att han hade en kunskap, en beläsenhet och en sensibilitet som vilken som helst som råkar på lösa (dvs intriganta) boliner bli, tex, Akademisekretare, kan/kunde avundas honom?

Konkret vill jag bevara minnet av dessa båda sällsynta svanar, egentligen helt otänkbara i den svenska ankdammen, som människor som framför allt var: snälla. Jaja, det låter infantilt i dessa finkulturella sammanhang där man klär G.P.-P. och Jan Östergren i de akademiska girlanger de aldrig fick ta del av under livstiden, men faktum är, jag utmanar på duell den som säger emot mig när jag med hela hjärtats slagkraftiga dunk dunk dunk, med all styrka hävdar: det fanns inga mer gudabenådat snälla människor än dessa båda Malmöbor.

Och… När jag fyllde fyrtiofyra år i november 1979, några månader efter polisens och andras husundersökningar (raf-historien mm), påbörjad förlagsnedläggelse osv osv osv, hade den alltid lika effektive och aktive (Sune verkställer verkligen sina idéer, det är det ju inte alla som gör…) och omtänksamme Sune Nordgren tagit initiativet till en present, en box med tolv anteckningsböcker av den då populära svartröda kinesiska modellen, där tolv av förlagets författare/medarbetare skrev vars en bok som ”publicerades” som original i ett exemplar. De tio: Lennart Aschenbrenner, Mats B., Stig Claesson, Benkt-Erik Hedin, Claes Hylinger, Harry Järv, Thomas Kjellgren, Tomas Löfström, Sune Nordgren, Göran Printz-Påhlson, Carl-Henning Wijkmark och Jan Östergren. En bok saknas i boxen: Harry Järv lämnade av någon anledning aldrig in den bok han lovat skriva.

Titeln på Jan Östergrens bok är Oanständigt lappri från pärm till pärm eller Liten ABC-bok för ordhandlare. Göran Printz-Påhlson levererade en fullmatad anteckningsbok med titeln Odradek samt därtill en dikt med samma titel, i såväl engelsk som svensk version: texten i anteckningsboken är en form av kommentarer och noter till dikten. Om Odradek publicerats i andra sammanhang vet jag ej.

+

Göran Printz-Påhlson
Odradek

Es klingt etwa so wie das Rascheln
in gefallenen Blättern

Their oases are locative or instrumental.
Here, in this place, I see the leaves falling
on the fabulously stayed crosses and inscriptions,
as they fell on the Homeric simile of generations.
You have heard them, the little dissuaders,
whispering in the attics, or from behind the creaking stairs,
with their busy spools and laughter, seemingly
from no human lungs. You proceed to ask:
What’s your name? Answers: Odradek.
Where do you live? Unbestimmter Wohnsitz.
They cannot die but cease to exist
when you do not listen. In another place,
in Paris, a car is stopped: a little dog
in the lap of a young girl exploding
like a ripe autumnal fruit in her hands. Her
lover is already carved in half by bullets.
There are cleaner cases, more winsome
uses for the accusative. Do not heed them anymore.
Here we all die, in bits and pieces.

For Bo Cavefors

+

Göran Printz-Påhlson
Odradek

Es klingt etwa so wie das Rascheln
in gefallenen Blättern

Deras kasus är lokativ eller instrumentalis.
Här, på denna plats faller löven efter stadens
makalöst stagade kors och inskriptioner,
liksom de föll över de homeriska släktleden.
Du har hört dem, de små avrådarna,
viskande på vindar, eller bakom knarrande trappor,
med flitiga spolar och skratt som knappast
kommer från levande lungor. Du frågar:
Vad heter du? Svarar: Odradek.
Var bor du? Unbestimmter Wohnsitz.
De kan inte dö, men de fungerar endast
när du lyssnar. På en annan plats,
i Paris, stannar en bil: en liten hund
i knät på en ung flicka exploderar
som en höstlig fallfrukt mellan hennes händer.
Hennes älskare är redan klyvd av polisens kulor.
Det finns renare fall, mera intagande
bruk av ackusativ. Lyssna inte på dem längre.
Här dör vi alla, i smulor, en smula.

Till Bo Cavefors