HERRSKAPET KÄSEBIERS RESA TILL ITALIEN

Bo I. Cavefors
LUDWIG THOMA OM SOCIAL OSKULD

Semestern är slut. Gräsklippning förvandlas till kupongklippning. Seglatsen med yachten i sydliga farvatten är slut. Skeppet ligger åter i hemmahamn. Välkomna hem!

Ludwig Thoma föddes i Oberammergau 1867. Avled 1921. Skogvaktarson, jur.dr. i München. Från 1884 författare och från 1899 ständig medarbetare i den politiskt satiriska tidskriften Simplicissimus. 1907 startade Thoma konkurrenttidskriften März.

Herrskapet Käsebiers italienska bildningsresa skrev Thoma 1914. Strax innan första världskriget bröt ut och sköt sönder den gamla världen. På den tiden reste man med tåg. Stinsarna var sin tids flygkaptener vad gällde social status. Thomas novell är en satir om den medelklass som i det kejserliga Tyskland, efter Bismarcks hålligång, lyft sig självt i håret och på den sociala rangskalan klättrat upp på inbjudningskortsnivå. För anseendets skull och för att visa kejsaren tacksamhet - för det bismarckska välståndet - ansåg man det vara en plikt att föra nationens bildningsgods vidare till kommande släkten.

Vad göra? Man for i klassikernas spår, dvs i Goethes, ej i Winckelmanns, med tåg som rälslagts på beprövade och kanske väl nedtrampade kulturstigar. Bildningsresan till Italien blev nästintill patriotisk samhällsplikt, beviset för äkta bildningstörst.

Som resultat av denna bildningstörst uppstod det totalt meningslösa resebrevet, som Ludwig Thoma parodierar. Brevskriverskans verkliga och djupa och sanna intressen kretsar kring strunt och trams, bildningsresan beskrivs med klyschor hämtade från turistreklam och parlörer.

+ + +

Ludwig Thoma
HERRSKAPET KÄSEBIERS ITALIENSKA RESA

Fabrikanten Friedrich Wilhelm Käsebier från Charlottenburg, hustrun Mathilde samt dottern Lilly har äntligen kommit iväg på sin efterlängtade resa till den soliga södern. De far över München och Innsbruck till Verona.

Fru Käsebier skriver ett första resebrev till fru kommerserådet Wilhelmine Lieckefett i Neukölln.

Verona. 12 febbraio

My Darling

Italia! Känner ej även du hur detta ord förtrollar varje bildad människa?

Jag måste berätta. Jag kunde inte lugna mig innan jag fick se den evigt blå himlen välva sig över oss. Min man, som Du vet inte så lätt blir upphetsad, ropade redan i Kufstein: "Barn, åh jag känner söderns alla dofter".

Lilly gjorde stora ögon. Jag kunde inte somna.

Tänk Dig detta. Vid Ala vaknade vi av melodiska toner. Genast väckte jag Fritz. Vi tyckte båda att det lät som en panflöjt. Jag sa att det är säkert en herde som driver sina getter ut på bete och som spelar någon gammal melodi. För min inre syn målade jag bilden av en herde med toppluva med röda band, en sådan där som man ser på alla bilder.

När Fritz drog undan gardinen var det emellertid fortfarande mörkt och vi förstod att tonerna kom från taket till sovvagnen. Det regnade.

Ja, det var sannerligen en trevlig överraskning. Ack,så skönt när fantasin får spela fritt och man tänker poetiskt.

Ganska tidigt anlände vi till Verona. På stationen var det ett förfärligt väsen. Då kom jag ihåg Din uppmaning att vi skulle vara mycket vaksamma mot facchinon som bär våra väskor.

Fritz fick tillbaks två falska lira av den gräslige facchinon.

Är det inte sorgligt att sådant händer i detta härliga land?

PS. I hotellets tea-room såg jag igår en engelsk Lady med en aftontoilette i guldmönstrad brokad med rosa Liberty och ljusgröna tyllspetsar. Klänningen var mycket finare än fru Thiedemanns. Du vet, den där dubbeldraperade kjolen med kavaj och kimonoärmar.

Än en gång, hälsning och kyss! Evviva la bella Italia!

+ + +

Novellen ämtad från Deutsche Prosa-Parodien, Reclam Verlag 1990

Tidigare publicerad i Finanstidningen, 18.5.1990. Här obetydligt reviderad