HORACE ENGDAHL OCH RÖSTEN

Bo I. Cavefors
ENGDAHL OCH RÖSTEN

Bok:
Horace Engdahl Beröringens ABC. En essä om rösten i litteraturen. Bonniers, Stockholm 1994.

Anslaget är magnifikt, tonläget högt när Horace Engdahl i företalet till Beröringens ABC tackar Svenska Akademien och Kungliga Vitterhetsakademien för frikostig lön och generöst resebidrag när det gällt att skriva en essä om vad som uppenbarades för författaren när han mot slutet av 1980-talet skrev om Atterbom, nämligen att Engdahl plötsligt förstod att för Atterbom var en röst något utöver det som vanligen lägges in i ordet, och att "detta förklarade mycket" (för Engdahl).

Engdahl, bland annat litteraturkritiker i Dagens Nyheter, skapar hos läsaren stora förväntningar om vad som skall förklaras, men efterhand som texterna om Goethe, bröderna Schlegel, Stendahl, Novalis, Marinetti, Ekelöf, Blanchot och Beckett flimrar förbi, rutschar alltsammans ut i tomma intet.

Efter självklarheter som att "en ton som inget ord kan beskriva" inte finns i själva satsen "utan tillhör yttrandet" och att den "tysta läsningen" i lika hög grad som lyssnandet är "beroende av förmågan att uppfatta dessa nyanser", frågar sig Engdahl om tjugofemåringen Friedrich Schlegel är denna svårfångade tons upptäckare. Svaret är Nej, men i sin recension av Goethes Wilhelm Meisters läroår inser Schlegel "fulla vidden av fenomenet", skriver Engdahl.

Nå. Engdahl befarar att ej heller idag, tvåhundra år senare, existerar förutsättningar för att uppfatta denna outsägbara ton. Så ej heller vad gäller Schlegels eget författarskap, inte ens Lucinde (1799), "detta drivande moln av erotisk stämningsprosa".

Helt i onödan ironiserar Engdahl över att Schlegel talar om "idén om en röst som inte kommer ur något jag", utan om något som Engdahl finner "betänkligt" likna "den romantiska idén om folkdiktningen". Denna förnuftsvändning hos den åldrande revolutionären Schlegel, som också innebar konvertering till katolicism och politiskt närmande till Metternich, beklagar naturligtvis Engdahl.

Den Schlegel som 1795 bereder väg för andlig omvälvning i Tyskland, liknande den som genomlidits i Frankrike, fann så småningom att det inte var särskilt klokt att framhärda med de ambitionerna sedan han blivit medveten om franska revolutionärers härjningar. Intellektuellt, socialt och politiskt genomfördes i det övriga, konservativare Europa, förändringar snabbare än i Frankrike. Det räcker att nämna fackföreningsrörelsen och kvinnans emancipation med vidhängande rösträtt.

Engdahls resonemang är roande men inte djuplodande, så länge han rör sig på domänerna kring Goethe och romantikerna. Sedan går luften ur essäerna. Skepsis väcker det rigorösa försöket att skapa klarhet i hemligheten med Stendahls författarskap och när Engdahl beskyller Mallarméforskarna för "gravallvar" och för att tyngas av "konstruktionsbehov", tjänar det som god självkarakteristik vad gäller hans egna funderingar kring Marinetti och futurismen. Engdahls propåer är ogenomtänkta och/eller vilseledande, förmodligen därför att han inte, som futuristerna, tror på "konstens samhällsnytta".

Men att som Marinetti vara högljudd behöver faktiskt inte innebära att endast vilja överrösta. Jag förstår inte hur Engdahl kan hävda att "lyssnandet" för futuristerna skulle framstå som "defaitistiskt". Tvärtom är det så, att futuristernas nogsamma avlyssnande av tiden de lever i, gör dem intressanta.

Kapitlen om Björling, Ekelöf och Blanchot lämnar inte ramarna för god litteraturhistoria på uppslagsboksstadiet och de avslutande kortkommentarerna - bland annat om svenska mäns erfarenheter av svårigheterna "att förföra en fransyska på skolfranska" - tillhör den svenska akademiens kuriosakabinett.

Sammanfattningsvis är Engdahls essäsamling ett prov på den arrogans inom litteraturforskningen som gjort sig bred de senaste decennierna, att publicera avhandlingar och essäistik som i huvudsak består av referat och hänvisningar till andras klipska idéer. Vilka misssförstås. Engdahl är ett praktexempel på medelmåttans tillkortakommanden. Märkligt nog fick jag idag per mail en intressant kommentar från min gode vän Lord Byron, vad gäller artikeln om George Steiner: "Engdahls läsning och försök att redogöra för röstens och tonens fenomen samt funktion i en text är förvisso ett hedervärt arbete, men tyvärr vänder sig Engdahl alltför starkt emot kratyliskan, dvs Kratylos - som dyker upp i en av Platons dialoger - försök att blottlägga ordens egentliga mening. På detta vis försöker han komma undan futurismen, dadaismen, surrealismen och dessutom tränga ut den teologiska och språkmetafysiska tolkningen av poesi: Swedenborg, Heidegger osv - all form av syn på ordet som Ord förintas. Det är ingen slump att Engdahl påpekar (två gånger vill jag minnas) att Mallarmé var ateist...".

Varför svensk litterartur och dess uttydare övergivit oss i denna ishavsvinter skall inte diskuteras här. Möjligen kan det bero på svensk litteraturs oförmåga att bakom ord höra den röst Atterbom talar om.


Artikeln ursprungligen publicerad i Barometern, 6 oktober 1994. Här aktualiserad. Artikeln i sin ursprungsform finns i samlingen Kulturopium, Johan Hammarströms Bokförlag 2004, som även innehåller artiklar om bla Gombrowicz, Lagercrantz och Groth.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1994, 2004, 2006