23.8.06

HEIDEGGER MED HUSTRU - ETT FILOSOFISKT PROBLEM?














Bo I. Cavefors

HEIDEGGER MED HUSTRU – ETT FILOSOFISKT PROBLEM?

Min personliga uppfattning är att filosofi, filosofiska system, ej endast skapas bak hjärnglobers djupa källarvalv, intellektuellt, systematiskt, utan att en hustru, en älskare/älskarinna, en motståndare, en god vän, lika ofta är det material ur vilket filosofen finner formlerna för framgångsrik filosofi. Martin Heidegger är ett sådant exempel. Blev Heidegger som han blev därför att han stod under toffeln? Var Heideggers nazism resultatet av kvinnomakt?

1945 krävde presidiet vid filosofiska fakulteten vid Freiburgs universitet att Martin Heidegger skulle förbjudas undervisa, men efter ingripanden från bland andra Romano Guardini, Karl Jaspers och ärkebiskopen Conrad Gröber beslöts att den ännu ej pensionsmogne Heidegger skulle upphöjas till emeritus samt, det viktigaste, behålla sin undervisningsplikt. Plikt!

Debatten kring Heidegger lär fortsätta under kommande århundraden. Åtskilligt arkivmaterial är fortfarande oåtkomligt. En intressant volym med tidigare okänt material är Beiträge zur Philosophie (Verlag Vittorio Klosterman, Frankfurt am Main 1989) som ger en helt ny bild av Heideggers filosofiska utveckling och av hans relationer till nationalsocialismen som politisk ideologi och filosofisk idé. Det är den aspekten som ligger i fokus för denna artikel.

Texterna i Beiträge zur Philosophie har betecknats som de viktigaste efter Sein und Zeit (1927) och ger en välgrundad dementi av Victor Farais (och hans eftersägares…) påståenden i Heidegger et la nazisme (1987) att filosofen även i partipolitiskt avseende var övertygad nazist. Men historieprofessorn Hugo Ott, verksam vid universitetet i Freiburg, menar att Heideggers personlighet var mer komplicerad än att fatalt och felaktigt falla för en världslig ideologi. 1989 publicerade Ott en intressant bok i ämnet, Martin Heidegger. Unterwegs zu seiner Biographie (Campus Verlag, Frankfurt am Main/New York 1989). Ott hade under några decennier sysslat med att samla material kring Heideggers relationer till katolicism och nationalsocialism. Ott upptäckte och har använt en rad viktiga källor som tidigare var antingen okända eller betraktades som sekundärmaterial, tex den omfattande korrespondensen mellan Heidegger och Jaspers. Även i offentliga arkiv fann Ott en mängd tidigare obesett material, framför allt från Heideggers korta men skandalomsusade tid som universitetsrektor i Freiburg.

Brytningen med katolska kyrkan och med katolicismen som kristen tro spelade en avgörande roll för Heideggers senare utveckling. Det fruktbärande kärlekshatet till Edmund Husserl ser Ott som avgörande för Heideggers avsked till katolicismen, men han pekar också på filosofens relationer till den unga filosofistudentskan Hannah Arendt och menar att en korrekt bild av Heidegger kan man få först då allt material som belyser detta förhållande blir tillgängligt.

Hugo Otts porträtt av Heidegger har strukturerats efter filosofens egna principer med trosproblematiken relaterad till det politiska skeendet. Ott lyckas med hjälp av nyfunna nycklar låsa upp några av hemligheterna bakom den självmytologiserande Heidegger.

Samtidigt som Heidegger var nästan totalt utfryst, i Tyskland, efter fredsutbrottet 1945, inträffade det paradoxala att han i Frankrike avancerade till filosof på modet, skrev artiklar i viktiga franska tidskrifter och ombads av den inflytelserike kommunisten Edgar Morin att medarbeta i Revue Fontaine med analyser av det politiska läget i Frankrike. Onekligen ett pikant erbjudande till en man som då betraktades som fullblodsnazist.

När den tyska efterkrigsgenerationen under inflytande av Theodor W. Adorno och Georg Lukács såg på Heidegger som en simpel Blut-und-Boden-Denker, med stark anknytning till nazis, växte hans inflytande ej bara i Frankrike utan framför allt i utomeuropeiska länder, alltifrån Kina och Japan till USA, där man såg honom som en socialrevolutionär filosof, som en medkämpe i kampen mot västvärldens nykolonialism. Wei Hsiung, professor i Peking, Heideggers assistent 1933-1936, stod fadder för en översättning till kinesiska av Sinn und Sein och medarbetade aktivt vid redigeringen av en tjugobandsutgåva på kinesiska av Heideggers skrifter.

Heideggers tvetydigheter blir tydliga i försvarsskriften Tatsachen und Gedanken. Ott menar att Heideggers argument är ohållbara, att filosofen medvetet blandar ihop kronologiska fakta och att han försöker förvilla med amoraliska argument. Exempel: Heidegger framställer sig själv som politiskt offer, att han tog tjänsten som universitetsrektor endast för att värna om forskningens frihet. I verkligheten, skriver Ott, hade Heidegger sedan länge nära kontakt med den nationalsocialistiska rörelsen. Redan 1932 skrev författarenen René Schickele, ”citoyen français und deutscher Dichter”, om Heidegger, i sin dagbok, att man i universitetskretsar förvånades över att Elfriede och Martin Heidegger umgicks nästan endast med nazister.

Alltså: problemet Heidegger är, i alla fall delvis, jämförbart med problematiken kring Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och en rad andra författare, filosofer, teologer och vetenskapsmän. Då kan man fråga sig: vad har Heideggers umgänge vid matsalsbordet och hans och hustruns personliga politiska sympatier att göra med filosofens filosofi? De som skrivit om Heidegger under de senaste sextiofem åren, och de är många, minst sagt, hänvisar till påverkan från andra stora personligheter inom politik och vetenskap, men samtliga förbigår med tystnad Heideggers hustru. Samma sak kan sägas om Ezra Pound, ingen talar om Dorothy Shakespear Pounds starka intellektuella inflytande som dominerade även när Pound mer eller mindre övergivit henne för älskarinnan, Olga Rudge.

Ott tar upp problemet Martin Heidegger och Elfriede Petri Heidegger och konstaterar att alliansen mellan katoliken Martin och protestanten Elfriede påverkade filosofens ”personlighetsutveckling”, men ingenstans nämner Ott om det i Freiburg välbekanta förhållandet att hustrun var en starkt pådrivande kraft när det gällde makens karriär såväl vid universitetet som inom partiet. Martin Heidegger drevs av hustrun att ta det avgörande steget under adventstiden 1932. Då den församlade kristenheten gladdes över Herrens ankomst skrev Heidegger ett uppfordrande brev till Jaspers där han talade om de kommande decennierna som den historiska period då filosofin äntligen skulle uppskattas efter förtjänst, påverka politik och politiker och leda människorna in i en ny och bättre värld.

Heidegger återkommer till detta tema vid installationsföreläsningen som rektor den 27 maj 1933 då han manar studenterna till skärpning, eftersom ”början återstår, den ligger inte bakom oss och är inte något vi bär inom oss, den väntar på oss”. För Heidegger var det självklart med ett personligt revolutionärt uppbrott för att som en av de förutbestämda elitmänniskorna stå till det Nya Rikets förfogande. Heidegger, Varats store filosof, ansåg att han bättre än någon annan kunde se de tecken i tiden som visade ”sanningen och storheten” i de nationalsocialistiska idéerna.

Hur blev det så? Martin Heidegger föddes i ett fattigt hem i den sydtyska byn Messkirch. Fadern var tunnbindare och klockare i den katolska församlingen. Heidegger förnekade aldrig, skämdes aldrig för sitt enkla ursprung. Tvärtom såg han den som en utmaning och förpliktelse. Genom kyrkans försorg lotsades Heidegger genom skolor och universitet och beslutade sig för att studera teologi. Han försökte bli ordensman hos jesuiterna, men avvisades. Heideggers ideal var filosofen Johannes Jørgensen , som, menade Heidegger, insett betydelsen av ”det förgångnas stora och oförstörbara sammanhang”. Den helige Franciskus blev Heideggers läromästare i moral; det som är obetydligt, förbisett och som döljs i skymundan, sådana verkligheter varifrån Heidegger själv kom, kan visa sig vara bärare av stora hemligheter. Denna motsatsdialektik återkommer Heidegger till i senare verk, framför allt i Hölderlininterpretationerna.

Under 1910-talet såg tysk katolicism Martin Heidegger som sitt stora framtidslöfte, men under Husserls inflytande bröt Heidegger med det katolska ”systemet” samtidigt som han genom påverkan av protestanten Friedrich Schleiermacher ändrade uppfattning om traditionen och om traditionell katolsk teologi. Schleiermacher bekämpade systematiseringen av teologiskt och filosofiskt tänkande och hävdade att religionernas sanna väsen inte bestäms av handlandet, av agerandet, utan är ett uppgående i universum, en känsla av samhörighet med oändligheten. Religion och filosofi måste hållas åtskilt, menade Schleiermacher: metafysik fördärvar, ja dödar, den rena religiositeten.

Gåtan Heidegger kan inte lösas, menar Ott, om man inte tar hänsyn till det ambivalenta i filosofens personlighet. Därför biter sig Ott fast i Heideggers komplicerade relationer till katolska kyrkan och hans önskan om nära relationer till Tredje Riket och den nationalsocialistiska rörelsen. Var detta ett konsekvent handlade utifrån filosofens filosofi eller berodde brytningen med kristendomen och anknytningen till nationalsocialismen, på ärelystnad och maktbegär. Även i resonemanget om Heideggers kluvna personlighet förbigår Ott hustruns påverkan och förmodar istället att Heidegger led av dubbelhybris när han förmodade, hoppades, att filosofin skulle påverka den nazistiska statsledningen så att han, Heidegger, den store filosofen, skulle bli självskriven för en ledande politisk roll.

Hugo Ott menar att Heidegger aldrig erkände sitt misslyckande som politiserande universitetsrektor. Det motsäges i viss mån av ett brev Heidegger 1961 skrev till Hans-Peter Hempel och som publicerades i nr.38/1989 av Rheinische Merkur, där han erkänner och beklagar sina politiska ”förvillelser”. Dessutom är det ju så att inom Partiet såg man med största misstroende på Heidegger, precis som man misstrodde Carl Schmitt och hatade Ernst Jünger, som man dock inte vågade röra eftersom Hitler beundrade den forne hjälten från första världskrigets skyttegravar. Heidegger såg partibossarna som en ”nyttig idiot” som man kunde ha stor glädje av i kampen mot katolska kyrkan, men samtidigt befarade man att den oberäknelige Freiburgprofessorn i hemlighet samarbetade med jesuiterna i deras antinazistiska kamp.

Dramat och gåtan Martin Heidegger kvarstår. Filosofen Walter Schultz hade kort tid före Heideggers död ett samtal med honom om dödsanalysen i Sein und Zeit och fick till svar att analysen i första hand är avsedd för medicinare eftersom praktisk filosofi är ett alltför begränsat medel när det gäller att analysera fenomenet död. När det gäller tro och filosofi handlar det om skrivbordsprodukter, skrev Heidegger redan 1927 till Jaspers. Med andra ord: hela livet förberedde sig Martin Heidegger för döden; att han skulle dö som kristen. På Heideggers egen begäran förrättades jordfästningen av ett syskonbarn, den katolske prästen Heinrich Heidegger. Orden i de fritt formade bönerna under begravningen i kyrkan i barndomsbyn handlade om att förbereda den förlorade sonens återkomst i kyrkans famn. Författaren Albert Krautheimer, kyrkoherde i Bietingen, en grannby till Messkirch, brukade säga att kyrkfolket gärna såge att Martin i botdräkt trädde in genom stora porten i den kyrka där han som klockarn’s pojk sprang ut och in och lekte i sakristian. Krautheimer visste vad han talade om. Under kriget och under den oroliga efterkrigstiden hade han i Bietingens kyrktorn gömt Martin Heideggers opublicerade manuskript.

Artikeln tidigare publicerad i Barometern (1.11.1989), KvällsPosten (9.11.1989) och Hufvudstadsbladet (30.12.1989). Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006

5 comments:

AUTONOM said...

Takk for linken, i min tid i Søterrike stiftet jeg bekjentskap med dette kunstkonseptet, du sikkert kjenner til:

http://www.nitsch.org

Betreffende din artikkel er den velskrevet og informativ, men noen gåte er det ikke all den tid man våger å gi slipp på post-holocaust moralismen, og erkjenne at historien og mennesket eksisterte og eksisterer utenfor dette for den Vestlige verdens (post 1945) moralske axiom. Da kan man lese Hamsun, Celine, Pound etc. uten å undre, men forstå at for mennesker hvis ideal aldri var demokratiske, liberakle eller marxistiske, dvs. grunnleggende hierarkiske, ble fascisme og nasjonal sosialisme i en del tilfeller en naturlig konklusjon. Det moralske spørsmålet og prøven man kan stille er; hvordan ville Heideggerm.fl. ha forholdt seg til nasjonal sosialismen og Hitler hvis de hadde vunnet? Det logiske svar om enn ubehagelig for mange vil gi en pekepinn på hvor mye anger og syndsforlatelse er verdt under press og en påtvunget skyldmoral, særlig når den er posthum.

AUTONOM said...

Mente selvsagt Østerrike, men Søte Riket, hvorfor ikke ;)

Bo I. Cavefors said...

Günter Grass är ju ett intressant aktuellt exempel...
Apropå Hermann Nitsch så skrev jag faktiskt om honom redan 1992... i Paletten. En längre artikel om Nitsch kan du läsa i boken agere contra http://valpen.blogspot.com/2005/10/agere-contra.html
och nya tankar kring hur tankarna kan användas i teatersammanhang finner du här: http://caveforsteaterdekadans.blogspot.com/2005/10/cavefors-teater-dekadans_03.html

AUTONOM said...

Ja, Grass..undrer på om han reflekterer over den spørsmålsstillingen selv, hva han egentlig kunne vært om de historiske forutsetninger hadde vært anderledes. Skyld gjør rare ting med mennesker, noen ganger kan det bli kunst, oftest blir det med moralisme, selvfornektelse og selvforherligelse.

AUTONOM said...

Din artikkel om Teater Dekadans og Nitsch satte mange tanker igang; problemet er for meg at ordet kommer i veien; de intellektuelle forutsetninger blir til stengsel for ekte henvgivelse, det være seg kulturelt, religiøst, seksuelt - eller politisk for den saks skyld. Teateret nå velge mellom forestillingsverden, dvs. kunst, med sitt skille mellom det opplevde og betrakteren og mysteriet, hvor betrakteren er delaktig og troende. Vanskeligheten i den borgerlige sivilisasjon er at troen og overbevisningen mangler i alle henseende, så derfor blir ekstasen redusert til en skamfull orgasme og det religiøse blir reudusert til tvil og frykt for det meningsløse.Det blir forestilling og forstillelse fremfor en totalitet som transcenderer det individuelle.I så måte er tabuet et forutsetning, dvs, at det seksuelle rituale må stå i en religiøs sammenheng i motsetnning til angstbitersk og uestetisk driftstilfredstillelse for å fylle en gnagende tomhet. Fraværet av religiøse tabu har vel mer enn noe annet ødelagt muligheten for religiøs og seksuell ekstase. Som du skiver er slakt og kjøtt blitt til noe blodløst man handler på konsum/snabbkjöp, seksualiteten og religionen er heller ingen unntak…Nitsch’ OM-teater ville kanskje vært vel forunt uten hans programmatiske erklæringer. Som sagt ordet kommer i veien.