HAYEK & DONOSO CORTÉS

Bo I. Cavefors

HAYEK och DONOSO CORTÉS
Böcker:
Friedrich Hayek Det stora misstaget. Bokförlaget Ratio 1990
José Maria Beneyto Apokalypse der Moderne. Die Diktaturtheorie von Donoso Cortés. Verlag Klett-Cotta 1990

Oftast är det svårt förstå vari det stora misstaget består, när man läser Friedrich Hayeks (1899-1992) bok Det stora misstaget. Kanske är det verkliga misstaget författaren själv! Hayeks sammanfattning av sextio års tänkande i vetenskapliga banor vad gäller ekonomi, filosofi och idéhistoria visar upp bilden av en splittrad och omogen personlighet. Hayeks stående tema/tes är att handel, industri och kapitalrörelser aktivt bidragit till och stundom varit avgörande för människans och världens utveckling. Ja, nog så sant, ingen förnekar en så självklar sanning.

Frågan är hur, till vilken skada alternativt till vilken glädje för människan som handel, industri och kapitalrörelser delvis påverkat eller varit avgörande för att skapa de samhällen vi idag lever i. Hur kan man tänka sig att alternativen sett ut om de förverkligats.

Hayek är liberal i salig Gladstones anda. Ungefär som Tony Blair, eller, varför inte, som Göran Persson. Det bör konservativt lagda läsare av boken Det stora misstaget, lägga på minnet. Märkligt nog gödslar Hayek med konservativt idégods, som han dock snabbt och lättfärdigt förvandlar till liberala frihandelsprinciper. Konservatismen är ett otyg, skriver Hayek, eftersom konservatism öppnar för möjligheter till statliga ingrepp i handel och ekonomi. Blair och Persson avskyr att aktivt reglera missförhållanden inom handel och ekonomi: låt elbolagen plocka ut ockerpriser från kunderna, låt ett litet antal stora finansiärer äga bankerna, sälj ut kommunikationsväsendet, osv.

Det finns många sorters konservatism. Vilken konservatism Hayek åsyftar är oftast oklart, men stjärnklart är att Hayek inte sympatiserar med konservativ antiliberalism. Trots detta är Hayek kritisk till den liberalism som i Keynes anda i Sverige går under täcknamnet socialdemokrati. Hayek associerar då till svensk socialdemokrati perioden 1920-1980, ej till vad som idag saluförs som socialdemokrati. Allt är ganska förvirrat, ungefär som dagens partiväsende, där det råder full anarki. För att härda ut i detta ideologiska Ingenmansland krävs tillgång till den ernst-jüngerske anarkens djupa skogar.

Åter till Hayek: artikelsamlingen Det stora misstaget är stundom utomordentligt stimulerande, i betydelsen rolig, framför allt när författaren gör medvetna försök att provocera. Men medvetet igångsatta aktioner som kallas provokationer provocerar sällan. Blir bara tröttsamma upprepningar av vad verkliga provokatörer redan åstadkommit. Hayek hävdar, för att ta ett exempel, att människans idéhistoriska drama, för att inte säga trauma, handlar om att handelsmän, industrialister och bankirer ej endast är evolutionens salt och sälta utan dessutom, som kaviar på laxen, framåtskridandets främsta gynnare och företrädare. Ja, vi vet att Hayek och andra senkomna darwinister tycker så, men provocerar det någon att få veta det en gång till?

Dock har Hayek en poäng i att han, just han, tidigt, decennier före dagens kapitalistiska postmodernister, som sitter med facit i hand, konstaterade att socialister av flertalet schatteringar tog fel när de hävdade att endast genom kollektiv styrning skapas kunskaper och materiella resurser.

Vad anser marknadsliberalen Hayek vara ”fakta”? För konservativa och socialister handlar det i grund och botten om moral. Så även för Hayek. Men vilken och vems moral? Hayeks på idéhistoriskt material baserade ekonomiska teorier är til syvende og sist en fråga om hur moral uppstår och vilka följder god alternativt dålig moral får för vårt ekonomiska och politiska liv. Hayek menar, inte helt oväntat, att den moral som finns inbyggd i kapitalismen och i av kapitalistiska samhällen skapade institutioner, är överlägsen alla andra moralbegrepp och bygger oslagbara sociala och ekonomiska system för att tillgodose människors skilda behov och främja samhällets och människors utveckling, även den andliga utvecklingen. Moral är för Hayek ”icke-instinktiva regler” utifrån vilka människan utvecklar en ”utvidgad ordning”, dvs en moral av ”infödda instinkter” befriade från inlärda traditioner. Hayek menar med sin livsfilosofi att evolution, biologi och etik hänger samman och skapar en ”ordning” där människan måste lära sig att anpassa sig till ”okända omständigheter”, att konkurrens är en ”upptäcktsprocedur” som ingår i all evolutionär verksamhet: att lära in ett beteende är roten till och ej resultatet av en insikt. Däri skiljer sig Hayek från Darwin, men annars gäller för båda den starkares rätt, byggd på knytnävens makt och ej på intelligensens ansvar. Hayek menar att ”stora vetenskapsmän” som uppmanar människorna att kontrollera utvecklingen i en värld som blir alltmer komplex, är ”konstruktivistiska rationalister”. Vad Hayek menar med detta är oklart. Lika oklart som när Hayek hävdar att statssystemet i de gamla faraonernas rike gick under på grund av tvåtusen års statssocialistisk misshushållning!

En ”statssocialism” som fungerade under ett par årtusenden kan knappast ha varit av alltför destruktiv karaktär. Det lär dröja innan såväl traditionell liberalism som modern marknadsliberalism visar samma förmåga till överlevnad. Hayeks påståenden är i skilda sammanhang halsbrytande och ologiska. Det i och för sig intressanta syftet att minimera goda framtidsutsikter för planhushållningsfanatiker och ge en levande bild av marxismen-leninismens felslut att centralstyrning alltid leder till rättvis fördelning av tillgängliga resurser, vilka endast kan maximeras i ett socialt och ekonomiskt slutet system, leder Hayek till att etiskt och moraliskt förankra kapitalismen inom en evolutionslära där nyttjarna, för att inte tala om utnyttjarna, tvingas balansera mellan praktiskt köpmannaskap och teologiska och filosofiska förmodanden. Vem, eller: vilka företag, klarar av den balansgången?

När Hayek lämnar spekulationsbörsen för att istället tala om påtagbar verklighet blir han sympatiskt amoralisk och menar att europeisk civilisation har sin raison d’être i ”politisk anarki”. Den konservativa bockfoten skrapar mot nyliberalismens dogmer och förvandlar Hayek till en riktig mänsklig medmänniska, samtidigt som han, dock, ej kan avstå från att motsäga sig själv och hävda att civilisationen, framför allt, natürlich, den västerländska, skapats av kapitalistiskt liberala handelsmän och bankirer. Detta förtiges i historieböckerna, påstår Hayek, samtidigt som han missar ett påtagligt faktum, nämligen att dessa kapitalistiskt liberala handelsmän och bankirer, tex i ett land som Sverige, även äger merparten av dagstidningar, tidskrifter, tevebolag, filmbolag, banker, med mera, och därmed har ett medialt och marknadsmässigt och ekonomiskt försprång i konkurrensen med de underbetalda historieläroboksförfattare vilka försöker ge en motbild till propagandan om det av folkvalda representanter folkstyrda demokratiska samhället.

Hayeks historieuppfattning och historieskrivning är ganska förvirrad. Finns det någon logik i människans tillvaro här på jorden, måste det ju dock vara så att den politiska anarki som möjliggjort köpmännens och bankirernas civilisatoriska sisyfosgärning, skapats av dem som haft den politiska, militära och religiösa makten. Men icke så, enligt Hayek, som med ett penndrag vill rationalisera bort politiker, militärer och klerus från evolutionen och förvandla dessa hedervärda kategorier till släktets amöbor.

Visserligen hävdade redan Montesquieu att det var köpmän som spred civilisationen till den barbariska Norden, men det behöver ju inte vara sant bara därför att det är Montesquieu som påstått det. Hayek bygger vidare på Montesquieus sybaritiska tvivel om Aristoteles förmåga ”att förstå den avancerade marknadsordning han levde i”. Ack ja, dessa gamla greker. Men kanske berodde filosofens förakt för köpenskap och pengar på handelsmännens missbruk snarare än på intellektuell högfärd? Detsamma gäller Tomas av Aquinos och romersk-katolska kyrkans avoga inställning till räntor och kommersialism, trots att Vatikanen, som världsligt maktcentrum, sysslade med såväl det ena som det andra. Eller just därför! Men för Hayek är det axiomatiskt att alla som kritiserar den avancerade och avskräckande marknadsföringens avigsidor är oförmögna att förstå densamma och ovilliga att acceptera den eftersom den inordnas inom etiska och allmänmoraliska principer vilka formulerats av intelligenser inom bankir- och entrepenörskretsar.

Den ensidige och på ena ögat blinde Hayeks ovan refererade åsikter leder självklart till en ytterst primitiv syn på den konservatism som enligt Hayek, dock, representerar ”begränsade moraliska aspekter” till vilka Riksbankens Nobelpristagare kan ansluta sig. Tack! Dock: samtidigt som Hayek talar positivt om det anarkiska samhälle som är en omöjlighet utan konservativt idégods, så föraktar han konservatismen som idétradition. I Hayeks terminologi tillhör konservativa människor kategorin ”primitiva folk” (det låter nationalsocialistiskt och frågan är om det inte är just det…), utifallatt dessa konservativa människor är negativt inställda mot ohämmad kommersialism, dvs den kommersialism som otvetydigt utnyttjar den liberala handeln med varor, tjänster och pengar utan att konstruktivt reinvestera mervärdet, överskottet, vinsten, mutorna, bonusarna, eller vad man nu vill kalla det.

Hayek beklagar att handelsmännen i den tidigare historien avskildes från resten av samhället, dvs avskildes från kunderna, trots den värdeökning han menar sker för varje inblandad aktör ”när varor byter ägare”. Var och en som köpt en ny bil, eller en ny dator, vet att så inte är fallet. Efter varje inköp av en vara minskar varans värde. Detta visste ej den numera avlidne Hayek, påstår han, indirekt. Medvetet bortser Riksbankspristagaren från att föraktet för penningen och marknaderna har andra orsaker än enskilda medborgares försämrade ekonomi och att människors negativa attityd snarare berodde och beror på sunt bondförnuft, dvs insikt om att de positiva sidorna av handelsmäns verksamhet ödelägges av kollegernas destruktiva handel och vandel, inte minst bland bankirerna, negativa attityder och åtgärder som leder till negativa följder för andra och tredje part. Med andra ord: det finns välgrundade skäl för att ingripanden bör ske när handelsmän/bankirer går över gränsen för vad som är allmänmoraliskt acceptabelt. Hayeks motvilja att inte vilja se sanningen i vitögat leder till hans ideologiskt och filosofiskt och moraliskt dunkla resonemang kring begrepp som ”der Sozialstaatsprinzip” och den tyska författningens ”soziale Rechtsstaat”. När argumenten tryter kryper Hayek bakom ospecificerade uttryck som ”varierade säkert”, ”kan knappast”, ”man kan föreställa sig”, osv. Detta gäller även när Hayek, avslutningsvis, ägnar några tankar kring begreppet Gud och menar att ordet ”Gud” inte passar in i hans egen ”tankestruktur eller världsbild” och menar att det är obegripligt vad ordet Gud ”skall betyda”. Detta skriver en livserfaren man, född 1899 i den katolska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, en man som tidigare citerat Karl Poppers aforism om att vårt mål måste vara ”att begå våra misstag så snabbt som möjligt”, vilket inte är en amoralism à la Keynes utan en folklig variant av Tomas av Aquinos ”multæ utilitates impedirentur si omnia peccata districte prohiberentur”, dvs att ”mycket som är nyttigt vore omöjligt om alla synder förbjöds”. I den marknadsliberala världen tillåtes emellertid ingen annan synd än den att sko sig på andras bekostnad. Å anda sidan är just den synden utbredd.

+ + +

Spanjoren Juan Donoso Cortés (1809-1853) borde vara av intresse i det identitetsvakuum som präglat västvärlden efter andra världskrigets slut, och som Friedrich Hayek är ett typexempel på. Under hela 1800-talet satte Donoso Cortés skräck i Europa samtidigt som han fascinerade de intellektuella kadrerna. Intellektuella kadrer: ett idag okänt begrepp. Men den katolske teoretikern, diplomaten och politikern Donoso Cortés visste vad det innebar att vara intellektuell och utifrån den positionen prognostiserade han ganska korrekt 1900-talets politiska och sociala katastrofer, samtliga förorsakade av ett icke föraktligt antal despoter. Donoso Cortés är provokativ när han hävdar att socialism alltför ofta leder till slaveri och att tekniken förvandlar människan från fri varelse till slav. Under det förgångna liberalistiska och marxistiska århundradet blev Donoso Cortés ofta missförstådd och felciterad. Dock ej så av rättshistorikern och filosofen Carl Schmitt när han analyserar spanjorens betydelse för Tysklands utveckling från Bismarck till det svidande nederlaget 1918. Schmitts engagemang för Donoso Cortés diskvalificerar denne hos dem som påstår att Schmitt kollaborerade med den nationalsocialistiska regimen under 1930-talet. Å andra sidan har även obesmittade vetenskapsmän som Ludwig Fischer och Edmund Schramm ägnat Donoso Cortés ingående studier liksom den ytterst välrenommerade franciskanerpatern Dietmar Westemeyer.

Nutida politikers, bankirers och skolade ekonomers skepsis gentemot Donoso Cortés kan bero på 1800-talsteoretikerns avoga inställning till tesen att ekonomiskt framåtskridande och teknisk utveckling med automatik slutar i välfärdssamhällen med lyckliga människor. Alltså: såväl marxister som nationalsocialister som liberaldemokrater vänder Donoso Cortés ryggen. Men i sitt viktigaste arbete, Ensayo sobre el catolicismo, el liberalismo yel socialismo, skriver Donoso Cortés att alla samhällsformer och varje regering utgår ifrån Gud, att ”varje politisk och social sanning även är en teologisk sanning”. Katoliken Donoso Cortés var motståndare till såväl socialism som liberalism och förespråkade istället en kyrkoanknuten konfession som ersätter de politiska ideologierna därför att, menar han, bakom varje ideologi finns redan byggt det stabila fundamentet för relationen mellan Gud och människa; innerst inne är varje människa medveten om att hon själv aldrig kan finna sanningen utan är hänvisad till ”lumen supra naturale”, Guds uppenbarelse. Inför sådana teser reste sig Hayek på alla fyra: Darwin förvisad till rollen som ett Guds barn, usch.

Moralteologiska stridigheter som frågan om människans arvsynd och om människan av egen fri vilja kan råda över sitt eget och över världens öden, för att skapa ett jordiskt paradis, förvandlar Donoso Cortés snabbt till politisk kontext: det finns alltid politiska svar på teologiska frågor, eftersom politik är en form av teologi. Därmed inte sagt att varje politiker som kan citera Bibelställen är en god politiker.

Donoso Cortés uppfattning om människan som en principiellt syndig varelse avfärdades av upplysningsfilosoferna och av hans revolutionärt lagda samtida som struntprat. Skitprat skulle vår nuvarande kulturminister ha sagt. Donoso Cortés ansåg emellertid att människan ej kan leva utan Guds nåd och att världsliga olyckor beror på att människan överskattar sin förmåga att bemästra sin omgivning. Som radikal metafysiker såg han socialismen som blodig illusion och inte som ett ärligt försök att undanröja industriproletariatets misär; socialistisk och liberal humanism fjärmar människan från religiös/kristen filosofi och tron på Gud för att världslig makt skall bli mer lättåtkomlig, hanterbar, profitabel och machiavellisk. Skicklig advokatyr kan få människor att tro på vad som helst. I gudlösa samhällen öppnas dörrarna på vid gavel till maktens centrum: partidiktaturer och allehanda despoter står redo.

I boken Apokalypse der Moderne. Die Diktaturtheorie von Donoso Cortés, hävdar José Maria Beneyto att den radikale antimodernisten Donoso Cortés är ytterst användbar i det nutida samhället för att stämma av statsteoretiker som Th. W. Adorno och Max Horkheimer. Och Hayek, borde Beneyto ha tillagt. När spanjoren hävdar att förnuftet är ett hjärnspöke konstaterar Beneyto att det explicit är ett upplysningsdialektiskt faktum. Utifrån sin radikalt konservativa position skärptes Donoso Cortés blick för empirisk analys av en revolutions förutsättningar. För att en revolution skall kunna genomföras måste revoltörerna utgå ifrån politisk teologi men ändock hålla sig fria gentemot denna så att de utan skygglappar kan gripa sig an med att åtgärda konkreta problem. Relationen mellan Gud och människa är oavvislig, men samtidigt menar Donoso Cortés att eftersom människan oavbrutet är invecklad i kamp med Gud så är det resultatet av denna kamp som räknas och de facto konstituerar skilda samhällsformer.

I diktaturer förekommer ej denna dialektik: diktatorn säger sig tjänstgöra i Guds ställe, som representant för en frånvarande storhet och ger sig därför själv tillåtelse att bryta mot vedertagna lagar, förordningar och sedvänjor så som Gud kan upphäva naturlagar och bygga sin maktutövning med hjälp av ”under”. Donoso Cortés eftersträvade ingen ”Gudsstat”: Carl Schmitt menar att när Donoso Cortés använder sig av liknelsen om Gud och diktatorn så är detta att ge diktatorn statsrättslig rätt att uppträda ”gudomligt”. Avsiktligt eller oavsiktligt, förmodligen i polemiskt syfte, lägger Schmitt in en felaktig tolkning av Donoso Cortés. Istället erbjuder 1800-talsdiplomaten ett teologiskt-politiskt alternativ som kan skydda människor och samhällen från presumtiva despoter på vansinnesjakt efter makt och världsherravälde.
Artiklarna om Hayek och Donoso Cortés tidigare publicerade hösten 1990, i skilda former, i bla Hufvudstadsbladet, Sundsvalls Tidning, Finanstidningen och Barometern. Här sammanförda och aktualiserade.Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006