CARL SCHMITT

Bo I. Cavefors
CARL SCHMITT

Den 5 augusti 1951 noterar Carl Schmitt i dagboken, Glossarium, några ord hämtade från Francis Bacon: Fons turbatus pede vena corrupta est iustus cadens coram impio. Alltså: en skurk, en inkräktare har ockuperat mitt hela Jag, han suger sig fast likt en igel och tömmer mina ådror på blod. Mitt livs källa har förgiftats; juridiskt har igeln mördat mig; kollektivet jurister bannar kollegan med egna åsikter; detta som utspelas bland lika värda visar alltför tydligt vad som kan drabba ”normaltysken” om han inte aktar sig för att gå emot normerna; vi befinner oss i det tillstånd Georg Büchner beskriver i Dantons Tod: den förföljde skriker av rädsla ett ”vive le roi” i ett fåfängt försök att försöka hejda förföljarna.

Likt Büchner kunde Schmitt hävda att han livet igenom agerat oegennyttigt och kompromisslöst, dock ej alltid välövertänkt om man med välövertänkt menar att offra principer och goda argument för fridens skull.

Schmitts livshållning skapar komplikationer.

Carl Schmitt, född 1888, avlider 1985. Jurist, filosof, rättshistoriker. Utmärkt introduktion till Schmitts författarskap är Staat, Grossraum, Nomos, med ett urval essaistik från åren mellan 1916 och 1969. Schmitts filosofi, den juridiska och den teologiska, startar med insikten om nödvändigheten av att hålla stånd mot antikrist och att samtidigt lära människor ett skeptiskt förhållningssätt gentemot politiska/ideologiska förkunnelser och, framför allt, gentemot dessa politiska förkunnelsers förkunnare. Schmitt ser den parlamentariskt styrda demokratiska staten som skådeplats för smarta medborgare vilka hellre agerar egennyttigt än oegennyttigt. Schmitt utgår från sina dystra erfarenheter från 1917, då han tjänstgjorde vid bayerska krigsministeriet och hade som uppgift att övervaka fredsaktivister och utopister, nakenradikaler och kålrotsodlare. Utifrån sådana praktiska erfarenheter av att motarbeta, helst förinta, utanförskap lärde sig Schmitt att utanförskap, mer än något annat, oroar makthavare. Schmitts slutsats blir att avvikelser från det demokratiska regelsystemet är viktigare för den demokratiska statens fortlevnad och vällevnad än följsamhet gentemot regelsystemet, därför att avvikaren är den som har makten att välja att antingen rädda eller förinta regelsystemet. Ur denna vetskap, som Schmitt förvandlar till filosofi, tror sig antischmittianerna kunna hämta tillräckligt med krut för påståendet att antidemokratism är detsamma som prototalism. Surt krut.

Schmitt var trots sällsynta, som offer självupplevda insikter om illojalitet och förräderi, en lojal jurist som gärna hjälpte till att rädda vad som räddas kunde i det Tyskland som gick undergången till mötes från 1917 och under de följande decennierna. I sin alltmer tilltagande isolering strävade Schmitt mot en världsordning och en nyordning i Tyskland där tolerans, men även klara rättsbegrepp, garanterades. Proudhon: ”Il est suprenant, qu’au fond de notre politique nous trouvions toujours la théologie”.

Texterna i Staat, Grossraum, Nomos är entydiga så länge Schmitt skriver om Weimarrepublikens författning. Skickligt argumenterar han för att odisciplinerade politiska partier i sak och handling skadar demokratin och genom sitt partiegoistiska handlande de facto skapar förutsättningarna för kommande diktaturer av vänster- eller högerkaraktär, exempel StalinSovjet och HitlerTyskland. Schmitts analys av den första tyska republiken är aktuell även idag, om man är uppmärksam på majoritetsdebaclet i demokratiska parlament där regeringscheferna ständigt tvingas till stora koalitioner eller till att förlita sig på små och i sig marginella utpressarpartier. Vid sådana politiskt indifferenta situationer ligger fältet fritt för extrempartier. 1926 konstaterar Schmitt att folket, väljarna i demokratiska partistater, saknar faktiskt inflytande över sammansättningen av de listor med namn på personer som står på valbar plats. I realiteten saknar folket allt inflytande över parlamentets och regeringens förda politik. Schmitt talar i klartext om ”så kallade val” och han förekommer den parlamentarismkritik som profilerade delar av vänsterrörelserna under 1960- och 1970-talen. Schmitt menar att Weimarrepubliken i realiteten var en ”total stat”, dock ej en totalitär stat, men en stat som genompolitiserats, ett liberalt samhälle som förvandlats till en parti- och parasitstat där maktpolitiker hade svårt att skilja på privatkonsumtion och konsumtion av allmänna medel, där makthavarna inte såg skillnaden mellan privata förmåner och statens exklusivitet. Visserligen talar sig Schmitt varm för en stark stat, men han menar något helt annat än vad som praktiserades under nationalsocialisternas regerande från 1933. Schmitt hävdar att endast starka stater skyddar svaga medborgare. Däremot: stater som styrs av starka och ideologiskt förankrade partier skyddar i första hand de egna väljarna.

Idag är Schmitt pinsamt aktuell vad gäller det tilltagande missnöjet med rättsstaten. I tre essäer behandlas ämnet: om Weimarrepublikens slutfas samt om de genomgripande förändringarna 1935, två år efter Hitlers makttillträde. Schmitts kritik mot den borgerliga rättsstaten handlar om att denna är utan filosofisk substans, att man där endast sysslar med normer och åtgärder, att den borgerliga rättsstaten är en ”Gesetzes-staat”, det vill säga en laggivande stat som i grunden saknar lagstiftning förankrad i människors traditionella rättigheter och tillägnade rätt. Det är onekligen ett aktuellt problem. Exempel: i det postsocialistiska Tyskland, dvs DDR, hävdade man att DDR var en rättsstat, en socialistisk rättsstat. Efter Murens Fall försvarade sig de forna DDR-juristerna mot anklagelserna för att ha tjänat en rättsvidrig stat med att DDR var en socialistisk rättsstat. Paradoxalt nog nyttjade dessa jurister carlschmittska rättsbegrepp. Även Schmitt menade att maktstater som HitlerTyskland, StalinSovjet och HoneckerDDR, dvs våldsstater, polisstater, var stater med av makthavarna legitimt skapad rättsordning. En stat med legitim rättsordning är emellertid ej alltid även en rättsstat.

Schmitts analys är värd en stilla begrundan eftersom han hävdar att varje rättsstat, såväl kriminella som icke-kriminella, skriver lagar utifrån precedensfall (exempel: betydande delar av ny svensk lagstiftning). Att skapa rättvisa och rätt utifrån sådana principer är, menar Schmitt, inte förenligt med den sanna innebörden av rätt garanterad av staten. Schmitt argumenterar istället för idén om ”nullum crimen sine poena”, det vill säga att alla icke-mänskliga handlingar skall bestraffas. Det är en historiskt fast förankrad rättsuppfattning, utgående ifrån grekisk filosofi, kristen teologi och mystik. Men vad är icke-mänskligt? Våld, idioti, homosexualitet? Nej, definitivt nej. I Schmitts starkt katolskt-bibliska mening var även marginaliserade människors beteenden mänskliga och dessutom värda särskild omvårdnad genom statens makt att stifta lagar.

Rättsproblematik var Schmitts stora förlustelse. Han vänder ständigt inochut på problemet och beklagar ideligen rättsstatens förfall till en maktmaskin där förordningar och föreskrifter anpassas till kortlivade historiska situationer, lagar utan värde för tider med politisk, religiös och social turbulens. Schmitt menar att urvalsmöjligheterna är begränsade i partidemokratier, att det är otillfredsställande att rättsstaten, så som den definieras i västvärldens demokratier, inte är rättvisestater och att det är chockerande hur hjälplösa dessa rättsstater är att värna tvåtredjedelssamhällets utslagna.

Carl Schmitt är formuleringarnas, även de juridiska formuleringarnas mästare. I hans efterlämnade anteckningar från perioden 1947 – 1958, samlade i Glossarium, bekräftas den suveräna språkbehandlingen. 1947 återkommer Schmitt till hemorten Plettenberg, efter rättegångarna, förföljelserna, osv. Notiserna, kortessäistiken i Glossarium visar en ganska obruten man, övertygad om sin oskuld, medveten om sin naivitet, men det är också bekräftelser på gigantens integritet. Alltsammans interfolierat med pregnanta formuleringar om andras och egna tidigare texter. Genom detta collage skapar Schmitt litterär och biografisk helhet, spetsad med polemiska utfall och utkast, kärleksförklaringar och ett rent büchnerskt hat mot en förstockad omvärld. Dagboksanteckningarna är Schmitts substitut för förlorade samtalspartners. Exilen i Plettenberg ger honom chansen tänka över relationerna till gamla vänner och fiender. Samtidigt gläds han storligen åt att vara förskonad från att behöva frotteras med efterkrigstidens nykapitalister, ”diese Geizkragen ihrer Einfälle, diese Dosierer ihrer Bonmots”. Själv har Schmitt aldrig mer än högst ettpartusen på bankgirot.

Den 25 augusti 1947 skriver Schmitt ironiskt om ädla infall och stor tystnad. Tystnad om vem? Schmitt talar inte om den egna tystnaden, om stillheten som dämpar dagens larm, som han själv lever i, nej, han talar om motståndarnas, fiendens tystnad. Schmitts polemiska tystnad är högst konkret och stannar innanför dagbokens pärmar. Dagbokens värld är den enda värld där han inte är, eller i vart fall känner sig utstött. Det hos Schmitt skenbart opolemiska förvandlas till skarpslipat vapen när han börjar berätta om intellektuellas förräderi, om ”trahison de clercs”, om smädelserna i efterkrigstyskland mot den intelligentia som under 1920-talet fascinerades av fascism och nationalsocialism. Ordet ”kollaboratör”, skriver Schmitt 1948, beskriver ett förhållningssätt hos en ”medarbetare”, men eftersom vi alla är ”arbetare” (enligt Ernst Jüngers definition) är vi även ”medarbetare”. Schmitt exemplifierar med diplomaten Ernst von Weiszäcker: även medarbetare kan vara politiska motståndskämpar. Schmitt ser sig själv som 1900-talets Walt Whitman: tre gånger simmar han viktlös i valfiskens buk och genomlever inbördeskrig, inflation och deflation, revolution och restauration, regimväxlingar och statskupper, valutareformer och bombangrepp, förintelseläger och taggtråd, hunger och kyla, lump och bunkers. Schmitt diskrimineras, degraderas och demonteras av Weimarepubliken, av Hitlertyskland och av Demokratityskland, han upplever terror ”von unten und Terror von oben, Terror auf der Erde und Terror aus der Luft, Terror legal ung illegal, Terror von Nazis und Juden, brauner, roter und gescheckter Terror”. Till skillnad från Job leder inte anklagelserna han slungar ut mot omvärlden varken till botpredikan eller viljan att ställa Gud till svars för all världens dårskap. Vem var då den osaliga vålnad som stod fadder till all denna olycka? Schmitt svarar att ”ur det sociala och intellektuella dunklet föds en individ som med hjälp av ord och normer lånade från det dåvarande bildade Tyskland agerar med djurisk beslutsamhet till dess han gjort sig oumbärlig”. Denne ”Bruder Straubinger” är en ”fattig djävel” som profiterar på tysk bildning och kultur för att när han inte längre behöver det för att dölja sitt sanna anlete, lämnar allt och alla i sticket. Men Hitler var inte, är inte och kan inte bli den som visar vägen in mot framtiden, eftersom Hitler var en relikt från 1800-talet. Schmitt citerar ett Bruno Bauer-citat från 1849 om att erövra kan endast den som känner bytet lika väl som sig själv, att jägaren bör vara medveten om att bytet efter nederlaget värjer sig emot att bli även andligt nedlagt. Det gällde det osaliga kejsardömet, det gällde den osaliga Weimarrepubliken, det gällde den olycksaliga Hitlerepoken och det gäller efterkrigstyskland, menar Schmitt. ”Vi var ockuperade men aldrig erövrade”, skriver han den 14 mars 1948 och menar ej endast ockupationen efter Hitlertysklands fall, utan även den inre ockupationen under perioden 1848 – 1948.

Genomgående i sina skrifter visar Schmitt sin avsky för en värld som reducerats till en amoklöpande maskin utan mål och mening, ett självförverkligande monstrum, ett intelligent iscensatt skådespel, intressant men utan grandezza, utan meningsfulla uppgifter och avsikter. Livet i en sådan skräckvärld, utan traditioner, varken hackad eller mald, med förlorad kunskap om allt som inte rör egoistiska intressen, ett sådant liv är meningslöst, utan spänning, befriat från varje meningsfullt äventyr. Det är ett liv där social gemenskap är detsamma som pladder, där dolda meddelanden och förtrollande visioner är okända företeelser. Sekulariseringen, att förneka sanning och tro, den tilltagande gudlösheten, ja, oförmågan att tro på Gud, kort sagt: människans hybris leder visserligen till industriella och tekniska framsteg, men framför allt till funktionalism och en förutsebar framtid, ålderdom och död. Teknikernas och industrialisternas och vetenskapsmännens aggressiva självöverskattning är följden av det evolutionära credo där människan ”biologiskt och av naturen är ett på alla sätt svagt och hjälplöst väsen”. I samtiden står ingen lärare att finna för den Carl Schmitt som stormar mot allt herrskapstänkande, mot varje hierarki, mot alla de auktoriteter som han ser som den västerländska kulturens genuina fiender. För Schmitt är bourgeoisie själva kärnbegreppet för människors oförmåga att befatta sig med något utöver dem själva: borgaren är mästare på att förtränga vetskapen om Gud. Därvidlag anknyter Schmitt till Nikolai Berdiajev som 1936 skriver i boken Christentum und Klassenkampf att ”borgerlighetens andliga hållning är vedervärdig”, samt att ”kommunisten är den fullkomnade borgaren, borgaren som utkämpar sista striden, borgaren som blivit kollektivmänniska och som vill ta makt över allt och alla”. Därför, menar Berdiajev, kommer ”det socialistiska riket att bli ett rike i en genomborgerlig värld”. Katoliken Schmitt anslöt sig till tredje kapitlets femtonde vers i Johannes Uppenbarelse: ”O, du skall vara kall eller varm!”. Det är utgångspunkten för Schmitts politiska teologi. Det handlar om gott och ont, om Gud och Satan, om lydnad och olydnad. Och det handlar om arvsynden den bourgeoisie Schmitt föraktar, struntar i, alternativt inte vet något om, för ett lyckosökande i det ”opolitiskt riskfria privatlivet”. Schmitt menar att handlingen, agerandet, att vara ”kall eller varm” är själva kvittot på tapperhet. Den som när inbördeskrig (med vapen eller tankar och idéer…) hotar, saknar tapperhet, ligger snart död i skyttegraven, med halsen avskuren. Spartanernas tapperhet, att i liv och död tjäna det man tror på, att vara starkt bunden till tro och hopp, är Schmitts svar till den som undrar vad han egentligen menar med ”politisk teologi”.

Schmitt är inte den förste i världshistorien som uppmärksammat motsatsparet naturlagar och mänskligt förnuft och därvidlag, som Blaise Pascal, i Pensées, naglat fast tro och uppenbarelse som säkerställda bevis för arvsynden som verklighet. Som en följd av detta attackerar Schmitt med framgång liberala humanisters och hitleristers moralism som han ser som det främsta hjälpmedlet när det gäller att ur den historiefattiga rockärmen skaka fram en ny och ogudaktig ”tro”. Schmitt går i krigsställning och tar på sig gasmasken när han råkar komma i vägen för människans ödesväg mot självförgudning. Denna självförgudningens moralister är de borna fienderna i Schmitts politiska teologi. När han i Der Begriff des Politischen 1927 talar om att fienden är ”känd”, återfaller Schmitt på begreppet jus publicum Europeum, den moraliska position där fiendens ”eigene, seinsmässige Art von Leben” erkännes och försvaras med samma rätt som vi försvarar vårt eget sätt att vara och försvarar vårt eget Vara. Schmitt konstaterar att sådan attityd är sällsynt, ja ”verkligen sällsynt”. Vanligast är att man oskadliggör sina fiender. Men, menar Schmitt, partisanen skiljer sig positivt från bourgeoisiens hållning, eftersom partisanens intresse i första hand handlar om politiskt engagemang, om praktiserad politisk teologi. Schmitt hänvisar till Che Guevares ord om att ”det viktigaste är den politiska insatsen: partisanen är krigets jesuit”.

Carl Schmitt visste en hel del om människans villkor och vilka byggstenar som behövs för att skapa en bättre värld. Många av det sena 1900-talets skönandar tog avstånd ifrån honom, avskydde honom. Schmitt kände sig som representant för en andlig och intellektuell verklighet som representerade ”högre värden” och, menade han, just eftersom dessa värden är högre värden kommer de en dag att gå segrande ur kampen mot det onda.

Litteratur:

Carl Schmitt Staat, Grossraum, Nomos. Arbeiten aus den Jahren 1916-1969. Herausgegeben, mit einem Vorwort und mit Anmerkungen versehen von Günter Maschke. Verlag Duncker & Humbolt, Berlin 1995.

Carl Schmitt Glossarium. Aufzeichnungen der Jahre 1947-1951. Herausgegeben von Eberhard Freiherr von Medem. Verlag Duncker & Humbolt, Berlin 1991.

Copyright©Bo I. Cavefors 2006