MÅNS HOLST-EKSTRÖM / ITALIEN

Ur en kommande roman

Måns Holst-Ekström
Arbetsnamn:
ITALIEN

I (III)

Tempelklockan ljuder över de norra delarna av Kyoto. Det är kylig senhöst. Rökelse stiger i blanka spår mot de mörka takbjälkarna. Doften är distinkt. Kalla rum och verandor med blanknötta golvplankor. Den svala väldoften.

Sedan fem sekler framställer munkarna i Daitokuji en särskild sorts hela fermenterade sojabönor, Daitokuji-natto. De är svarta, stora som vattendroppar och har en markerad, salt smak. På ett konditori intill templet bakar man in bönorna i höljen av socker som färgats med safterna från olika blommor.

I ett terum lyfter någon en skopa hett vatten ur en järnkittel som står på en glödbädd. Öser det sedan i en skål på vars botten ligger te malt till ett lysande grönt pulver. Tar upp en nyskuren bambuvisp, för den ned i skålens mitt och löser teet i vattnet med snabba handrörelser.

Så snabba att ett fint skum kommer att bilda ett lock över ytan och göra en liten topp i mitten där vispen dras upp ur teet. Detta är det enda som görs hastigt. Handens rörelser ska vara bestämda. Samtidigt kan de förefalla oanständiga. Skummet ska vara det första som möter läpparna.

Gästen har i tystnaden redan förberett munnen genom att smaka på de fingersmå bakverken med bleklila höljen. Värmen från skålen sprider sig först genom händerna som var kalla efter tvagningen i stenhon vid ingången och den långa stunden på verandan. Sedan hettan i munnen.

Här försöker jag minnas allt.

+ + +

Han kommer in i mig glidande. Med sötma. Och fyller mig. Jag ligger på hotellrummets bord, med ryggen mot träets mörka ådring. Detta är vårt rum. Jag tar emot honom vid bordets ena kortände, den som vetter in mot rummet. Benen har jag dragit upp mot bålen, särade. Så ligger jag när han stående tränger in i mig.

Bordet är inte längre än att jag kan böja nacken bakåt och låta huvudet hänga ned över den motsatta kanten. Senare i livet har jag lärt mig att använda samma ställning för att ta emot en kuk fram och en bak. Upp och ned ser jag ut över hotellets bakgård. Den rymmer några träd, blommande fruktträd. Solen skiner på grenverket. Fönstret är öppet.

Jag ser husens baksidor som omsluter denna gård mitt i Florens. Jag ser på balkongerna och tvätten, den ljusa putsen. Tegeltaken och takskäggen som sticker ut ordentligt över fasaderna. Gården är inte iögonenfallande, men den har en enkel paviljong i mitten som gör den till något som liknar en trädgård. Ett av husen är lägre. Det låter mig ana gatan på andra sidan, de långa eftermiddagsskuggorna mot det vita ljuset, människorna och trafiken. Blicken för mig dit där jag önskar att alla kunde se hur jag ler. Jag önskar att alla här kunde se.

Framåtlutad fattar han om mina ben för att lyfta upp dem till sina axlar. Han fortsätter hålla fast vid vristerna, som för att styra, vrider huvudet och kysser växelvis mina fötter mot hans skuldror.

Han är djupare inne i mig än någon före honom, och jag sluter mig runt hans lem. Håller mig fast i bordsbenen med händerna. Han drar sig nästan helt ur mig så att jag kan känna underkanten av ollonet mot yttre ringmuskelns insida. Jag glider igen efter honom. Sluter mig för att på nytt glida isär vid nästa stöt framåt. Framåt och inåt.

Jag ser ut och undrar om knopparna på träden hemma håller på att slå ut. Hans händer söker sig ned längs benens insidor och möter lårens insidor, de tar tag kring länderna, går in och tar ett fast grepp runt min lem, smeker den redan hårt sammandragna pungen, händerna håller om testiklarna. Jag känner honom i mig och vet att vi är tillsammans. För varje ny stöt en rörelse mot körteln därinne.

Med blicken lämnar jag trädgården och ser hans ansikte som drar sig samman, hans mjukt skulpterade kropp med den både starka och veka torson, den vita huden. En Kristus av Bellini. Läpparna som jag vill kyssa. Jag är nära nu. Tankarna börjar släppa. Han ökar takten, ler, rör sig, medan jag gör små motstötar så att han kan komma ännu längre in. På hans ansikte ser jag att han är nära.

Han biter sig i underläppen, en salivdroppe, han rodnar, sluter ögonen och fyller mig medan jag känner min egen varma sperma spruta upp över mage och bröst, och inte längre vet något. Han sjunker ned i det varma, förblir inne i mig och i mina armar, täcker mig varm och persikolen, och våra läppar förenas. Jag håller kring hans utmattade kropp och har hans värme inne i mig och önskar att det ska förbli så.

+ + +

Tre år senare är jag tillbaka och förlovad. Hon har rött hår ned till midjan. Hon är från Amerika. Vi hade träffats i Japan. Det är juni månad och vi ska stanna resten av sommaren. Åtta månader senare börjar jag skriva denna bok, som hon avskyr. I april slår jag upp förlovningen, utan att återse henne.

II (III)

Till det varje turist i Rom en gång var tvungen att uppleva hörde de franska nunnornas vespersång i kyrkan vid Spanska Trappan. Jag går de branta stegen upp till kyrkporten och träder in i det fuktslagna rummet. I det dunkla sidokapellet finns en fresk av Volterra efter Michelangelos kartonger. Nedtagningen från korset. Poussin ansåg att den var en av världens tre främsta målningar. En av de första gångerna efter att vi mötts tog jag med honom dit.

De sjungande nunnorna är döda. Målningen är nästan lika glömd. Men den finns där, svartnad. Detaljerna är svåra att urskilja. Kapellet är avbalkat med ett högt trägaller, svartmålat för att se ut som om det vore av järn. Under dagen flyttar sig dagsljuset från mittskeppet ned över målningens yta. Står man med näsan tryckt mot en av gallrets ribbor hamnar ögonen i varsin öppning. Avbalkningen försvinner.

Nederst ligger Maria, Jesu moder. Kvinnor med utsträckta armar står lutade över henne. Hans kropp faller nedåt i en s-kurva, men män på stegar hejdar fallet. Svepningen väntar. Rörelsen, smutsen, det blygrå förfallet och de olika klädesplaggen syns mot stegarnas bakomliggande gallerverk. Kroppar och muskler är spända, arbetande, gestikulerande, utslagna eller döda.

När jag var tonåring stod kyrkan mitt i den lilla garnisonsstaden där vi bodde. Inne i kyrkan hängde en liknande målning. Kanske var det en kopia efter Rubens, och kanske var hans målning byggd på Volterras. Med stegar, arbetande muskler och fall. En man höll svepningen med tänderna. Jag minns det fasta greppet och hans tjurnacke. När jag gick och läste inför konfirmationen hade vi nyligen flyttat till den där hålan. Det dröjde länge innan jag fick nya vänner. Jag satt ofta och tittade på målningen. Arton gånger skulle vi gå i högmässan. Den som underkastar sig ser mycket. Jag kom ensam och gick ensam.

Kristuskroppens rinnande förs vidare i Madonnans kropp. Hon ligger med huvudet ut mot målningens nedre vänstra hörn. Tygmassor i rött, grönt, orange, grånat vitt, blått. Allt följer med i rörelsen. Det organiska flödet, den sammanhängande massan av tyger och kroppar. Känslorna i ena halvan av förgrunden balanseras av anonyma arbetare i den motstående halvan. De klänger på stegarna, intensivt upptagna av att med utsträckta armar bärga den döde.

Jag vet inte. Under senare år har så mycket restaurerats i Rom. Är smutsen borta? Färgerna kanske lyser. Det var så man egentligen hade tänkt sig dem. Som hos Michelangelo.

+ + +

Farmor. När jag och mina syskon var små kom hon ofta och passade oss. Som när Mamma och Pappa åkte på sina egna skidsemestrar. När jag var åtta månader gammal åkte de jorden runt. Då bodde jag hos Farmor. Det var hos henne jag stod upp för första gången. När Mamma och Pappa kom tillbaka kände jag inte igen dem. Farmors fingrar var krokiga. Hon hade varit sömmerska. Arbetet hade gjort förhårdnaderna.

Vi blev alltid upprymda när hon skulle komma. Hennes röda resväska var fylld med äpplen från trädgården. Cox Orange, Cox Pomona. Husmodern. I källaren fanns en hel avdelning med bara hyllor för äpplen. Husen som vi bodde i när jag var liten var så nya att de inte hade fruktträd. De hade inga källare heller. Jag tror det var omodernt.

När jag började vid universitetet flyttade jag in hos Farmor. In i hennes gamla syateljé. På kvällarna satt vi ofta i hennes vardagsrum och undrade när det skulle bli mörkt.

+ + +

Lusten upptäckte jag när vi bodde på landet. Vi bodde ett år på en gård i Småland. Året när jag började skolan. Vi var fem barn på gården. Bondens äldsta son var ett år äldre än jag. På sommaren trampade han och jag upp små cirklar i den höga havren. Där klädde vi av oss i solen och turades om att ligga ovanpå varandra och röra oss mot varandra. Det var skönt. Vi såg betäckningar och kalvningar. Vi åkte ofta tillbaka dit och hälsade på. Äldsta pojken hade snokat reda på drängarnas porrtidningar. Jag var kanske åtta. Snusktidningar kallade vi dem. Den första jag minns handlade om en kåt hotellstäderska och hennes möte med en av gästerna. Hon var en mogen kvinna med frodiga gungande bröst och en plaskvåt fitta.

Att knulla är en berättelse. Att se är också en berättelse. De ska vara mina berättelser.

+ + +

Språket. Jag är fostrad att styra genom ordet. Men ingen styrde som Pappa. Oförmåga eller ovilja att följa ordet följdes omedelbart av fysisk bestraffning. Den första befallningen uttalades i vanlig samtalston. Sedan kom den hårda rösten fram och därefter handen. Jag var rädd för Pappa, och rädd för att Mamma skulle försvinna.

När jag var liten fick föräldrar slå sina barn för att lära dem lyda. När jag var liten lärde vi oss hata Palme. Det bara blev så.

Med mina syskon bröt orden ofta samman. Det började med ett skrik att sluta, att vara tyst, och när det inte hjälpte kom handen över munnen, fasthållandet, dörren som stängdes.

Det andra språket var berättande. Farmor byggde bilder och skeenden genom orden i en saga eller i berättelser om hennes egen barndom.

Sedan ordet som utbyte. Kring bordet eller när man går. Att utföra transaktioner genom språket. Ibland att segra med det. Ordet som ska vara sanning, ordet som förpliktar. Ordet som först lärs genom att kopplas till kroppen. Som sedan frigörs från kroppen. Ordet älskling istället för smekningen och omfamningen. Jag vill tillbaka till dem.

Kroppen som protesterar mot ordet så att rösten brister och munnen torkar ut.

Det befallande språket som inte fungerar eller som fungerar alltför väl. Jag lärde mig byta språk och därmed också förmågan att inte vara densamme utan att bytet märktes. Min älskades språk i Italien och senare när han kom hem till sig i England med mig. Som inte är detsamma som mitt språk. Fast jag har lärt mig det. Det började redan när jag bara var ett par år gammal. Han brukade sjunga för mig på kvällarna. Sånger från olika musikaler. Musikaler? Men jag ville höra hans röst. Jag ville att också hans röst skulle sjunka in i mig.

+ + +

När jag kom hem från Italien och England det året var det högsommar. Farmor var sjuk och hade lämnat huset.

Jag bor där själv. Det är inte längre till hemmet där hon är än att jag kan gå.

En dag vill hon inte stiga upp längre. Hon äter inte. Pappa hälsar på. Dagen efter ringer ett vårdbiträde och säger att hon har blivit svagare. Jag går in i sjukrummet. På väggen hänger målningen som hennes äldste bror gjorde när han var femton. Sista året han levde. Barndomshemmet om vintern. I rummet finns också hennes ärvda sammetssoffa. Den är röd. Den har jag nu. Hon är tyst.

Dagen innan när jag satt där grät hon, men sa inget. Handen var varm då. Jag strök hennes panna. Nu är hon lugn, ögonen rör sig knappt, de är torra. Hon drar ett djupt andetag, ett till, drar efter andan igen. Det blir tyst.

Nittiotvå år har gått. Sköterskorna lämnar rummet. Motvilligt sluter jag hennes ögon. Ögonlocken gör motstånd och låter sig bara knappt stängas. Jag kysser hennes panna och ber. När jag lutar huvudet mot sängens kalla stål gråter jag. Ur hyllan tar jag fram en bok. I den finns en dikt som hon ofta citerade när vi väntade på mörkret. Jag läser högt. Hon är en dinosaurie.

+ + +

Jag inser att frätande föroreningar måste bort, att hus och målningar måste räddas, men gradvis har jag arbetat mig in i en förståelse av huden. In i ett vagt antagande som bildar det synliga skikt mot vilket jag försöker lägga texten, in i en övertygelse som har föga att sätta emot upplysningens rationalitet. Den rationalitet som inte har någon återvändo. Rationaliteten. Ljuset. Förintandet.

III (III)

I Florens i morse. Hotellrummet. När jag öppnade handfatets vattenkran kom jag ihåg.
Vi brukade mötas någonstans mellan Rom och Ferrara. Oftast i Florens.Vattnet fick mig att återvända till våra möten på olika hotell i där. Samma lukt. Som från en läckande gasspis.Vi älskade ofta när vi fick vara tillsammans. Lämnade ingen kroppsdel utan att ha kysst den eller genomträngt den. Borta från alla andra plikter. Kroppen blir en kärlekskalk. Då får renlighetens ritualer samma betydelse som då ett par fingrar lätt berör teskålens kant under en teceremoni. Snarare än med bilder av förlorade extaser vandrar vi vidare i skal av andra sinnliga reminiscenser. Spår av dofter och beröringar. Kanske av ljud. Jag minns den starka lukten av hans svett. Jag gick bredvid honom och en vind som förde lukten till mig som i en smekning fick mig att i smyg fatta hans hand. Eller när vi var i Italien, hans arm. Han närmade sig mig bakifrån. Jag tog emot hans varma lukt. Ja, han luktade svett. Jag sa det aldrig till honom. Lukten satt i hans kläder när jag rörde vid dem. Flera år senare sågs vi igen och den var borta. Jag minns hans kropps mjukhet.Jag sitter grensle över bidén. Vrider på kranen och låter vattnet strömma. Det svala porslinet kyler mot lårens insidor. De har alltid varit känsliga för beröring. Jag minns hur jag i puberteten kunde få utlösning bara genom att gnida någons lår mellan mina. Häller ur en flaska olja över kuken som rest sig. Jag klämmer hårt om den. Jag far med handen över ollonet och smeker det samtidigt som jag ser ned över magen. Spetsen av könshår börjar vid naveln och vidgar sig där lockarna möter den pumpande handen.Jag ser min spegelbild flimra i den kromade förseglingen i bidéns botten. Genom det strömmande vattnet. Hettan från vattnet. Hotellrummets låsta dörr. Jag blundar och tänker på honom som brukar suga av mig nu. Minns hur det var då. Knäna håller hårt om det vita porslinet. Benen smeker mot det. Ett ögonblick är jag borta. Trådar av säd försvinner ned i det varma vattnet. Lukten av den överlappar lukten från havremagasinen på landet. Mättad och frisk på samma gång. Den är till för att ätas. Benji. Han hette Benjamin.

+ + +

Han hade sidlugg. Glansdagrar från sommaren dröjde kvar i ett hår som annars var askblont. När första akten började tog han på sig glasögonen. Händerna var svala med långa fingrar. Det tunna lagret underhudsfett gjorde dem mjukare. Det är möjligt att jag inte lade märke till allt detta just då. Senare, i pausen, såg jag att hans ögon var grå med gul strålkant. Hans kinder rodnade lätt. Brittiskt. Han var vit. En framskjutande haka. En kraftfull rak näsa, mjuk att bita i upptäckte jag senare. Mörka ögonbryn, ljust hår. En uppmärksam blick. Jag satt vid hans sida. Efter föreställningen gick vi till det brittiska institutet, där både han och Charlie bodde. Det var henne jag hade lärt känna först. Det var fest. Han gick upp på sitt rum och bytte om till en vit tröja och jeans. Då såg jag att hans armar fått en något mörkare ton. Men den varade aldrig mer än ett dygn. Det gör min. Det var vårt andra möte. Första gången hade vi bara hälsat under en middag. Nu dansade vi tills institutets bar stängde. Sedan gick jag tillbaka till mitt på andra sidan gatan. Vi skulle ses dagen efter och titta på målningar.

+ + +

Året i Italien hade inletts med att en av mina väskor stals på nattåget. Det var i september och fortfarande varmt. Efter polisanmälan fortsatte jag till Vicenza. Jag har många teckningar i skissboken från de dagarna. Kameran låg i den stulna väskan och jag hade inte hunnit se mig om efter en ny. En av dem visar torget med bågarna i Andrea Palladios renässansbasilika.

Sent på eftermiddagen stod jag och tittade in genom grinden hos Sandro och Giulia. Han kom gående mot mig från insidan och frågade vad jag ville. "Bara se på gården." Det var inte något stort hus, inte som de andra i staden, men det stod med i guideboken. Han öppnade. Första natten sov jag på mitt hotell, men andra natten sov jag hos honom i hans hus i trädgården. Giulia hade en av våningarna mot gatan. Han la en kudde över mitt ansikte och sög av mig på ett sätt som ingen hade gjort tidigare.

Jag reste tillbaka från Rom under året som gick för att fortsätta se på villorna runt staden och de andra palatsen. Varför lät jag honom komma in till mig då? För att jag visste att Benjamin ringde sin pojkvän hemma i London varje kväll? För att jag var kåt. Han tog hand om mig.

+ + +

Giulia och jag sitter i hennes våning på venetianska rokokostolar klädda med blå sammet. Vid ett litet bord med inläggningar av halvädelsten. På det står en ondulerad tekanna av silver och sväller. Den kramar lättsamt sitt varma innehåll. De tunna kinesiska kopparna låter innehållets rostfärg lysa igenom. På ett fat ligger tunna smörgåsar och intill står ett fat med bakverk, med jordgubbar. Väggarna är mörkblå. I stora vaser står anemoner i många färger.Steg hörs i trappan och Sandro kommer in. Han kysser sin mor på kinden. Tar en bakelse. Giulia ber honom visa mig originalritningarna till deras hus. Jag följer med honom upp till hans kontor och ur ett arkivskåp lyfter han varsamt fram den fasadritning som en amerikansk arkitekturhistoriker sagt är Palladios egen. Vi diskuterar detaljeringen, proportionerna. Sandro visar mig ett diagram. Han tar fram en stor bok med ritningar över Palladios alla byggnadsverk. Arkitekten har tonsatt sina lantvillors kristallinskt tydliga kroppar med hjälp av kunskaper om pythagoreiska talserier, med teorier om proportioner som binder samman jorden, den välvda himlen, sfärerna och den värld som skapats av Gud, med människan i centrum, som Guds avbild. Manskroppens proportioner i en cirkel och en kvadrat. Samma kropp som ska kasta ut Gud. Det är de rationella proportioner som jag lärt mig att se. Men kanske för sent. De kom till norden också, fast enklare, inte längre så tydliga.

Vid en middag hos Sandro en kväll är flera ägare till Palladios hus bjudna. Alla är oerhört vänliga. Jag är fortfarande en ung man med axellångt mörkt hår. Min italienska har efter hand blivit bättre. Jag klarar mig ganska bra tror jag. Jag har alltid lärt mig att anpassa mig. Men jag är ingenting. Jag behöver inte göra mycket. Jag lyssnar.

Till lantvillorna sökte sig Sandros förfäder för att lägga under sig fastlandets jord och odla den. För att skaffa nya pengar när handeln med Orienten föll samman. För att komma bort från ett ruttnande Venedig och Vicenzas trånga gator under den heta årstiden. För att andas frisk luft i egna riken. Rörelsen inåt. På jorden som reser sig och i luften förtätas till hus. Det platta landskapet genomkorsat av kanaler och poppelalléer, inskrivet i lantmäteriets behärskning.Jag känner igen raderna av kolonner framför villorna. Vita kolonner. Tänder som öppnar ett filter för luften och ljuset att tränga igenom, in i loggian. Vidare de krönande gavelfälten. Den klara panna varifrån kraften vandrar ut igen över landskapet. Trapporna upp till loggian och spiraltrapporna. Dolda förbindelser inne i huset som bryter igenom golven våning efter våning. Freskerna med landskap, fönster utåt. Giulia växte upp i ett sådant hus. Symmetrin och proportionerna. Huset som sträcker ut flygelarmarna och arkaderna som axlar symmetrin. Rummens talserier. Förhållandena mellan bredd och längd. 24:12:48. Oktaver. På andra ställen kvinter. Det var vackert. Pythagoras språk. Jag visste redan allt detta, men hade kanske ändå inte förstått. Jag hade kommit för att hitta mer.

Villa Poianas genomsläppliga båge av runda fönster som silar slättens bleka ljus. Sandro visar mig sekvenserna, vandringen från den öppna platsen framför, genom kolonnaden, genom portarna, genom vestibulens trånga och låga passage ned mot den målade pergolan, in i det stora kubiska rummets alla lika mått och koordinater. Ut igen på fälten som öppnar sig bortom trädgårdsmurarna.Skiftningarna av mörk svalka inuti. Ljuset återkastas från en vägg där fyra och ett halvt sekel tidigare en ung man målats i steget genom en dörr. Jag går genom flygelns arkad. Ljus och skugga bläddrar över mig när jag springer. Jag blundar. Det flimrar för ögonen. Ramlar.

+ + +

Han öppnar ögonen och ser på mig. Jag glider ur mina kläder, går över det svala terrakottagolvet och ligger mig ned bredvid honom. Jag rör vid honom och känner hans värme, den osynliga fukthinnan av svett som täcker honom. Också hans hår är fuktigt. Jag vill att vi ska leva tillsammans. Luften i rummet är varm, på gränsen till det uthärdliga, trots de stängda fönstren och halvmörkret. Av ljuset från skrivbordslampan faller något på sängen. Sommarhettan försätter könet i ständig beredskap. Kuken blir större och är alltid beredd att resa sig. Retningen flyter närmare hjärnan.Vi har varit i Fiesole en vecka. Nedanför ligger Florens. Han rör vid mig och väcker vår lust. Han håller om min stjärt och jag håller om hans. Långsamt kysser vi varandra. Allt är långsamt. Länge slickar jag i mig hans sälta. Från hans tunga och läppar smakar jag mig själv. Tusentals gånger detta år har vi gjort samma rörelser som nu, utan att tröttna, utan att söka efter ord.Jag sluter mina inre ögon och sticker in näsan i hans ena armhåla. Jag lägger mig på honom. Vi ligger båda på sidan. Han bakom mig. Hans armar korsas över mitt bröst och jag känner honom längs hela min ryggsida, mot stjärten, mot låren. Han är varm. Vi vänder oss om. Jag lägger mig bakom honom och tränger in i honom. Som en öppen hand tar han emot mig i hettan. Hårt håller jag om hans höfter och stöter djupare. Vi rör oss in i vår gemensamma kropp. Huden sluter sig kring ett kött vars blod har samma puls.Kall dusch. Sammandragning. Gåshud. Ren lukt och en kort stunds svalka. Tillräcklig för att dra på sig kläder och gå ut. Dags att äta.

+ + +

Efter noggrann rakning och rengöring applicerar jag en kräm. Något kring ögonen. Håret har ännu inte torkat. Det är svårt att se naturlig ut. Jag ska sluta med allt detta. Jag tänder min sista cigarett och känner efter hur det är att vara hemma igen. Hur det är att vara borta. Jag ska sluta röka. Fortfarande kan jag känna kravet på närvaro, förväntan, sammanflöde, utsuddande. Jag ser på ärret jag fick av ett rivsår på min högra kind när jag var sex år gammal. Det var pojken på gården som rev mig med nageln. Skar upp kinden med den så det blödde. Mamma var alltid så bekymrad för det där ärret. Det syns knappt nu. Vad behöver jag mer? Ingenting och allt: som tillåter min arm att med handen längst ut skära luften, dikt, röra, det kalla vattnet, inget, mer, som stänkande söker munnen, fuktar den som var torr, som vattnar. Och jag som får ligga på mage med stängda ögon.

+ + +

Under resan till Sicilien 1787 såg Goethe en dag en gammal man komma gående mitt på gatan. Den gamle var lång och förde sig värdigt. Han gick med solenna steg i juvelbesatta skor. Förde sin till genomskinlighet magra kropp framåt. Allas blickar följde den åldrande ädlingen. En månglare som stod invid Goethe upplyste tysken om att den magre mannen var don Ferdinando Francesco Gravina, furste av Palagonien. Fursten gick sin dagliga runda för att samla in pengar för att friköpa fångar som blivit slavar i hednaland. Goethe som några dagar tidigare besökt furstens villa påpekade att det kanske varit bättre om fursten använt pengarna han spenderade på vansinniga byggnadsprojekt till just sådan välgörenhet. Men månglaren förstod bättre situationens logik: "Våra vansinnigheter, ja, men bör vi inte betala för dem själva, och tycker vi inte alla om att låta andra betala för våra dygder?"Fursten hade 1747 nästan helt dragit sig tillbaka till faderns villa i Bagheria utanför Palermo. Där hade han rest en mur kring en förnekelsens valplats, mitt i upplysningstiden.Jag går fram mot Villa Palagonia. Huset är en kropp av konvexer och konkaver. Omgiven av en böljande mur och överallt deformerade djur och människor, drakar, djurmänniskor, dvärgar, ormar, tvehövdade, soldater, gudar, apor, pulcinellor. Utanför murarna finns det moderna Bagheria.

Havsutsikten är skymd av nya hus. Trädgårdens tysta innevånare vittrar.Inne hos fursten är det mesta borta, men hans steg dröjer i balsalen. Jag lägger mig ned på golvet och ser upp i taket som är täckt med speglar där silvret sedan länge oxiderat. Jag ser mig själv i svärtan. Några citroner ligger bredvid mig. Citronerna börjar långsamt rulla mot dörren. Några av speglarna är bemålade så att en skenarkitektur av svarta och vita rocailler bildas runt takets kant. En häst kommer fram ur ett hörn och ser sig om i spegeln. Nedanför, i nischer i väggen finns porträttbyster med marmorintarsia, liknande dem jag sett i Palermos barockkatedraler.Jag har svårt att ta mig upp från golvet och kryper därför in i baksidans långsträckta och bågformade matsal. Plockar med mig citronerna. Stoppar dem i ena fickan. Vakten hade något att syssla med utanför och jag kan inte ens höra hans steg. På väggarna sitter rotliknande konsoler, för kandelabrarna, och fragment av skinande porslinsskärvor. Jag kryper fram till ljuset från ett av fönstren och lägger mig där för att vila. Solen är varm härinne. Med stängda ögon ser jag don Ferdinando hängande från Kristus navel. Det är fortfarande tyst när jag öppnar ögonen. Rummets kurva beskriver segmentet av en cirkel, en annan musik än den jag först sökte. Jag hör fortfarande ingen vakt. Ett förbidragande moln tar bort de skarpa skuggorna och suddar ut ljuskäglorna från fönstren. Citronerna jag hade med mig var nästan sfäriskt runda. De lyste upp de mörka rummen. Doften från dem sitter fortfarande kvar på fingrarna när jag för händerna till näsan.

+ + +

Jag ligger kvar och rör mig oanständigt mot golvet. Jag rullar fram och tillbaka mellan rummets väggar. Under mig krossas citronerna. Den gula doften tränger upp i näsan och sätter sig fast. Punktvis tränger fuktiga fläckar igenom kläderna så att de fäster mot huden innanför. Den kvarvarande saften rinner ut över golvets keramikplattor. Saften lägger sig på den krackelerade glasyren så att solskenet dubbelt bryts i huset Gravinas vapensköld, en satyr som håller spegeln åt en dam med hästhuvud.Med tungan smakar jag på citronsaften som lagt sig mot den nattblå bottenfärgen. Smakar metall. Med tungan känner jag ytans ojämnheter som ögat inte kan se. Med tungan driver jag saft till sprickorna mellan kaklen så att den sipprar ned i de vittrade fogarna.


Bildcollage av Bo I. Cavefors i samarbete med författaren samt Gloeden

Copyright©Måns Holst-Ekström 2005, 2006