VILL VI VANDRA DEN ROMERSKA VÄGEN?

Bo I. Cavefors
VILL VI VANDRA DEN ROMERSKA VÄGEN?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och romerskt-latinskt, mellan den katolska södern och det protestantiska norden. Allt kompliceras av att islam härskar över den södra delen av detta euro-asiatiska flarn och den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydöst.

Islams källor rinner upp på samma ställen som de europeiska, ur judisk religion och ur den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen. Men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Detta kan kallas för ett historiskt och intellektuellt ”romarnas väg”.

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

Att vandra i romarnas fotspår är en sak. Något annat är att romarna själva inte bidragit till världsutvecklingen med mycket mer än en dos statskonst (Vatikanstaten), en dos militärvetenskap (Florens) och en dos rättsvetenskap (Bologna). Romarnas väsentligaste insats ligger på ett annat plan, nämligen i det att man accepterade den grekiska kulturen som överlägsen sin egen och därmed tog det som sin uppgift att förmedla den också till andra folk, till barbarerna norr om alperna.

Detta är, menar Brague, ”romarnas princip”, att erkänna att man i grund och botten inte själv har så mycket att komma med och därför är tacksam att kunna integrera andra kulturer i sin egen och sedan föra blandningen vidare till folk som i sin tur förser den romerska kulturförmedlingen med nya ingredienser.

Brague sysslar i boken huvudsakligen med ämnena filosofi, naturvetenskap och litteratur. Ett av författarens exempel är att redogöra för arabernas systematiska översättningsverksamhet under århundradet mellan 830 till 950, då man översatte merparten tillgängliga grekiska texter dels direkt från grekiska, dels via syriska, persiska och diverse indiska språk. Utan dessa arabiska översättningar – utförda av kristna syrier – vore den europeiska medeltiden, då vetenskap, filosofi och konst blommade med hundra blommor, minst sagt, fattig.

Skillnaden mellan européer och araber är hur man använder sig av detta grekiska arvegods. Generellt insåg och ansåg muslimer att innehållet är det viktiga medan romarna koncentrerade sig på den litterära formen, att det man med egna författares hjälp – bl.a. Cicero – försökte efterlikna, stod i språklig kontinuitet med antiken.

Araberna struntade i de grekiska originalen sedan man välöversatt dem. Orsaken var, för det första, att man redan hade en högtstående arabisk poesitradition och inte behövde kultivera sitt språk med grekiskan som förebild, och, för det andra, att Koranen är ett litterärt mästerverk till skillnad från Nya Testamentet – författat av ”obildade fiskare”, enligt Brague. Och, för det tredje, att islams trogna anser att eftersom Gud dikterade Koranen för Mohammed på arabiska, så innebär detta att arabiska är språket par excellence. Allt som översättes till arabiska ”förädlas”.

Efter många argument för och emot en eventuell europeisk identitet kommer Brague till kärnfrågan: Är Europa ”romerskt” i dag? Kan Europa fortfarande tillgodogöra sig inflytelser utifrån och i så fall: på egna eller andras villkor? Är tendensen inte snarare att man är sig själv nog? Ser sig inte dagens européer – i stället för att vara ”romare” – som lärare? Inte endast när det gäller att lära ut kunskaper om den antika grekiska kulturen utan också vad gäller egna funderingar. Menar man sig inte stå på minst lika hög nivå som de gamla grekerna?

Detta är i och för sig förståeligt och acceptabelt, menar Brague, om man inte samtidigt slänger de humanistiska studierna överbord och därmed insikten om vad som är förebild och vad som de facto, i bästa fall, är kultiverat barbari.

Därmed är Brague framme vid dagens (1993!) problem, det karolinska Europa vars arvtagare 1957 skrev under Romfördraget, som resulterade i EG och som slutade i EU. Är det verkligen möjligt att skapa endräkt mellan det ”latinska” Europa, Skandinavien och de brittiska öarna, mellan katolicism, lutherism, calvinism och det bysantinska Östeuropa? Känner sig inte engelsmän och holländare starkare knutna till USA och Kanada än Portugal och Serbien?

Kan i denna kontinentens ödesstund (lika stark 2006 som 1993!) de gamla grekerna komma med goda råd? Har vi européer inte själva under de senaste tvåtusen åren skapat en poesi som i kvalitet väl mäter sig med deras? Har vi inte med Galilei, Leibnitz, Darwin och Einstein lämnat hellenerna långt efter oss? Och den katolska kyrkans auktoritet? Möjligen är det den som fortfarande kan göra sig gällande även om få erkänner sitt beroende av den i en kultur som präglas av ”upplysning” och ”liberalism”. Bragues förhoppning var (är?) att Aténs filosofi och litteratur och apostlarnas socialetik än en gång skall härska över denna kontinent.


Artikeln ursprungligen publicerad i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 19 juni 1993. Här obetydligt reviderad, men onekligen kan åtskilliga av artikelns propåer exemplifieras med dagsaktuella företeelser.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006