FASTA BOKPRISER ELLER ETT KULTURLAND I FÖRFALL / 1

Bo I. Cavefors
ÅTER TILL FASTA BOKPRISER


”Internet slår ut bokhandlarna”… … så löd rubriken i Svenska Dagbladet (21.6.06), på den miljonavlönade (självinsikt?) kulturredaktörens kulturbilaga. Självklart har det blivit så att internet, eller något annat arbetsvilligt alternativ, slagit ut och kommer att slå ut den traditionella bokhandeln, som inte klarar sig just därför att den förlorat traditionernas erfarenheter. Bokhandlarna har, sedan trettio år, eller mer, själva väl bäddat för den utvecklingen. Istället för att värna om sin särart har bokhandeln och flertalet bokhandlare försökt vara moderiktiga och anpassat sig till en utveckling och verklighet som totalt ignorerar dem.

Under 1970-talet blev det plötsligt inte fint att vara vanlig bokhandlare, att stå bakom disken, att erbjuda böcker placerade på bokhyllor, att veta vad som stod i böckerna, att vara opartisk gentemot kunden i den meningen att kunna råda utan att påverka. I småstaden var bokhandlarens position jämförbar med apotekarens och chefens för ortens sparbank. Den statuspositionen avstod man ifrån, frivilligt.

Under 1970-talet blev det i storstaden (… i Sverige ett relativt begrepp…), plötsligt inte fint att vara traditionell bokhandlare när man såg att det fanns, om man hade tur och rätt kommersiell instinkt, fler pengar att tjäna på stormarknad, effektiv marknadsföring av enstaka titlar och som ombud för bokklubbar. Aktivt och ivrigt påhejades bokhandlarna av förlag som Bonniers och Norstedts (Bengt Lassen - Norstedts - hade tyvärr gått i pension, så det var fritt fram för ohejdad kommersialism), av förläggare som Per I. Gedin och Olle Måberg och, senare, Jonas Modig. Branschens dödgrävare. De fasta bokpriserna betraktades som otidsenliga. Kommissionsbokhandeln betraktades som otidsenlig. Den liberala(!) marknadsekonomin skulle gälla ej endast toalettpapper utan även böcker.

Bokhandlarna och deras intresseorganisation borde i det läget naturligtvis formerat sig till attack mot några få stora förlags aggressiva politik, för det var politik det i slutändan handlade om, att inte förlora järngreppet om svensk bokutgivning. Och, naturligtvis: Bonniers, Norstedts (eller vad konglomeratet av förlag inom "KF-sfären" numera kallas) stärkte sin ekonomiska maktställning över svensk bokmarknad. I praktiken är idag svensk bokmarknad monopoliserad, såväl vad gäller lönsam utgivning som distribution och kalla handen över återförsäljarna, bokhandlarna, alltifrån småstadens egenföretagare till Åhléns och Konsum. Vad säger EU?

Samtidigt kan man, med all rätt, hävda att efter ättestupefallet för fasta bokpriser och kommissionsbokhandel har antalet förlag ökat markant. I dagens Sverige finns det ett otroligt stort antal intressanta bokförlag. Men finns dessa bokförlags böcker i bokhandeln? Nej! De kan i allmänhet endast köpas direkt från förlaget eller via internetbokhandlarna. Gå idag in i en vanlig svensk bokhandel, i landsorten eller i någon av universitetsstäderna eller i någon av de tre ”storstäderna” och det är omöjligt att få tag på böckerna från alla dessa intressanta småförlag som ger ut merparten av den litteratur som är värd namnet BOK-utgivning.

Sverige är tack vare denna småförlagsbokutgivning ännu ej ett litterärt u-land, fortfarande finns det ett skimmer av kulturland. Det bör man ta vara på. Jag tänker på Kulturrådet, kulturministeriet.

Med all rätt kan man dock fråga sig: vad är det för mening med att ge ut böcker och bedriva förlag av typen Ellerströms, Bakhåll, Ruin, Pequod, Hammarströms, Ariel, osv osv osv osv osv osv, när utgivningen inte finns tillgänglig via den ordinarie bokhanteringen, inte ens i bokhandeln på orten? Gå in på Akademibokhandeln/Gleerupska i Lund och fråga efter den samlade utgivningen av Bakhåll och/eller Ellerströms...

Naturligtvis är det, trots allt, meningsfullt med småförlagens bokutgivning, och det är beundransvärt att så många ägnar sig åt det, men det är politiskt och kulturpolitiskt skandalöst att de enbart kommersiellt inriktade stora förlagskonglomeraten tillåtes dominera marknaden, att de seriösa mindre bokförläggarna förpassas till en bokbordstillvaro där det aldrig, aldrig, blir möjligt att på lika villkor med de dominerande producenterna presentera sina produkter. Jag är medveten om att stora förlag alltid har företräde framför mindra förlag eftersom storförlagen ger varje enskild bokhandel den ekonomiska ryggraden för verksamheten. Men, och det är min poäng, denna ekonomiska dominans får aldrig påverka de enskilda (små) bokproducenternas möjligheter att presentera, att distribuera, sina produkter. Att skapa den balansen, den garantin för mångfald, är att bedriva effektiv och aktiv kulturpolitik.

Det finns endast en väg att gå för att återskapa en fungerande bokmarknad vad gäller såväl förlag som bokhandlare och den distribution som är den förmedlande länken mellan producent och avnämare: återinför fasta bokpriser, återinför kommissionbokhandeln, återinför etableringskontroll vad gäller bokhandeln. Resultatet: konsumenten kan då åter se vilket enormt och intressant utbud svenska bokförläggare kan erbjuda. Det blir åter möjligt att se boken, hålla boken i handen, känna tyngden i boken, smygläsa i boken, innan man köper den.

Immaterialrätten är i sammanhanget ett problem som måste lösas samtidigt som man kommer fram till en lösning på problemet hur den presumtive konsumenten på ett hanterligt sätt skall få tillgång till landets totala bokutgivning. Det sk fildelarproblemet är av samma art. Den upphovsmannarätt som etablerades och fungerade under 1900-talet är omöjlig att vidmakthålla i framtiden. Tekniken har segrat över den relativt rättvisa juridiken. Jag tror att i framtiden kommer all kulturproduktion erbjudas konsumenten gratis, eller till den produktionskonstnad som ej inkluderar ersättning till upphovsmannen. Istället måste konstnären, författaren, uppfinnaren, vetenskapsmannen ersättas med någon form av medborgarlön. Orealistiskt? Kanske i dagens samhälle, men en ofrånkomlighet om kreativitet skall uppmuntras och belönas i framtiden.