ETT MEDELTIDA JUSTITIEMORD?

Bo I. Cavefors
ETT MEDELTIDA JUSTITIEMORD?

Opus Dei gör onekligen ett skickligt taktiskt och strategiskt drag när man i framtiden tänker använda sig av Da-Vinci-Koden för att med Koden som varnande exempel sprida det verkliga budskapet. I kampen mot de subversiva krafterna, till exempel stora delar av den liberala pressen med Dagens Nyheters och Expressens kulturredaktioner i spetsen, som använder Koden i märkliga antikristna kampanjer, har Opus Dei (ja, kristendomen totalt) framtiden för sig när det gäller att gå segrande ur striden. Kodens subversiva profitörer är kortlivade företeelser, men katolska kyrkan, ja, kanske till och med Opus Dei, finns kvar om etthundra år, om fyrahundra år…, vilket med stor sannolikhet inte är fallet med DN och Expressen, ej ens dess kulturredaktioner…

Katolska Kyrkans historia är faktiskt tillräckligt fylld med skrämmande händelser och turbulenta perioder utan att man behöver fantisera och sprida lögner och desinformation för att väcka sensationslystnaden till liv. Kyrkohistorien har sina högst reella tragedier, domen mot Galilei, processen mot Jeanne d’Arc, kampanjerna mot Jesu Sällskap. Och tragedin med Tempelriddarna.

Andreas Beck, medicinare, teolog och filosof, skrev i början av 1990-talet en faktaspäckad, balanserad och spännande bok om Tempelriddarna och kom till slutsatsen att ansvaret för detta medeltidens mest anmärkningsvärda justitiemord bör fördelas mellan den franska kungen Filip den Sköne och Påven Klemens V.

Domen mot Tempelriddarna kan emellertid revideras, Påvens dom upphävas. Beck gick i strid för denna sak och försvarstalet (boken) är faktiskt än mer spännande än Umberto Ecos deckarfantasterier eftersom Beck, till skillnad från Eco, berättar om ett faktiskt skeende.

Få händelser under Kyrkans tvåtusenåriga historia är så mytomspunna som historien om Tempelriddarnas uppgång och fall.

Rosencreutzarna, Descartes och Leibnitz ser såg som Tempelriddarnas efterträdare, frimurarna Lessing och Goethe, fabulerade kring ämnet Tempelriddare i Nathan der Weise respektive Geheimnisse. Mozart för till torgs tempelriddaridéer i Trollflöjten och Hugo von Hofmannsthal, Stefan George och Ernst Jünger kan med aningen god vilja betraktas som Tempelriddarnas ideologiska lärjungar.

+ + +

1119 grundar Hugue de Payens Tempelriddarorden. Uppdraget är att skydda de heliga platserna i Jerusalem. 1139 erkänns orden av Kyrkan. Bernhard av Clairvaux’s skrift De laude novæ militæ inspirerar europeiska adelsynglingar att klä sig i vit mantel med rött kors, för att underordna sig stränga regler, tex att avstå från jakt. Den som inte lyder riskerar hamna i ordens beryktade fängelser. Idealet är frivillig fattigdom.

Första ordenssigillet visar två riddarryttare på samma hästrygg. Vilket fick en del motståndare till Tempelriddarna att tala om utbredd homosexualitet inom orden.

Tempelriddarnas orden växer snabbt i makt och rikedom. Kristus Fattiga Riddare förvandlas till högvälborna herrar. Ingen sjörövare eller landsvägsmarodör vågar anfalla Tempelriddarnas transporter med guld, mynt, läkemedel och pilgrimer. Furstar förvarar och försvarar Tempelriddarnas förmögenheter i riddarnas befästningslika borgar.

När kungars krig kräver kontanter ställer Tempelriddarna upp med kapital. Furstar och påvar blir alltmer beroende av bankirerna i ordensdräkt, av Tempelriddarnas ekonomiska styrka och militära kapacitet.

Filip den Sköne nyttjar ordensmännen som skatteuppbördsmän och förvarar statens tillgångar i Tempelriddarnas valv fram till den stund han förvandlas till ordens obarmhärtige motståndare och likviderar medlemmarna.

Denna handel och vandel med livets goda leder naturligtvis till impopularitet. Tempelriddarna köper mark, gods och gårdar, vapen, banker och borgar.

Rikedom och krigslycka följs då och då av högmod. Tempelriddarna trotsar påvar, kejsare och kungar. De driver ut rivalerna Deutschherren ur Palestina och för regelrätta krig mot Johanniterna. När Tempelriddarna förlorar makten i det Heliga landet, står orden utan uppdrag. Svärdet efterfrågas endast i Spanien och Portugal.

Deutschherren skapar ett imperium vid Östersjön och Johanniterna härskar över Rhodos som maktbas. Tempelriddarna är på god väg att bygga ett liknande fäste på Cypern, men katastrofen närmar sig… När fienderna krossat orden är den föga mer än en krigarhär ledd av en general som pensionerat sig och bosatt sig i Paris.

Hugue de Pairaud, ställföreträdande europeisk stormästare, lovar franske kungen stöd i dennes kamp mot Påven Bonifatius VIII. Filip den Sköne lovordar riddarna och söker medlemskap i orden, men Bonifatius dör och efterträds av Klemens V, som residerar i Frankrike, i praktiken obevakad och försvarslös, dvs Filip behöver inte längre Tempelriddarnas hjälp för att härska över Påven. För fransk politik är orden därmed utan betydelse, men därför icke ofarlig som ekonomiskt maktcentrum. Tempelriddarnas förmögenheter är goda skäl för Filip att först trakassera och därefter slå till skoningslöst mot dem.

Fredagen den 13 oktober 1307 ockuperar Filips trupper Tempelriddarnas Parisborg. Stormästaren de Molay och flertalet riddare häktas.

Tempelriddarna lyckas föra kampen vidare i Spanien och Portugal, under namnet Kristusriddare. Portugiserna gör en god affär när man fritar orden från alla misstankar. Med Kristusriddarnas pengar finansieras upptäcksfärderna och exploateringen av Nya Världen. Henrik Söfararen är ordensmedlem.

Hur reagerar Tempelriddare som överlevt nederlaget? Enligt legenderna organiserar de sig i ett hemligt ordenssällskap och vissa frimurarkretsar hävdar att de är Tempelriddarnas legitima arvtagare. Bevis för en faktisk ordensgemenskap efter upplösningen, finns emellertid inte, bortsett från Kristusriddarna i Portugal och Spanien. Genom koncilbeslut i Vienne 1312 och sedan de Molay och Geoffreoy de Charney bränts på bål i Paris 18 mars 1314 upphör verksamheten. Jesuiter vid franska Clermont försöker inplantera Tempelriddaridéer hos frimurare för att den vägen få katolskt inflytande inom en organisation som anses som förlorad för katolska kyrkan. 1754 försöker man från Clermont återuppliva Tempelriddarorden, skriver staturer 1811, utser Frabré Palaprat till Stormästare och inviger 1833 ett Maison de Temple.

Även i Tyskland görs återupplivningsförsök och den siste legitime Stuartättlingen, död 1788 i exil i Rom, drömmer om en skotsk ordensgemenskap. 1980 grundades i Rom Confederatio ordinis Templarii, som emellertid inte erkänts av Kyrkan – men ej heller förbjudits (så var det 1993…).

+ + +

Tempelriddarmyterna kretsar i hög grad kring vart förmögenheterna och ordensarkivet tagit vägen. Det mesta är än idag höljt i (mytiskt) dunkel. Men: franska staten var under Filip den Skönes tid (även såväl tidigare som senare…), bankrutt. Påven levde på stor fot. Efter Tempelriddarnas fall från maktens positioner sanerades franska statens finanser och Påvens hushåll blev än vräkigare än tidigare. De kungliga slotten byggdes om och till. Notre Dame blev större och större… Johanniterna köper för en billig penning Tempelriddarnas borgar, kloster och sjukhus med tillhörande enorma jordområden.

Påven reagerar inte trots att ettusen Tempelriddare fängslas, torteras och avlivas, mördas. Andreas Beck ställer frågorna: varför avsatte Påven inte storinkvistitorn, dominikanen Wilhelm Impert, som gick i Filip den Skönes ledband? Möjligen ger Dante svaret när han i Gudomliga komedin placerar Påven i helvetet bland simoniter. Dante menar att Påven köpt Petrusämbetet med Tempelriddarnas pengar.

Domen mot Tempelriddarna kan revideras, Påvens dom upphävas. Processen mot Jeanne d’Arc annullerades fyrtio år efter hennes våldsamma död. Jesu Sällskap är åter i fullverksamhet och domen mot Galilei tillhör historiens skräpkammare.

Wiens (numera, tyvärr, avlidne) kardinal König krävde att Galileiprocessen omprövades. Vilken kardinal ställer upp med krav på revision av domen mot Tempelriddarna?

+ + +

Bilden: Tempelriddare bränns på bål i Paris.

Andreas Becks bok heter Der Untergang der Templer. Grösster Justizmord der Mittelalters? och publicerades 1992 av Herder Verlag, Freiburg.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 26 maj 1993. Här obetydligt reviderad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006.