VAD ÄR REVOLUTIONÄRT?

Bo I. Cavefors
VAD ÄR REVOLUTIONÄRT?


Under 1800-talet omdisciplineras undersåtarna i Europa till att passa in i statssystem byggda på hegeliansk rättsfilosofi. Platon avlivas och förpassas in i den feodala värld han rekommenderat. Istället tar den hämningslösa kapitalismen över makt i alla dess former, såväl när det gäller avgöranden om krig eller fred, den tekniska utvecklingen eller människors tro, tanke och frihet. Kapitalisterna undergräver förutsättningarna för societas civlis och skapar ett reaktionärt klassamhälle som i alla dess former förkastas av de konservativa revolutionärer som istället strävar efter och kräver ett socialt samhälle där politisk makt inte överordnas utan underordnas den civila världen och civila värderingar.

Enligt Panajotis Kondylis är traditionell konservatism ett fenomen av samma slag som reformation/motreformation och upplysningstid. Under 1900-talet kämpar Tysklands konservativa revolutionärer för ett socialt stabilt samhälle med platonskt feodala drag, vilket innebär att man föraktar såväl det wilhelminska KejsarTyskland som Weimarrepubliken. Carl Schmitt, Ernst Niekisch, Eduard Statler, Arthur Moeller van den Bruck, Edgar Jung, Wilhelm Stapel och bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger, menade att en social revolution som leder till det borgerliga samhällets kollaps är nödvändig om man vill komma fram till ett verkligt nationellt Tyskland med bevarade regionala skillnader. Men medan Niekisch, likt Lenin i pamfletten Vad bör göras, föraktar arbetaren och vill att en intellektuell elit bygger det framtida samhället, ser bröderna Jünger arbetare och soldater som revolutionens avantgarde. I Psykonauterna skriver Ernst Jünger om Arnold Böcklins målning Der Abenteuer, om äventyraren som urtypen för den konservative revolutionären: ”Jag minns en målning jag såg innan jag ens kunde läsa, Äventyraren: en sjöfarare, en ensam konkvistador, går i land på en okänd ö. - - - I äventyret finns livet; vi andas fortare, döden kommer närmare”. Underförstått: hade första världskriget inte brutit ut 1914 hade de konservativa revolutionärerna tvingats provocera fram det, eftersom ”kriget ger oss allt detta, det stora, det starka, det högtidliga” (Jünger). Jung menade att i skyttegraven skapas den ”överborgerliga” människa som präglas av heroism och offerberedskap, en attityd som även andra romantiker och outsiders förfäktat: Fichte, Bismarck, Nietzsche. 1900-talets tyska konservativa revolutionärer tillhörde samtliga den enda procent av nittonåringar som slutade skolgången med en examen som gav tillträde till universiteten, som studerat efter ett schema med latin och grekiska, matematik och tyska som prioriterade ämnen. De utbildades inte till att tjäna den industrialiserade kapitalistiska värld de växte upp i: de utbildades för att bekämpa denna värld styrd av en borgerlighet som osaligt pendlade mellan Biedermeier och en selektivt inandad doft av reflexiv modernism. Bröderna Jünger och de andra konservativa revolutionärerna formades under en tid då den ytliga liberala fest, som ledde fram till fascism och nazism, pågick som värst. Jüngers och de andras värderingar skapade snabbt fiendskap praktiskt taget överallt, hos kapitalister och marxister, hos socialister och liberaler, bland nationalsocialister och industrialister och parlamentarister. Niekisch konstaterade att socialdemokraterna var ett toppstyrt och icke-revolutionärt parti under ledning av en samling populistiska liberaler. Andra såg socialdemokratin som reaktionärer, att revolutionen 1918 i verkligheten var en restauration där det liberala borgerskapet lockat till sig socialdemokrater och uniformerat om dem till ”systemets främsta skyddstrupper” (Zehrer). Som alternativ till denna flygsandsliberalism propagerade de konservativa revolutionärerna för hänförelse och karismatisk offerberedskap. Den attityden finns redan i Friedrich Nietzsches Die Geburt der Tragödie, den förnyas i Thomas Manns Betrachtungen eines Unpolitischen och bekräftas av Oswald Spengler i Untergang des Abendlandes. Carl Schmitt hänvisade till Donoso Cortés förhoppningar om en gran contienda, den sista, stora och avgörande striden mot socialisternas ateism. Martin Heidegger karakteriserade försöken till konservativ revolution som en ångestladdad politisk viljeyttring; dock ej ångest i betydelsen fruktan utan som en ”speciell katolsk ångest” inför modern teknik, och den historiska rotlöshet som framför allt utmärkte det protestantiska Tyskland. Niekisch menade att teknik var detsamma som modernismens kannibalism. Slutsats: den så kallade freden som slöts i Versailles innebar visserligen att segrarna hade segrat, men uppmanade samtidigt de tyska konservativa revolutionärerna att göra sig redo för nya skyttegravar.

Carl Schmitt parallelliserar modernistisk subjektivism med anarki och romantik samtidigt som han, likt Charles Maurras och Action Français, hävdar att kyrkans och statliga institutioners substansbrist leder till polykratism. Kombinationen anarki och homogenitet innebär att vad som är individuellt inkorporeras i helheten. För Schmitt var ”folk” ett viljebegrepp och inte uttryck för ett andligt eller kulturellt Vara. Sålunda ignorerade de konservativa revolutionärerna rasideologiska och folknationella idéer. Ernst Jünger skrev föraktfullt om ”Blut und Boden” och menade att ”blod” är ett metafysiskt begrepp och att ordet ”ras” är totalt oanvändbart för att definiera människan och/eller människor. Antisemitism hade ingen plats i bröderna Jüngers värld medan däremot blodsmystik förekommer hos Moeller van den Bruck, som hämtat idéerna från H.S. Chamberlian och från Niekisch som i sin tur accepterade Arthur Gobineaus lära om rasernas undergång. Samtidigt förklarade såväl Moeller som Niekisch att de såg positivt på rasblandning.

Medan Preussens konservativa av äldre skolan såg kejsardömet som garant för statens företräde framför enskilda intressen, menade Niekisch att stat skall byggas utifrån en av honom själv idealiserad ”Volksgeistmetaphysik”, det vill säga: staten är folket. Jünger och Schmitt (och Georges Sorel) såg myten som äkta ”livsinstinkt” för att skapa entusiasm och mod, för att existentiellt och subjektivt klargöra boskillnaden mellan vän och fiende. I stället för pouvoir constituant förordade de att makten rekonstrueras när staten slagits till grus och aska. Eller med drottning Kristinas spetsiga formulering: den som odlar vänskap med alla har till slut inte en enda riktig vän.

I Der Arbeiter skriver Ernst Jünger att ”ledaren” är den främste arbetaren, den bästa soldaten och, och det är viktigt… den ”förste tjänaren”. Staten skall fungera tack vare en heroisk kärna av ”arbetare” och ”frontsoldater”, en arbetar- och ledarelit som lever i munklik fattigdom. I Jüngers idealstat ersättes författningen av ”arbetsplanen”, staten har ett avgörande inflytande över penningmarknad, handel och industri, energi- och transportsystem, staten ingriper aktivt i befolkningsplaneringen och den kräver arbetsplikt. Den som vill ett fritt Tyskland, menar de konservativa 1900-talsrevolutionärerna, kan aldrig acceptera omfattande privategendom och kapitalism. De menade att Weimartyskland böjde sig för ”västerns” regelsystem med fördrag och konventioner av ett slag som endast kommer den starkare tillgodo. Istället skall staten vara det ”centralt viktiga” som prioriteras ”framför alla andra värden”, skriver Jünger. Detta låter korporativt, men det finns ingenting som bevisar att de tyska rebellerna överför italienska fascismens syntes av konservatism och modernism till tyska förhållanden. Dock: Mussolinis ideologi som initialt är ett hopkok av tradition och futurism, en anti-ideologi-ideologi i Marinettis anda, profileras intellektuellt 1923 efter sammanslagningen med Associazione Nazionalista Italiana. Samtidigt som det italienska rättsväsendet organiseras autoritärt och struktureras centralistiskt av Alfredo Rocco, börjar man ana att bröderna Jünger mer än tittar under lugg på MussoliniItalia. Parentetiskt kan nämnas att Mussolini talade perfekt tyska och var en utmärkt essäist om tysk kultur, tex Nietzsche. Bröderna Jünger konstaterar att italiensk nationalism inte är reaktionär utan istället agerar nationellt revolutionärt socialistiskt, och uppenbarligen har starkt stöd bland folket. 1922 skriver Moeller att den italienska fascismens vara eller icke vara avgörs den dag då Roms ”röda proletärer går in under fascismens fana”. Så skedde. Så sker även idag (Pasolinis rädsla var befogad…) och det borde vara Prodiregeringens värsta huvudvärk. Pasolini konstaterade, torrt, att dagens fascister är gårdagens antifascister. Redan 1914 hävdade Enrico Corradini att ”il socialismo nazionale” förenar höger och vänster, att social homogenitet är möjlig mellan samhällets tidigare oförsonliga fiender, om man nyttjar världsbilder och värderingar skapade av myter. Emellertid är det inte fascismen som ideologi utan som socialt och politiskt disciplineringsinstrument för att kolla upp vad krigsmakt, rättsväsende och byråkrati har för sig, som fascinerar Schmitt och bröderna Jünger. Ernst Jünger vill radikalisera frontsoldaternas (första världskriget…) Stahlhelm till ”en stat i staten” och ser därvidlag Italien som föredöme. Men redan 1927 – långt tidigare än Churchill och många andra demokrater – genomskådar han Mussolini. Jünger menar att vägen mot ny nationalism är ”svårare och längre” än att, som den italienske diktatorn, marschera (marschera… flertalet åkte buss, tåg och bil) mot Roma. Jünger rekommenderar istället ”noggranna förberedelser”. Fascismen är, skriver han, ”ingenting annat än en sentida form av liberalism” (exempel: dagens svenska Folkparti och dess medlöpare i pressen) och han varnar för den fascistiska internationalens ultramontanism, inkluderande Mussolinis strävan att flytta Europas centrum till Medelhavets europeiska badstränder. Samtidigt avsvär sig Niekisch allt samarbete med fascisterna och med hjälp av marxistisk terminologi hävdar han att fasscism är detsamma som bourgeoisie, en nationalistisk messianism 1).

De tyska konservativa revolutionärerna kan inte beskyllas för att vara varken fascister eller nationalbolsjeviker eftersom de vill ersätta det störtade borgarsamhället med en socialrevolutionär stat. När detta misslyckas drar sig Jünger inom sitt skal, blir anark och vegeterar utifrån det kända uttalandet om det meningslösa i att engagera sig för tyska samhällsproblem. Man måste, menar Jünger, ta saken i egna händer och ”likt en människa som med kniven slår sig fram genom urskogen, leva på hoppet att någonstans i ogenomträngligheten finns det fler som arbetar med samma medel”. I Das Abenteuerliche Herz talar Jünger om den sista kampen, alltså kampen, den slutgiltiga, mot det nuvarande samhället och han menar att anarkerna utgör den partilösa elit som kan ”utan understöd, fullfölja det destruktiva arbetet, antingen det sker i militär strid eller som tänkare och drömmare”. I sådant perspektiv är såväl italiensk fascism (Mussolinis och dagens italienska fascism) som tysk nationalsocialism, inga radikala företeelser, endast tidsbundna opinionsyttringar. Således beskyller Jünger såväl Hitler som Mussolini för att vara alltför villiga lakejer gentemot de finansiella, industriella och traditionella makthavare som ser parlamentarism och legalitet som förutsättningar för deras egna maktinnehav. Legitimitet saknas, nationalsocialisternas (Hitlers) och fascisternas (Mussolinis) strävan mot en nationalborgerlig stat är det slutliga beviset för deras antisemitism, konstaterar Jünger: Hitlers ”rörelse” är inte revolutionär utan det borgerliga samhällets redskap för att bevara status quo. Jüngers diagnos är suverän.

Ernst Jünger sympatiserade med desperadon, dynamitarden: ”Vårt hopp står till unga febriga människor - - - som med sprängämne skapar en ny hierarki”. Jünger talar om revolt mot décadence i surrealistisk tappning men förordar décadence i anarkisk eller anarkistisk tappning. Jünger talar i citatet ovan om lantproletarietet i Schleswig-Holstein, där småbönder och statare gör uppror 1928-1930. För Jünger är lantbrukets proletärer vad bolsjevikerna är för Niekisch, militanta stormtrupper som attackerar det rådande maktsystemet. Förbittrad kommenterar han Hitlers ovilja att stödja statarnas och småböndernas uppror eftersom ”rörelsen”, ”partiet” i så fall skulle drabbas av partiförbud, upplösas och försvinna ur den rådande maktsfären. Istället för att solidarisera sig med bombkastarna lovar Führern att rikligt belöna den som blir angivare. Jämförda med småbönder och lantarbetare är, kommenterar Jünger, såväl nazister som kommunister avskyvärda småborgare.

Minsta gemensamma nämnare för dessa sinsemellan olika tyska konservativa revolutionärer är viljan att störta den parlamentariskt pluralistiska staten – för att stärka staten, för att få till stånd en karismatisk nation där det finns samhörighet, gemenskap, mellan medborgare och makt. Alltsammans bär ett drag av Sparta. Det starka inslaget av militär nationalism i tysk nationalism är följden av att officerare och furstemakt (ofta samma sak…) från mitten av 1700-talet och ett par hundra år framåt dominerade landets sociala liv. Mirabeau konstaterade att Tyskland inte var ett land med en armé utan en armé med ett land.

1.Niekisch råkade illa ut. Hans tidskrift Widerstand förbjöds 1934, han häktades 1937, dömdes 1939 till livstids tukthus, befriades (förlamad och blind) 1945 av sovjetiska armén.


Litteratur:
Ernst Jünger Psykonauterna. Rus och droger, Cavefors 1978 (Ny upplaga utkommer på Johan Hammarströms Bokförlag, våren 2007)
Panajotis Kondylis Konservatismus, Klett-Cotta 1986
Stefan Breuer Anatomie der Konservativen Revolution, Wissenschaftliche Buchgesellschaft 1993
Bo I. Cavefors agere contra, Kalle Hägglunds Bokförlag 2003


Illustrationerna:
Tysk skyttegrav från första världskriget
Ernst Jünger och Carl Schmitt i roddbåt på Lac de Rambouillet 1941
Kapen Jünger med kompani på väg mot Paris 1940
Ernst Jünger i Paris 1941
Omslaget till svenska utgåvan av Psykonauterna 1978

Copyright©Bo I. Cavefors 2006