Bo I. Cavefors
FRIHET
Sommaren 1956. Jacob och jag. Tjugo år gamla. London. Jag återkommen till London efter värnplikt i Uppsala. Jacob återkommen till London efter rundresa i det gamla Imperiet. Han på väg in genom porten till Royal Academy of Dramatic Art och jag på väg ned för trappan till skolans foajé, där vi möts. Kysser varandra på kinden. Jacob kommer från juridikföreläsningar, jag har svettats som regiassistent vid John Fernalds iscensättning av Bertold Brechts The Caucasian Chalk Circle, på akademiens
egen teater, Vanbrugh theatre. Dekor: Neil Hobson. Första gången Brecht spelas i London. Recensenten i The Times menar att "Mr. Fernald's team responded well". The Daily Telegraph skriver, under rubriken 74 In Cast Of Brecht Play att det är "a good pupils' play; but it must have meant very hard work for Mr. Fernald as director". Bra iakttagelse. Vi kysser varandra med öppna läppar. Möjligt på RADA. Vi går Gower Street ner mot Museum Street, kollar antikvariska avdelningen i Collett's Chinese Bookshop, viker av till höger in på New Oxford Street. Kysser varandra. Igen. Snabbar vägen via Poland Street, tänker titta in på Liberty för att köpa leksaker till Cecilia, men avstår, därefter Regent Street och kommer fram till Royal Academy på Piccadilly Street. Vi går in i Burlington Arcade (kysses), för att i den ena butiken köpa egyptiska cigaretter, Andron (Speciales), H.A. Georgopulo & Co, Kairo och för att köpa Truffles (våra specialitéer Pomponette, Moulée och Amande) hos Charbonnel et Walkers. När vi lämnat arkadien tar vi till höger och 
hälsar på Bertram Rota, antikvariatsbokhandlaren på Vigo Street (köper Criterion från 1914, tre nummer inbundna i ett band). Kyssar. Sedan till höger in på New Bond Street, sedan till vänster in på Grosvenot Street fram till ambassaden vid Grosvenor Square, hissen upp till tredje våningen och vi får i våra händer några konstfullt vikta förpackningar med kokain, vitt och fint som italienskt mjöl från Podeltat. En snabbvisit hos slaktaren/charkuterihandlaren runt hörnet: nybakat bröd, ljummen rostbiff, välgrillad i kanterna, pickles. Stark senap finns hemma i skafferiet. Så till våningen på Park Street, fyra trappor upp. Det finns hiss, långsam. Vi kysser varandra, kan inte låta bli, och håller hårt om varandra. Smeker Jacobs bröstvårtor under kavajen, under skjortan. För ner händerna under livremmen och smeker stjärten. Upp med nyckelknippan, in i lägenheten, av med kläderna: svarta skor, svarta strumpor, 
svarta byxor och kavaj, vit skjorta, slips. Äntligen - nakna. Herregud vad skönt. Rostbiff och bröd upp på bordet, fram med öl, Ballantine, vi tänder vars en cigarett, öppnar fönstren, gardinerna fladdrar. Trafikbullrets mjuka täcke mellan husfasaderna. Jag sätter mig i fåtöljen, slår upp Criterion. Ströläser Fragment of an Unpublished Work av James Joyce (s. 489 o.f.): "Duff-Muggli, who now may be quoted by very kind arrangement, first called this kind of paddygoeasy partnership the odyssean or tetrachiric or quadrumane perplex (v. Some Forestallings over that Studium of Sexophonologistic Schizophrenesis, vol. xxiv, pp. 2-555) after the wellinformed observation, made miles apart from the Master by Tung-Toyd (cf. Later Frustrations amengst the Neomugglian Teachings abaft the Semiunconscience, passim) that in the case of the littleknown periplic poem popularly asociated with the name of the wretched mariner a Punic adminrality report hade been 
cleverly capsized and saucily republished as a dodecanesian baedeker of the every-tale-a-treat--in-itself variety which could hope sactisfactorely to tickle the gander as well as the goose.". Va! Svårt med koncentrationen. Samtidigt: Jacob kastar sig på magen på sängen, sträcker på sig, ryggtavlan, axlarna, låren, vickar med stjärten, lutar hakan mot kudden, sträcker ut högra armen mot kavajen som hänger på stolen vid sängen, ur kavajfickan tar han med handen fram ett par av de konstfullt vikta förpackningarna. Intag. Utandning. Avslappning. Cigaretterna färdigrökta. Rostbiffssnabbmaten, Ballantine. Jag lägger upp fötterna på sängkanten. Sträcker på ryggen. Händerna glider över magen. Jacob särar på benen. Allt klarnar. Klara konturer i dimman. Kokan och whiskyn får kropparna att explodera som solitära föremål bland möbler, sängtäcken, tavlor och böcker. Allt smälter samman till ett färgsprakande hav. Höga men lugna vågor. Kroppen känns så skön. Att 
smeka. Att titta på. Jakob ligger stilla men måste lyfta på stjärten för att få plats för den expanderande eregerande kuken. Jag smeker mig själv och tittar på honom. Jag ser in mellan stjärthalvorna hur hans svarta hud ljusnar ju längre in mot anus blicken söker sig. Utan att just nu röra vid honom kan jag i mina fingrar och i min tunga känna fjunen på hans stjärt. Hur han reagerar, hur kroppen darrar när tungspetsen kittlar anus. Jag reser mig upp från fåtöljen. Lägger mig över honom. Vi älskar. Allt är kristallklart. Vid tjugoettiden lämnar vi sängen. Duschar, klär på oss. Natten börjar. En privat teaterföreställning några kvarter bort. Naket.+ + +
Jakob och jag levde ett liv i frihet. Ingen kunde hindra oss att leva som vi gjorde. De hatfyllda ögonkasten, de frammumlade kommentarerna sårade oss men hindrade inte vår frihet, även om vi blev försiktigare. Försiktigheten innebar inte att vår frihet blev kringskuren, men vi sviktade i vårt mod att visa vår kärlek öppet. Vår
frihet var samma frihet som T.E. Lawrence fann i Arabiska halvöns öknar, som Friedrich Nietzsche fann i Italien på jakt efter Zarathustra, som Ernst Jünger fann när han vid skymningen tappade trädgårdens blommor på drogsafter. Anarken och stoikern är sitt eget maktcentrum, ett maktcentrum ointagligt för den av världslig makt berusade Fursten. Fursten/Makten är frihetsanarkens motspelare. Friheten finns i det utanförskap som uppstår när man följer intellektets, åtråns, viljans och trons direktiv. Furstens makt, Den Allmänna Opinionens Makt, hatar den som visar frihetens möjligheter. Anarken, som Furstens jämlike och motspelare är den Allmänna Opinionens utmanare. + + +
Det är Jakobs och min och anarkens och utanförskapets frihet jag försöker gestalta i tre skådespel, eller, riktigare, i de tre texter vilka bör framföras som odefinierbara former av performanceteater, Den Spetälske i Staden Aosta, Sade och Japanen 
och Uppror i Kasban 1) I teaterrummet är omvärlden, ja världen i sin helhet, utestängd. Teaterrummet kan fyllas med frihet. I teaterrummet kan anarkens oåtkomlighet, hans suveränitet åskådliggöras. Åskådarna, den Allmänna Opinionen, Furstens utsända, kan lämna salongen, de kan vissla ut aktörerna, slänga ruttna tomater, men de kan aldrig sabotera avsikterna, idéerna, viljan, inlevelsen hos de agerande. I teaterrummet är de inblandade, författare, skådespelare, regissör, musiker, belysningsmästare, suveräna anarker, otåkomliga. Det står publiken fritt att bli en del av denna sanna verklighet, passivt, eller, kanske, aktivt. Skådespelarna agerar nakna, möjligen med karakteriserande detaljer, stövlar, piska, tatuering, värja. Scenen är tom, bortsett från en stol, en kub, en pelare. Ljussättningen och musiken är viktiga ingredienser. Också ett katolskt/religiöst drama som Den Spetälske i Staden Aosta (av Xavier de Maistre, från 1804) skall spelas med klart markerade erotiska undertoner och, stundtals, ganska markerad sexuell action. Detta gäller i än högra grad pjäsen (och monologen) Sade och Japanen som är en total förvandling av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade, med helt ny dialog, med skärpt 
religiös problematik och med den politiska dimensionen utökad med hjälp av Ulrike-Meinhof- och Michel-Foucault-citat, och det gäller framför allt den homosexuellt actioninriktade performancen Uppror i Kasban. Ordet är centralt i de tre pjäserna, men det gäller att omsätta ordet i handling, och det kan endast ske om man rensar bort kläder, utstyrsel och annan rekvisita. Naken text, nakna kroppar, naken scen. Ordet, viljan, människan är det centrala. Det gäller att gå från ord till handling, som när den glade Habsburgprinsen dansade naken bland Sachers chokladtårtor. Slipa värjan. Konkret överfört till svenska förhållanden: den liberala demokratin, som den idag praktiseras i Sverige, den repressiva toleransen, är mer frihetskränkande och frihetsberövande än förrförra århundradets monarkistiska furstar med direktlinje till Vatikanen. Dekadens? Ja, droger gör människans fem sinnen mer sensibla, när det gäller att finna livets puls, vibrationerna, svullna vulvor och kukar, extatiska och smärtsamma explosioner av piska, blod och sperma, för att nå fram till känslan av att livet rinner genom ådrorna. Var finner man sådan teater idag? Ibland i Japan, i Indien, på teaterklubbar i New York, London och 
Berlin. Under woo-doo-seanser i Brasilien och Haiti. Men för övrigt: nerv och sensibilitet har ersatts av sociologi, psykologi och psykoanalys alltifrån Strindberg till Bergman, Ingmar. Romanen är död, sedan decennier. Detsamma gäller dramat om man bortser från några undantag, tex Norén och Schwab. Det blir så när människans behov av metafysik förnekas, när man på medvetet förtränger och glömmer lärdomar grekiska tragedier bjuder. För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredsställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet. Man kan inte tvärnita när dramat, i världen och på teaterscenen närmar sig den klimax som gör resan meningsfull. Låt oss återvända till orgiepräster som Wagner, Wilde, Huysman, Beardsley, Lawrence (T.E.) och många fler. De var alla specialister på att mäktigt, sakralt och grandiost fullkomna den totala fullkomningen, erfarenheterna av gott och ont, att upptäcka det vackra i pisksnärten. Den sinnliga intensiteten är förutsättningen för en actionteater vars syfte är människans befrielse, hennes frihet, kroppens befrielse från rädslan att tillfredsställa sexuellt, orgiastiskt 
och mytologiskt självklara begär. Det grekiska dramat öppnar upp senare tiders skilda kristna samfunds tabuföreställningar kring människans djupa längtan efter blodskam och sado-masochism. De grekiska tragediernas mästare talar öppet om människans behov av smärta, offer och död. Avskalat all retorik bör relationen mellan erotik och kors, mellan kristen kärlek och korsets plåga, mellan sexualitet och sado-masochism, återskapas. Varför förtränga arvet från antiken. Kristus världsförlösande offerdöd är också en mytisk pånyttfödelse av den grekiska tragedins mystik. Varför inte återuppliva Dionysos orgiastiska orgasmer? Intensifierad estetik har inte något egenvärde men är nödvändig om konsten skall nå fram genom allt kommersiellt oljuds joggingmattor. Det är endast konstnären, i form av en Teater Dekadens, som kan realistiskt återge kriget mellan liv och död, hat och kärlek, kuk och vulva, tro och otro, metafysik och myter. Konst är att intensifiera, att skärpa formerna, att sensibilisera mottagarens sinnen, att genomskåda samhällets och civilisationens regelkatalog och normer, att rena människors receptitionsförmåga, att, med Tredje Moseboks 
ord (1:13-15), tvätta inälvor och fötter i vatten, bära fram turturduvor till altaret, vrida huvudena av dem och smeta blodet på scengolvet. Det handlar inte om att vanhelga religiös tro och riter. Tvärtom. Teater Dekadans, är en symbios av klassiska teaterformer och nutida performance/action, ett komplement. Eroticismen utgår från Kristi sår. För katolska kyrkan är detta inte något nytt. Nakenhet, att visa upp nakna kroppar och spela på den nakna kroppens sensualism har blivit tabu först under de senaste århundradena. I Kyrkans aktionsteater deltar åskådaren, kyrkobesökaren, aktivt vid kommunionen och blir därmed en av dramats medagerande. Sådan rollfördelning skedde också vid romarnas gladiatorspel, det sker vid jägarens jakt på rovdjuret och det sker, eller, snarare, skedde, under karnevalsyran då av kristendomen förbannade demoner och hednagudar återupplivades. Mystiken koncentrerades kring det för människor väsentliga, som befriade dem från det vardagliga och som förenade dem i en performance. Lammets liv och blod är ju inte endast en symbol för Guds lamm som borttager världens synd; djurets inälvor, 
magens innehåll och könet, som liknar kvinnans vulva, är, när det hanteras av nakna män, ett levande konstverk som inte enbart kan visas fram som objekt och provokation, utan som måste, om symboliken skall ha någon djupare mening, penetreras. Detsamma gäller relationen man till man. Rituell stilisering och faktisk aktivering av könet måste ges status av nynaturalism, av återskapad och återskapande verklighet. Novalis beskriver detta utmärkt när han talar om släktskapen mellan heligt och erotiskt, om likheten mellan sexuell vällust och religiöst martyrskap.
Det finns åtskilligt att sysselsätta sig med vid en Teater Dekadens för att vidareutveckla och intensifiera erotiskt sexuella religiösa erfarenheter. Sådant som man finner i Georg Trakls dikter, där drogbruket, intensiteten, viljan att ge sig hän åt lidelser, där dikten är en av lidelserna, och att där ge sitt allt, leder till amoralisk förfining. I Trakls dikter är excessen alltid närvarande. Vem kan skilja mellan erotik och religiositet i närvaron av vällust, kval, sadism, masochism, otukt. 
Samma extas finns i Bruckners musik, i hans erotiska symfonier när fromheten genomströmmas av sexuell passion. Klimt, Skrjabin, George och Mallarmé. Ofta representerar de en homosexualitet eller bisexualitet som står i stark opposition till den liberala borgerligheten och dess maktapparater i form av censurliknande åtgärder, tabun och en allmänt rigid och asexuell och areligiös människosyn. Endast kärleken män emellan är oegennyttig. Ett annat riktmärke för en Teater Dekans kan Heinrich von Kleist vara när det gäller att återerövra dramatisk extas, det rena skeendets teater då hela teaterrummet tas i anspråk och de nakna skådespelarna direkt konfronteras med åskådarna. På så sätt blir det möjligt att också i dramer och andra texter som handlar om aktuella företeelser, återställa äldre tiders mystikers erfarenheter av att allt är i Gud och Gud i allt. Den för människan livsnödvändiga extasen kan subjektivt aktiveras. Extasen, närheten till avgrunden, ja in i minsta orgie är livet heligt. Heligt som fruktbarheten, vällusten, orgasmen, smärtan.
Jacob och jag gav oss ut i nattens London.
1) Bo I. Cavefors Teater Dekadens, Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006.
Se: Texter från, om och kring Teater Dekadens; Bertil Falks recension.
Texten även publicerad i tidskriften GEIST / ALBEDOS nr.8, 2006.
Ur samma nummer av GEIST / ALBEDOS:
Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione, Fredrik Ehlin
Inledning
Geist nr. 8 är ett samarbete med projektet Albedos. Temat är frihet. Albedos verkar i det vardagliga som skärningspunkt och utgångspunkt för regering. Med regering avses här den modalitet som formar och förflyktigar människan såsom politisk potential, ger henne rum att bli i ett samhälle. Regering är från denna utgångspunkt en dubbel rörelse som är handlingens utgångspunkt: en heterogen, splittrande rörelse genom vilken människan blir avhängig ett normsystem, och samtidigt en motsatt, formande rörelse som upprättar henne i en autonomi. Dessa aspekter av regering måste tolkas som en samtidighet där det ena inte kan sägas föregå eller styra det andra, vilket innebär att frågan om vad autonomi är bildar ett centralt problem. Regeringspraktik kan alltså sägas vara den modalitet som bestämmer begreppet frihet och som därmed utgör politikens existensberättigande. Denna modalitet är i ständig fluktuation, liksom den rymd där friheten förblir obestämd. Frihet är ett elastiskt begrepp som inte har någon definitiv grund och som inte kan bestämmas. Därför måste frågan om friheten besvaras genom en serie ingrepp eller praktiker. Avsikten är att framställa en serie fall som tillsammans inringar frågan snarare än söka ett slutgiltigt svar. Utgångspunkten är i det samtidiga. Världen kan bli en annan och blivandets potential finns här, i blivandets rörelse. Låt det börja härifrån och befinna sig här, för att söka inte en definition utan en praktik. Eftersom Geist är en tidskrift kommer handlandet huvudsakligen att ske inom språkets domäner, i form av text. Genast uppstår frågan om vad en text och en handling är och framför allt vad en handling genom text är - en diskussion som skulle kunna bredas ut i oändlighet. Men i börjans iver, och för att inte redan här trassla sig ett ontologiskt resonemang, skjuts den frågan på framtiden. I skrivandets stund är texten det som skapar rymden för handlandet och skrivandet blir en realitet på samma sätt som en kastad sten. Att filosofera med hammaren - och vattenpasset.
+ + +
Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione, Fredrik Ehlin, Simon Goldin, Jacob Senneby
The Port
The Port är en "community"-driven ö inne i den 3D-modellerade onlinevärlden Second Life. The Port initierades av Jakob Senneby och Simon Goldin under hösten 2004 och har utvecklats i samarbete med arkitekt Tor Lindstrand. Platsen har konstruerats som en öppen Wiki-liknande struktur och omfattar bland annat tidskriften Flack Attack som bygger på samma struktur med kontinuerlig modifikation och redigering genom öppna redaktionsmöten. Även projektet Objects of Virtual Desire, som syftar till att undersöka immateriell produktion i en virtuell värld utifrån frågorna om och hur detta värde kan överföras till en materiell ekonomi, har genomförts.
Detta är ett samtal som äger rum på The Port. VoyeurOne Baron, Sorgaard Jacques, Perilo Herrey och Lex Paz träffas för att med frågan om frihet i fokus diskutera erfarenheterna från arbetet med The Port.
VoyeurOne Baron: Om man ser tillbaka på det senaste decenniet märker man hur mycket av offentlighet, ekonomi, produktion och tillvaro som äger rum i digitala nätverk. Jag tror att Second Life blir intressant just för att det etablerar en plats, en spatialitet i nätverkstillvaron och för att man här hela tiden rör sig mellan två olika innebörder av begreppet virtuell. Å ena sidan som potentialitet och inneboende möjlighet och å andra sidan som bild, det vill säga som ett symboliskt rum man kan röra sig i.
Sorgaard Jacques: Den virtuella platsen får dessutom allt större samhörighet med andra kontexter. Det gör det nödvändigt att koppla frågeställningen om det virtuella till en fråga som rör nätverkssamhället i allmänhet.
Lex Paz: Vad finns det för möjlighet att skapa något här? Kan det exempelvis etableras en ekonomi eller en politisk praktik? Och vilken betydelse skulle den politik få som uppstår i Second Life?
Sorgaard Jacques: Politik i ett slutet system skulle framförallt bli ett spel, som för den skull inte är isolerat från andra kontexter. I den meningen definieras platsen av omöjligheten att upprätthålla sig själv som autonom, även man betraktar sig som sådan.
VoyeurOne Baron: Det intressanta är att man kan mötas här inne. Således finns det också en potential för något framväxande eget, en ny institutionalisering, ett blivande.
Lex Paz: Bör man betrakta Second Life som ett politiskt, socialt och ekonomiskt experiment för möjligheten att etablera samtal och institutioner?
VoyeurOne Baron: Man kan betrakta det så, men det är också ett disco, ett spel och ett ställe där man har virtuellt sex.
Lex Paz: Varför valde ni att etablera en virtuell plats som utgångspunkt för ert projekt?
Sorgaard Jacques: Till att börja med har idén om det virtuella som plats, från det att dessa världar var helt konstituerade av text till införandet av 3D, varit föremål för spekulationer om i vilken grad de kan komma att flyta samman med den reella tillvaron.
VoyeurOne Baron: Vidare vill vi genom The Port diskutera frågor om translokalitet, autonomi och beroende. Utöver det vill vi undersöka vad det innebär att instifta en plats i det virtuella rummet Second Life och hur en sådan etablering kan ske.
Lex Paz: Bör man betrakta platsen The Port som en institution och därmed den visuella 3D-miljön som etablerats här endast som ett visuellt komplex som representerar The Port?
VoyeurOne Baron: The Port fungerar förvisso som representation av en plats eller som symbolisk plats. Men The Port är också en plats för möten där dess idé realiseras, växer fram och blir till något faktiskt. När vi startade projektet inspirerades vi av hur WIKI-communities konstrueras kring en dynamisk konsensus. Vår struktur är relativt obestämd. Det finns förstås frågor om samordning, hur man delar ett utrymme, en kontext och hur man ordnar verksamheter här. Som vi vet är arbetsdelning och samordning fundamenten för all produktion från en företagsekonomisk horisont. I det avseendet blir en plattform som The Port en utmaning: hur samordnar vi verksamhet, hur skapar vi förtroende, hur delar vi upplevelser med varandra? Detta är förstås centralt för möjligheten till bildandet av gemenskap.
Perilo Herrey: Kan man säga att det finns en spänning mellan en bildmässighet och The Port som ett utrymme för handling? Det vill säga att det framväxande egna som du talar om skulle vara överskridandet av det tredimensionella perspektivplanet och bilda något nytt?
VoyeurOne Baron: Det mesta som sker här utspelar sig i det tredimensionella perspektivplanet, men genom att en given symbol i bilden får en lokal funktion övertas bildmässigheten av funktionaliteten. Det vill säga att bilden av en stol i slutändan inte förstås som en bild utan är en funktion som i någon mening är ny. Man kan säga att stolens innebörd förskjuts tillsammans med hela systemet av betydelser. Kontexten börjar referera till det som sker inom den och blir på så vis autonom.
Copyright©Respektive författare 2006
Posts
No comments:
Post a Comment