23.6.06

FASTA BOKPRISER ELLER ETT KULTURLAND I FÖRFALL / 1

Bo I. Cavefors
ÅTER TILL FASTA BOKPRISER


”Internet slår ut bokhandlarna”… … så löd rubriken i Svenska Dagbladet (21.6.06), på den miljonavlönade (självinsikt?) kulturredaktörens kulturbilaga. Självklart har det blivit så att internet, eller något annat arbetsvilligt alternativ, slagit ut och kommer att slå ut den traditionella bokhandeln, som inte klarar sig just därför att den förlorat traditionernas erfarenheter. Bokhandlarna har, sedan trettio år, eller mer, själva väl bäddat för den utvecklingen. Istället för att värna om sin särart har bokhandeln och flertalet bokhandlare försökt vara moderiktiga och anpassat sig till en utveckling och verklighet som totalt ignorerar dem.


Under 1970-talet blev det plötsligt inte fint att vara vanlig bokhandlare, att stå bakom disken, att erbjuda böcker placerade på bokhyllor, att veta vad som stod i böckerna, att vara opartisk gentemot kunden i den meningen att kunna råda utan att påverka. I småstaden var bokhandlarens position jämförbar med apotekarens och chefens för ortens sparbank. Den statuspositionen avstod man ifrån, frivilligt.

Under 1970-talet blev det i storstaden (… i Sverige ett relativt begrepp…), plötsligt inte fint att vara traditionell bokhandlare när man såg att det fanns, om man hade tur och rätt kommersiell instinkt, fler pengar att tjäna på stormarknad, effektiv marknadsföring av enstaka titlar och som ombud för bokklubbar. Aktivt och ivrigt påhejades bokhandlarna av förlag som Bonniers och Norstedts (Bengt Lassen - Norstedts - hade tyvärr gått i pension, så det var fritt fram för ohejdad kommersialism), av förläggare som Per I. Gedin och Olle Måberg och, senare, Jonas Modig. Branschens dödgrävare. De fasta bokpriserna betraktades som otidsenliga. Kommissionsbokhandeln betraktades som otidsenlig. Den liberala(!) marknadsekonomin skulle gälla ej endast toalettpapper utan även böcker.

Bokhandlarna och deras intresseorganisation borde i det läget naturligtvis formerat sig till attack mot några få stora förlags aggressiva politik, för det var politik det i slutändan handlade om, att inte förlora järngreppet om svensk bokutgivning. Och, naturligtvis: Bonniers, Norstedts (eller vad konglomeratet av förlag inom "KF-sfären" numera kallas) stärkte sin ekonomiska maktställning över svensk bokmarknad. I praktiken är idag svensk bokmarknad monopoliserad, såväl vad gäller lönsam utgivning som distribution och kalla handen över återförsäljarna, bokhandlarna, alltifrån småstadens egenföretagare till Åhléns och Konsum. Vad säger EU?

Samtidigt kan man, med all rätt, hävda att efter ättestupefallet för fasta bokpriser och kommissionsbokhandel har antalet förlag ökat markant. I dagens Sverige finns det ett otroligt stort antal intressanta bokförlag. Men finns dessa bokförlags böcker i bokhandeln? Nej! De kan i allmänhet endast köpas direkt från förlaget eller via internetbokhandlarna. Gå idag in i en vanlig svensk bokhandel, i landsorten eller i någon av universitetsstäderna eller i någon av de tre ”storstäderna” och det är omöjligt att få tag på böckerna från alla dessa intressanta småförlag som ger ut merparten av den litteratur som är värd namnet BOK-utgivning.

Sverige är tack vare denna småförlagsbokutgivning ännu ej ett litterärt u-land, fortfarande finns det ett skimmer av kulturland. Det bör man ta vara på. Jag tänker på Kulturrådet, kulturministeriet.

Med all rätt kan man dock fråga sig: vad är det för mening med att ge ut böcker och bedriva förlag av typen Ellerströms, Bakhåll, Ruin, Pequod, Hammarströms, Ariel, osv osv osv osv osv osv, när utgivningen inte finns tillgänglig via den ordinarie bokhanteringen, inte ens i bokhandeln på orten? Gå in på Akademibokhandeln/Gleerupska i Lund och fråga efter den samlade utgivningen av Bakhåll och/eller Ellerströms...

Naturligtvis är det, trots allt, meningsfullt med småförlagens bokutgivning, och det är beundransvärt att så många ägnar sig åt det, men det är politiskt och kulturpolitiskt skandalöst att de enbart kommersiellt inriktade stora förlagskonglomeraten tillåtes dominera marknaden, att de seriösa mindre bokförläggarna förpassas till en bokbordstillvaro där det aldrig, aldrig, blir möjligt att på lika villkor med de dominerande producenterna presentera sina produkter. Jag är medveten om att stora förlag alltid har företräde framför mindra förlag eftersom storförlagen ger varje enskild bokhandel den ekonomiska ryggraden för verksamheten. Men, och det är min poäng, denna ekonomiska dominans får aldrig påverka de enskilda (små) bokproducenternas möjligheter att presentera, att distribuera, sina produkter. Att skapa den balansen, den garantin för mångfald, är att bedriva effektiv och aktiv kulturpolitik.

Det finns endast en väg att gå för att återskapa en fungerande bokmarknad vad gäller såväl förlag som bokhandlare och den distribution som är den förmedlande länken mellan producent och avnämare: återinför fasta bokpriser, återinför kommissionbokhandeln, återinför etableringskontroll vad gäller bokhandeln. Resultatet: konsumenten kan då åter se vilket enormt och intressant utbud svenska bokförläggare kan erbjuda. Det blir åter möjligt att se boken, hålla boken i handen, känna tyngden i boken, smygläsa i boken, innan man köper den.

Immaterialrätten är i sammanhanget ett problem som måste lösas samtidigt som man kommer fram till en lösning på problemet hur den presumtive konsumenten på ett hanterligt sätt skall få tillgång till landets totala bokutgivning. Det sk fildelarproblemet är av samma art. Den upphovsmannarätt som etablerades och fungerade under 1900-talet är omöjlig att vidmakthålla i framtiden. Tekniken har segrat över den relativt rättvisa juridiken. Jag tror att i framtiden kommer all kulturproduktion erbjudas konsumenten gratis, eller till den produktionskonstnad som ej inkluderar ersättning till upphovsmannen. Istället måste konstnären, författaren, uppfinnaren, vetenskapsmannen ersättas med någon form av medborgarlön. Orealistiskt? Kanske i dagens samhälle, men en ofrånkomlighet om kreativitet skall uppmuntras och belönas i framtiden.

18.6.06

GUSTAV SJÖBERG / DIKTER

Gustav Sjöberg
DURCHZUG-SVITEN
Ur samlingen SPRICKTIMMEN

Åter sandhavets
tigande,

sjok på varandra

mumieögon

De värkgjutna
vidjorna

- - -


Köttansiktenas figurlösa
härvaro

Namnsvärta:
icke-namnet

Kyriet Sprucken
förhud

Grå röda

- - -


Här
ges inget rum:

döda kläder

ohörda

Inte heller minnet

gröper

- - -


Efter svepningen
eldarna...

Revor innanför
bilden

Det plöjer genom
gruset,
huvudet

- - -


Brytningar -

Tolkningarna
livsspåren

Bottenskrapets rester,
tomskåror

- - -


Glömskan slinter
över
stillnad

Allting vidöppet:

vrider sig
ner-
fästat

genomtågat

- - -


Där,
nedanför botten-
lösheten





Senkommet kallnar
skåran, uppvärtes,
oläsligt spridd bakom
ögonens svett

- - -


Närvarosprängd

bortåttrombernas
historieskorpor

- Gröpe, oblat
för de törstande

Dykningar. Grusat
slagg.

- - -


Varblåsorna
under pusslets
hud:
söndersmekta,
utspydda


Fåror
blottlägger

kryptan

- - -


Smutsstenen
under
katakomberna

Blytäcken
bryter sitt
kött

- - -


Votivgåvor

den sönder
brända

________________



Copyright©Gustav Sjöberg 2006

16.6.06

ETT MEDELTIDA JUSTITIEMORD?




















Bo I. Cavefors
ETT MEDELTIDA JUSTITIEMORD?

Opus Dei gör onekligen ett skickligt taktiskt och strategiskt drag när man i framtiden tänker använda sig av Da-Vinci-Koden för att med Koden som varnande exempel sprida det verkliga budskapet. I kampen mot de subversiva krafterna, till exempel stora delar av den liberala pressen med Dagens Nyheters och Expressens kulturredaktioner i spetsen, som använder Koden i märkliga antikristna kampanjer, har Opus Dei (ja, kristendomen totalt) framtiden för sig när det gäller att gå segrande ur striden. Kodens subversiva profitörer är kortlivade företeelser, men katolska kyrkan, ja, kanske till och med Opus Dei, finns kvar om etthundra år, om fyrahundra år…, vilket med stor sannolikhet inte är fallet med DN och Expressen, ej ens dess kulturredaktioner…

Katolska Kyrkans historia är faktiskt tillräckligt fylld med skrämmande händelser och turbulenta perioder utan att man behöver fantisera och sprida lögner och desinformation för att väcka sensationslystnaden till liv. Kyrkohistorien har sina högst reella tragedier, domen mot Galilei, processen mot Jeanne d’Arc, kampanjerna mot Jesu Sällskap. Och tragedin med Tempelriddarna.

Andreas Beck, medicinare, teolog och filosof, skrev i början av 1990-talet en faktaspäckad, balanserad och spännande bok om Tempelriddarna och kom till slutsatsen att ansvaret för detta medeltidens mest anmärkningsvärda justitiemord bör fördelas mellan den franska kungen Filip den Sköne och Påven Klemens V.

Domen mot Tempelriddarna kan emellertid revideras, Påvens dom upphävas. Beck gick i strid för denna sak och försvarstalet (boken) är faktiskt än mer spännande än Umberto Ecos deckarfantasterier eftersom Beck, till skillnad från Eco, berättar om ett faktiskt skeende.

Få händelser under Kyrkans tvåtusenåriga historia är så mytomspunna som historien om Tempelriddarnas uppgång och fall.

Rosencreutzarna, Descartes och Leibnitz ser såg som Tempelriddarnas efterträdare, frimurarna Lessing och Goethe, fabulerade kring ämnet Tempelriddare i Nathan der Weise respektive Geheimnisse. Mozart för till torgs tempelriddaridéer i Trollflöjten och Hugo von Hofmannsthal, Stefan George och Ernst Jünger kan med aningen god vilja betraktas som Tempelriddarnas ideologiska lärjungar.

+ + +

1119 grundar Hugue de Payens Tempelriddarorden. Uppdraget är att skydda de heliga platserna i Jerusalem. 1139 erkänns orden av Kyrkan. Bernhard av Clairvaux’s skrift De laude novæ militæ inspirerar europeiska adelsynglingar att klä sig i vit mantel med rött kors, för att underordna sig stränga regler, tex att avstå från jakt. Den som inte lyder riskerar hamna i ordens beryktade fängelser. Idealet är frivillig fattigdom.

Första ordenssigillet visar två riddarryttare på samma hästrygg. Vilket fick en del motståndare till Tempelriddarna att tala om utbredd homosexualitet inom orden.

Tempelriddarnas orden växer snabbt i makt och rikedom. Kristus Fattiga Riddare förvandlas till högvälborna herrar. Ingen sjörövare eller landsvägsmarodör vågar anfalla Tempelriddarnas transporter med guld, mynt, läkemedel och pilgrimer. Furstar förvarar och försvarar Tempelriddarnas förmögenheter i riddarnas befästningslika borgar.

När kungars krig kräver kontanter ställer Tempelriddarna upp med kapital. Furstar och påvar blir alltmer beroende av bankirerna i ordensdräkt, av Tempelriddarnas ekonomiska styrka och militära kapacitet.

Filip den Sköne nyttjar ordensmännen som skatteuppbördsmän och förvarar statens tillgångar i Tempelriddarnas valv fram till den stund han förvandlas till ordens obarmhärtige motståndare och likviderar medlemmarna.

Denna handel och vandel med livets goda leder naturligtvis till impopularitet. Tempelriddarna köper mark, gods och gårdar, vapen, banker och borgar.

Rikedom och krigslycka följs då och då av högmod. Tempelriddarna trotsar påvar, kejsare och kungar. De driver ut rivalerna Deutschherren ur Palestina och för regelrätta krig mot Johanniterna. När Tempelriddarna förlorar makten i det Heliga landet, står orden utan uppdrag. Svärdet efterfrågas endast i Spanien och Portugal.

Deutschherren skapar ett imperium vid Östersjön och Johanniterna härskar över Rhodos som maktbas. Tempelriddarna är på god väg att bygga ett liknande fäste på Cypern, men katastrofen närmar sig… När fienderna krossat orden är den föga mer än en krigarhär ledd av en general som pensionerat sig och bosatt sig i Paris.

Hugue de Pairaud, ställföreträdande europeisk stormästare, lovar franske kungen stöd i dennes kamp mot Påven Bonifatius VIII. Filip den Sköne lovordar riddarna och söker medlemskap i orden, men Bonifatius dör och efterträds av Klemens V, som residerar i Frankrike, i praktiken obevakad och försvarslös, dvs Filip behöver inte längre Tempelriddarnas hjälp för att härska över Påven. För fransk politik är orden därmed utan betydelse, men därför icke ofarlig som ekonomiskt maktcentrum. Tempelriddarnas förmögenheter är goda skäl för Filip att först trakassera och därefter slå till skoningslöst mot dem.

Fredagen den 13 oktober 1307 ockuperar Filips trupper Tempelriddarnas Parisborg. Stormästaren de Molay och flertalet riddare häktas.

Tempelriddarna lyckas föra kampen vidare i Spanien och Portugal, under namnet Kristusriddare. Portugiserna gör en god affär när man fritar orden från alla misstankar. Med Kristusriddarnas pengar finansieras upptäcksfärderna och exploateringen av Nya Världen. Henrik Söfararen är ordensmedlem.

Hur reagerar Tempelriddare som överlevt nederlaget? Enligt legenderna organiserar de sig i ett hemligt ordenssällskap och vissa frimurarkretsar hävdar att de är Tempelriddarnas legitima arvtagare. Bevis för en faktisk ordensgemenskap efter upplösningen, finns emellertid inte, bortsett från Kristusriddarna i Portugal och Spanien. Genom koncilbeslut i Vienne 1312 och sedan de Molay och Geoffreoy de Charney bränts på bål i Paris 18 mars 1314 upphör verksamheten. Jesuiter vid franska Clermont försöker inplantera Tempelriddaridéer hos frimurare för att den vägen få katolskt inflytande inom en organisation som anses som förlorad för katolska kyrkan. 1754 försöker man från Clermont återuppliva Tempelriddarorden, skriver staturer 1811, utser Frabré Palaprat till Stormästare och inviger 1833 ett Maison de Temple.

Även i Tyskland görs återupplivningsförsök och den siste legitime Stuartättlingen, död 1788 i exil i Rom, drömmer om en skotsk ordensgemenskap. 1980 grundades i Rom Confederatio ordinis Templarii, som emellertid inte erkänts av Kyrkan – men ej heller förbjudits (så var det 1993…).

+ + +

Tempelriddarmyterna kretsar i hög grad kring vart förmögenheterna och ordensarkivet tagit vägen. Det mesta är än idag höljt i (mytiskt) dunkel. Men: franska staten var under Filip den Skönes tid (även såväl tidigare som senare…), bankrutt. Påven levde på stor fot. Efter Tempelriddarnas fall från maktens positioner sanerades franska statens finanser och Påvens hushåll blev än vräkigare än tidigare. De kungliga slotten byggdes om och till. Notre Dame blev större och större… Johanniterna köper för en billig penning Tempelriddarnas borgar, kloster och sjukhus med tillhörande enorma jordområden.

Påven reagerar inte trots att ettusen Tempelriddare fängslas, torteras och avlivas, mördas. Andreas Beck ställer frågorna: varför avsatte Påven inte storinkvistitorn, dominikanen Wilhelm Impert, som gick i Filip den Skönes ledband? Möjligen ger Dante svaret när han i Gudomliga komedin placerar Påven i helvetet bland simoniter. Dante menar att Påven köpt Petrusämbetet med Tempelriddarnas pengar.

Domen mot Tempelriddarna kan revideras, Påvens dom upphävas. Processen mot Jeanne d’Arc annullerades fyrtio år efter hennes våldsamma död. Jesu Sällskap är åter i fullverksamhet och domen mot Galilei tillhör historiens skräpkammare.

Wiens (numera, tyvärr, avlidne) kardinal König krävde att Galileiprocessen omprövades. Vilken kardinal ställer upp med krav på revision av domen mot Tempelriddarna?


+ + +

Bilden: Tempelriddare bränns på bål i Paris.

Andreas Becks bok heter Der Untergang der Templer. Grösster Justizmord der Mittelalters? och publicerades 1992 av Herder Verlag, Freiburg.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning den 26 maj 1993. Här obetydligt reviderad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006.

11.6.06

LEIF ELGGREN / I STÄLLET FÖR LJUD


VILL VI VANDRA DEN ROMERSKA VÄGEN?





Bo I. Cavefors
VILL VI VANDRA DEN ROMERSKA VÄGEN?

Geografiskt är Europa ett asiatiskt randområde, en kontinent präglad av starka spänningar mellan bysantinskt och romerskt-latinskt, mellan den katolska södern och det protestantiska norden. Allt kompliceras av att islam härskar över den södra delen av detta euro-asiatiska flarn och den hellenistiska Medelhavskulturen råder i sydöst.

Islams källor rinner upp på samma ställen som de europeiska, ur judisk religion och ur den grekisk-hellenistiska filosofin och naturvetenskapen. Men islam och Europa har skilda förhållningssätt till detta gemensamma ursprung. Till skillnad från islam erkänner Europa Jerusalem och Aten som de platser varifrån vetskapen om det gudomliga och vetskapen om det fattbara, kommer. Detta kan kallas för ett historiskt och intellektuellt ”romarnas väg”.

Så menar i vart fall Sorbonneprofessorn Rémi Brague, katolik, specialist på Platon, Aristoteles och medeltidens filosofi, i en bok med titeln Europé, la voie romaine (Criterion, Paris 1992).

Att vandra i romarnas fotspår är en sak. Något annat är att romarna själva inte bidragit till världsutvecklingen med mycket mer än en dos statskonst (Vatikanstaten), en dos militärvetenskap (Florens) och en dos rättsvetenskap (Bologna). Romarnas väsentligaste insats ligger på ett annat plan, nämligen i det att man accepterade den grekiska kulturen som överlägsen sin egen och därmed tog det som sin uppgift att förmedla den också till andra folk, till barbarerna norr om alperna.

Detta är, menar Brague, ”romarnas princip”, att erkänna att man i grund och botten inte själv har så mycket att komma med och därför är tacksam att kunna integrera andra kulturer i sin egen och sedan föra blandningen vidare till folk som i sin tur förser den romerska kulturförmedlingen med nya ingredienser.

Brague sysslar i boken huvudsakligen med ämnena filosofi, naturvetenskap och litteratur. Ett av författarens exempel är att redogöra för arabernas systematiska översättningsverksamhet under århundradet mellan 830 till 950, då man översatte merparten tillgängliga grekiska texter dels direkt från grekiska, dels via syriska, persiska och diverse indiska språk. Utan dessa arabiska översättningar – utförda av kristna syrier – vore den europeiska medeltiden, då vetenskap, filosofi och konst blommade med hundra blommor, minst sagt, fattig.

Skillnaden mellan européer och araber är hur man använder sig av detta grekiska arvegods. Generellt insåg och ansåg muslimer att innehållet är det viktiga medan romarna koncentrerade sig på den litterära formen, att det man med egna författares hjälp – bl.a. Cicero – försökte efterlikna, stod i språklig kontinuitet med antiken.

Araberna struntade i de grekiska originalen sedan man välöversatt dem. Orsaken var, för det första, att man redan hade en högtstående arabisk poesitradition och inte behövde kultivera sitt språk med grekiskan som förebild, och, för det andra, att Koranen är ett litterärt mästerverk till skillnad från Nya Testamentet – författat av ”obildade fiskare”, enligt Brague. Och, för det tredje, att islams trogna anser att eftersom Gud dikterade Koranen för Mohammed på arabiska, så innebär detta att arabiska är språket par excellence. Allt som översättes till arabiska ”förädlas”.

Efter många argument för och emot en eventuell europeisk identitet kommer Brague till kärnfrågan: Är Europa ”romerskt” i dag? Kan Europa fortfarande tillgodogöra sig inflytelser utifrån och i så fall: på egna eller andras villkor? Är tendensen inte snarare att man är sig själv nog? Ser sig inte dagens européer – i stället för att vara ”romare” – som lärare? Inte endast när det gäller att lära ut kunskaper om den antika grekiska kulturen utan också vad gäller egna funderingar. Menar man sig inte stå på minst lika hög nivå som de gamla grekerna?

Detta är i och för sig förståeligt och acceptabelt, menar Brague, om man inte samtidigt slänger de humanistiska studierna överbord och därmed insikten om vad som är förebild och vad som de facto, i bästa fall, är kultiverat barbari.

Därmed är Brague framme vid dagens (1993!) problem, det karolinska Europa vars arvtagare 1957 skrev under Romfördraget, som resulterade i EG och som slutade i EU. Är det verkligen möjligt att skapa endräkt mellan det ”latinska” Europa, Skandinavien och de brittiska öarna, mellan katolicism, lutherism, calvinism och det bysantinska Östeuropa? Känner sig inte engelsmän och holländare starkare knutna till USA och Kanada än Portugal och Serbien?

Kan i denna kontinentens ödesstund (lika stark 2006 som 1993!) de gamla grekerna komma med goda råd? Har vi européer inte själva under de senaste tvåtusen åren skapat en poesi som i kvalitet väl mäter sig med deras? Har vi inte med Galilei, Leibnitz, Darwin och Einstein lämnat hellenerna långt efter oss? Och den katolska kyrkans auktoritet? Möjligen är det den som fortfarande kan göra sig gällande även om få erkänner sitt beroende av den i en kultur som präglas av ”upplysning” och ”liberalism”. Bragues förhoppning var (är?) att Aténs filosofi och litteratur och apostlarnas socialetik än en gång skall härska över denna kontinent.


Artikeln ursprungligen publicerad i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 19 juni 1993. Här obetydligt reviderad, men onekligen kan åtskilliga av artikelns propåer exemplifieras med dagsaktuella företeelser.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006

FRIHET - LONDON / GEIST - ALBEDOS











Bo I. Cavefors
FRIHET

Sommaren 1956. Jacob och jag. Tjugo år gamla. London. Jag återkommen till London efter värnplikt i Uppsala. Jacob återkommen till London efter rundresa i det gamla Imperiet. Han på väg in genom porten till Royal Academy of Dramatic Art och jag på väg ned för trappan till skolans foajé, där vi möts. Kysser varandra på kinden. Jacob kommer från juridikföreläsningar, jag har svettats som regiassistent vid John Fernalds iscensättning av Bertold Brechts The Caucasian Chalk Circle, på akademiens egen teater, Vanbrugh theatre. Dekor: Neil Hobson. Första gången Brecht spelas i London. Recensenten i The Times menar att "Mr. Fernald's team responded well". The Daily Telegraph skriver, under rubriken 74 In Cast Of Brecht Play att det är "a good pupils' play; but it must have meant very hard work for Mr. Fernald as director". Bra iakttagelse. Vi kysser varandra med öppna läppar. Möjligt på RADA. Vi går Gower Street ner mot Museum Street, kollar antikvariska avdelningen i Collett's Chinese Bookshop, viker av till höger in på New Oxford Street. Kysser varandra. Igen. Snabbar vägen via Poland Street, tänker titta in på Liberty för att köpa leksaker till Cecilia, men avstår, därefter Regent Street och kommer fram till Royal Academy på Piccadilly Street. Vi går in i Burlington Arcade (kysses), för att i den ena butiken köpa egyptiska cigaretter, Andron (Speciales), H.A. Georgopulo & Co, Kairo och för att köpa Truffles (våra specialitéer Pomponette, Moulée och Amande) hos Charbonnel et Walkers. När vi lämnat arkadien tar vi till höger och hälsar på Bertram Rota, antikvariatsbokhandlaren på Vigo Street (köper Criterion från 1914, tre nummer inbundna i ett band). Kyssar. Sedan till höger in på New Bond Street, sedan till vänster in på Grosvenot Street fram till ambassaden vid Grosvenor Square, hissen upp till tredje våningen och vi får i våra händer några konstfullt vikta förpackningar med kokain, vitt och fint som italienskt mjöl från Podeltat. En snabbvisit hos slaktaren/charkuterihandlaren runt hörnet: nybakat bröd, ljummen rostbiff, välgrillad i kanterna, pickles. Stark senap finns hemma i skafferiet. Så till våningen på Park Street, fyra trappor upp. Det finns hiss, långsam. Vi kysser varandra, kan inte låta bli, och håller hårt om varandra. Smeker Jacobs bröstvårtor under kavajen, under skjortan. För ner händerna under livremmen och smeker stjärten. Upp med nyckelknippan, in i lägenheten, av med kläderna: svarta skor, svarta strumpor, svarta byxor och kavaj, vit skjorta, slips. Äntligen - nakna. Herregud vad skönt. Rostbiff och bröd upp på bordet, fram med öl, Ballantine, vi tänder vars en cigarett, öppnar fönstren, gardinerna fladdrar. Trafikbullrets mjuka täcke mellan husfasaderna. Jag sätter mig i fåtöljen, slår upp Criterion. Ströläser Fragment of an Unpublished Work av James Joyce (s. 489 o.f.): "Duff-Muggli, who now may be quoted by very kind arrangement, first called this kind of paddygoeasy partnership the odyssean or tetrachiric or quadrumane perplex (v. Some Forestallings over that Studium of Sexophonologistic Schizophrenesis, vol. xxiv, pp. 2-555) after the wellinformed observation, made miles apart from the Master by Tung-Toyd (cf. Later Frustrations amengst the Neomugglian Teachings abaft the Semiunconscience, passim) that in the case of the littleknown periplic poem popularly asociated with the name of the wretched mariner a Punic adminrality report hade been cleverly capsized and saucily republished as a dodecanesian baedeker of the every-tale-a-treat--in-itself variety which could hope sactisfactorely to tickle the gander as well as the goose.". Va! Svårt med koncentrationen. Samtidigt: Jacob kastar sig på magen på sängen, sträcker på sig, ryggtavlan, axlarna, låren, vickar med stjärten, lutar hakan mot kudden, sträcker ut högra armen mot kavajen som hänger på stolen vid sängen, ur kavajfickan tar han med handen fram ett par av de konstfullt vikta förpackningarna. Intag. Utandning. Avslappning. Cigaretterna färdigrökta. Rostbiffssnabbmaten, Ballantine. Jag lägger upp fötterna på sängkanten. Sträcker på ryggen. Händerna glider över magen. Jacob särar på benen. Allt klarnar. Klara konturer i dimman. Kokan och whiskyn får kropparna att explodera som solitära föremål bland möbler, sängtäcken, tavlor och böcker. Allt smälter samman till ett färgsprakande hav. Höga men lugna vågor. Kroppen känns så skön. Att smeka. Att titta på. Jakob ligger stilla men måste lyfta på stjärten för att få plats för den expanderande eregerande kuken. Jag smeker mig själv och tittar på honom. Jag ser in mellan stjärthalvorna hur hans svarta hud ljusnar ju längre in mot anus blicken söker sig. Utan att just nu röra vid honom kan jag i mina fingrar och i min tunga känna fjunen på hans stjärt. Hur han reagerar, hur kroppen darrar när tungspetsen kittlar anus. Jag reser mig upp från fåtöljen. Lägger mig över honom. Vi älskar. Allt är kristallklart. Vid tjugoettiden lämnar vi sängen. Duschar, klär på oss. Natten börjar. En privat teaterföreställning några kvarter bort. Naket.

+ + +

Jakob och jag levde ett liv i frihet. Ingen kunde hindra oss att leva som vi gjorde. De hatfyllda ögonkasten, de frammumlade kommentarerna sårade oss men hindrade inte vår frihet, även om vi blev försiktigare. Försiktigheten innebar inte att vår frihet blev kringskuren, men vi sviktade i vårt mod att visa vår kärlek öppet. Vår frihet var samma frihet som T.E. Lawrence fann i Arabiska halvöns öknar, som Friedrich Nietzsche fann i Italien på jakt efter Zarathustra, som Ernst Jünger fann när han vid skymningen tappade trädgårdens blommor på drogsafter. Anarken och stoikern är sitt eget maktcentrum, ett maktcentrum ointagligt för den av världslig makt berusade Fursten. Fursten/Makten är frihetsanarkens motspelare. Friheten finns i det utanförskap som uppstår när man följer intellektets, åtråns, viljans och trons direktiv. Furstens makt, Den Allmänna Opinionens Makt, hatar den som visar frihetens möjligheter. Anarken, som Furstens jämlike och motspelare är den Allmänna Opinionens utmanare.


+ + +

Det är Jakobs och min och anarkens och utanförskapets frihet jag försöker gestalta i tre skådespel, eller, riktigare, i de tre texter vilka bör framföras som odefinierbara former av performanceteater, Den Spetälske i Staden Aosta, Sade och Japanen och Uppror i Kasban 1) I teaterrummet är omvärlden, ja världen i sin helhet, utestängd. Teaterrummet kan fyllas med frihet. I teaterrummet kan anarkens oåtkomlighet, hans suveränitet åskådliggöras. Åskådarna, den Allmänna Opinionen, Furstens utsända, kan lämna salongen, de kan vissla ut aktörerna, slänga ruttna tomater, men de kan aldrig sabotera avsikterna, idéerna, viljan, inlevelsen hos de agerande. I teaterrummet är de inblandade, författare, skådespelare, regissör, musiker, belysningsmästare, suveräna anarker, otåkomliga. Det står publiken fritt att bli en del av denna sanna verklighet, passivt, eller, kanske, aktivt. Skådespelarna agerar nakna, möjligen med karakteriserande detaljer, stövlar, piska, tatuering, värja. Scenen är tom, bortsett från en stol, en kub, en pelare. Ljussättningen och musiken är viktiga ingredienser. Också ett katolskt/religiöst drama som Den Spetälske i Staden Aosta (av Xavier de Maistre, från 1804) skall spelas med klart markerade erotiska undertoner och, stundtals, ganska markerad sexuell action. Detta gäller i än högra grad pjäsen (och monologen) Sade och Japanen som är en total förvandling av Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade, med helt ny dialog, med skärpt religiös problematik och med den politiska dimensionen utökad med hjälp av Ulrike-Meinhof- och Michel-Foucault-citat, och det gäller framför allt den homosexuellt actioninriktade performancen Uppror i Kasban. Ordet är centralt i de tre pjäserna, men det gäller att omsätta ordet i handling, och det kan endast ske om man rensar bort kläder, utstyrsel och annan rekvisita. Naken text, nakna kroppar, naken scen. Ordet, viljan, människan är det centrala. Det gäller att gå från ord till handling, som när den glade Habsburgprinsen dansade naken bland Sachers chokladtårtor. Slipa värjan. Konkret överfört till svenska förhållanden: den liberala demokratin, som den idag praktiseras i Sverige, den repressiva toleransen, är mer frihetskränkande och frihetsberövande än förrförra århundradets monarkistiska furstar med direktlinje till Vatikanen. Dekadens? Ja, droger gör människans fem sinnen mer sensibla, när det gäller att finna livets puls, vibrationerna, svullna vulvor och kukar, extatiska och smärtsamma explosioner av piska, blod och sperma, för att nå fram till känslan av att livet rinner genom ådrorna. Var finner man sådan teater idag? Ibland i Japan, i Indien, på teaterklubbar i New York, London och Berlin. Under woo-doo-seanser i Brasilien och Haiti. Men för övrigt: nerv och sensibilitet har ersatts av sociologi, psykologi och psykoanalys alltifrån Strindberg till Bergman, Ingmar. Romanen är död, sedan decennier. Detsamma gäller dramat om man bortser från några undantag, tex Norén och Schwab. Det blir så när människans behov av metafysik förnekas, när man på medvetet förtränger och glömmer lärdomar grekiska tragedier bjuder. För en ny teaterkonst krävs nya renässansdramer i mörka färger, rituellt formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredsställelse över att Vara, över det sado-masochistiska orgiebehovet, tex kring oidipusmotivet. Man kan inte tvärnita när dramat, i världen och på teaterscenen närmar sig den klimax som gör resan meningsfull. Låt oss återvända till orgiepräster som Wagner, Wilde, Huysman, Beardsley, Lawrence (T.E.) och många fler. De var alla specialister på att mäktigt, sakralt och grandiost fullkomna den totala fullkomningen, erfarenheterna av gott och ont, att upptäcka det vackra i pisksnärten. Den sinnliga intensiteten är förutsättningen för en actionteater vars syfte är människans befrielse, hennes frihet, kroppens befrielse från rädslan att tillfredsställa sexuellt, orgiastiskt och mytologiskt självklara begär. Det grekiska dramat öppnar upp senare tiders skilda kristna samfunds tabuföreställningar kring människans djupa längtan efter blodskam och sado-masochism. De grekiska tragediernas mästare talar öppet om människans behov av smärta, offer och död. Avskalat all retorik bör relationen mellan erotik och kors, mellan kristen kärlek och korsets plåga, mellan sexualitet och sado-masochism, återskapas. Varför förtränga arvet från antiken. Kristus världsförlösande offerdöd är också en mytisk pånyttfödelse av den grekiska tragedins mystik. Varför inte återuppliva Dionysos orgiastiska orgasmer? Intensifierad estetik har inte något egenvärde men är nödvändig om konsten skall nå fram genom allt kommersiellt oljuds joggingmattor. Det är endast konstnären, i form av en Teater Dekadens, som kan realistiskt återge kriget mellan liv och död, hat och kärlek, kuk och vulva, tro och otro, metafysik och myter. Konst är att intensifiera, att skärpa formerna, att sensibilisera mottagarens sinnen, att genomskåda samhällets och civilisationens regelkatalog och normer, att rena människors receptitionsförmåga, att, med Tredje Moseboks ord (1:13-15), tvätta inälvor och fötter i vatten, bära fram turturduvor till altaret, vrida huvudena av dem och smeta blodet på scengolvet. Det handlar inte om att vanhelga religiös tro och riter. Tvärtom. Teater Dekadans, är en symbios av klassiska teaterformer och nutida performance/action, ett komplement. Eroticismen utgår från Kristi sår. För katolska kyrkan är detta inte något nytt. Nakenhet, att visa upp nakna kroppar och spela på den nakna kroppens sensualism har blivit tabu först under de senaste århundradena. I Kyrkans aktionsteater deltar åskådaren, kyrkobesökaren, aktivt vid kommunionen och blir därmed en av dramats medagerande. Sådan rollfördelning skedde också vid romarnas gladiatorspel, det sker vid jägarens jakt på rovdjuret och det sker, eller, snarare, skedde, under karnevalsyran då av kristendomen förbannade demoner och hednagudar återupplivades. Mystiken koncentrerades kring det för människor väsentliga, som befriade dem från det vardagliga och som förenade dem i en performance. Lammets liv och blod är ju inte endast en symbol för Guds lamm som borttager världens synd; djurets inälvor, magens innehåll och könet, som liknar kvinnans vulva, är, när det hanteras av nakna män, ett levande konstverk som inte enbart kan visas fram som objekt och provokation, utan som måste, om symboliken skall ha någon djupare mening, penetreras. Detsamma gäller relationen man till man. Rituell stilisering och faktisk aktivering av könet måste ges status av nynaturalism, av återskapad och återskapande verklighet. Novalis beskriver detta utmärkt när han talar om släktskapen mellan heligt och erotiskt, om likheten mellan sexuell vällust och religiöst martyrskap.

Det finns åtskilligt att sysselsätta sig med vid en Teater Dekadens för att vidareutveckla och intensifiera erotiskt sexuella religiösa erfarenheter. Sådant som man finner i Georg Trakls dikter, där drogbruket, intensiteten, viljan att ge sig hän åt lidelser, där dikten är en av lidelserna, och att där ge sitt allt, leder till amoralisk förfining. I Trakls dikter är excessen alltid närvarande. Vem kan skilja mellan erotik och religiositet i närvaron av vällust, kval, sadism, masochism, otukt. Samma extas finns i Bruckners musik, i hans erotiska symfonier när fromheten genomströmmas av sexuell passion. Klimt, Skrjabin, George och Mallarmé. Ofta representerar de en homosexualitet eller bisexualitet som står i stark opposition till den liberala borgerligheten och dess maktapparater i form av censurliknande åtgärder, tabun och en allmänt rigid och asexuell och areligiös människosyn. Endast kärleken män emellan är oegennyttig. Ett annat riktmärke för en Teater Dekans kan Heinrich von Kleist vara när det gäller att återerövra dramatisk extas, det rena skeendets teater då hela teaterrummet tas i anspråk och de nakna skådespelarna direkt konfronteras med åskådarna. På så sätt blir det möjligt att också i dramer och andra texter som handlar om aktuella företeelser, återställa äldre tiders mystikers erfarenheter av att allt är i Gud och Gud i allt. Den för människan livsnödvändiga extasen kan subjektivt aktiveras. Extasen, närheten till avgrunden, ja in i minsta orgie är livet heligt. Heligt som fruktbarheten, vällusten, orgasmen, smärtan.

Jacob och jag gav oss ut i nattens London.


1) Bo I. Cavefors Teater Dekadens, Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006.

Se: Texter från, om och kring Teater Dekadens; Bertil Falks recension.

Texten även publicerad i tidskriften GEIST / ALBEDOS nr.8, 2006.

Ur samma nummer av GEIST / ALBEDOS:

Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione, Fredrik Ehlin

Inledning

Geist nr. 8 är ett samarbete med projektet Albedos. Temat är frihet. Albedos verkar i det vardagliga som skärningspunkt och utgångspunkt för regering. Med regering avses här den modalitet som formar och förflyktigar människan såsom politisk potential, ger henne rum att bli i ett samhälle. Regering är från denna utgångspunkt en dubbel rörelse som är handlingens utgångspunkt: en heterogen, splittrande rörelse genom vilken människan blir avhängig ett normsystem, och samtidigt en motsatt, formande rörelse som upprättar henne i en autonomi. Dessa aspekter av regering måste tolkas som en samtidighet där det ena inte kan sägas föregå eller styra det andra, vilket innebär att frågan om vad autonomi är bildar ett centralt problem. Regeringspraktik kan alltså sägas vara den modalitet som bestämmer begreppet frihet och som därmed utgör politikens existensberättigande. Denna modalitet är i ständig fluktuation, liksom den rymd där friheten förblir obestämd. Frihet är ett elastiskt begrepp som inte har någon definitiv grund och som inte kan bestämmas. Därför måste frågan om friheten besvaras genom en serie ingrepp eller praktiker. Avsikten är att framställa en serie fall som tillsammans inringar frågan snarare än söka ett slutgiltigt svar. Utgångspunkten är i det samtidiga. Världen kan bli en annan och blivandets potential finns här, i blivandets rörelse. Låt det börja härifrån och befinna sig här, för att söka inte en definition utan en praktik. Eftersom Geist är en tidskrift kommer handlandet huvudsakligen att ske inom språkets domäner, i form av text. Genast uppstår frågan om vad en text och en handling är och framför allt vad en handling genom text är - en diskussion som skulle kunna bredas ut i oändlighet. Men i börjans iver, och för att inte redan här trassla sig ett ontologiskt resonemang, skjuts den frågan på framtiden. I skrivandets stund är texten det som skapar rymden för handlandet och skrivandet blir en realitet på samma sätt som en kastad sten. Att filosofera med hammaren - och vattenpasset.

+ + +

Andjeas Ejiksson, Oscar Mangione, Fredrik Ehlin, Simon Goldin, Jacob Senneby
The Port

The Port är en "community"-driven ö inne i den 3D-modellerade onlinevärlden Second Life. The Port initierades av Jakob Senneby och Simon Goldin under hösten 2004 och har utvecklats i samarbete med arkitekt Tor Lindstrand. Platsen har konstruerats som en öppen Wiki-liknande struktur och omfattar bland annat tidskriften Flack Attack som bygger på samma struktur med kontinuerlig modifikation och redigering genom öppna redaktionsmöten. Även projektet Objects of Virtual Desire, som syftar till att undersöka immateriell produktion i en virtuell värld utifrån frågorna om och hur detta värde kan överföras till en materiell ekonomi, har genomförts.


Detta är ett samtal som äger rum på The Port. VoyeurOne Baron, Sorgaard Jacques, Perilo Herrey och Lex Paz träffas för att med frågan om frihet i fokus diskutera erfarenheterna från arbetet med The Port.


VoyeurOne Baron: Om man ser tillbaka på det senaste decenniet märker man hur mycket av offentlighet, ekonomi, produktion och tillvaro som äger rum i digitala nätverk. Jag tror att Second Life blir intressant just för att det etablerar en plats, en spatialitet i nätverkstillvaron och för att man här hela tiden rör sig mellan två olika innebörder av begreppet virtuell. Å ena sidan som potentialitet och inneboende möjlighet och å andra sidan som bild, det vill säga som ett symboliskt rum man kan röra sig i.


Sorgaard Jacques: Den virtuella platsen får dessutom allt större samhörighet med andra kontexter. Det gör det nödvändigt att koppla frågeställningen om det virtuella till en fråga som rör nätverkssamhället i allmänhet.


Lex Paz: Vad finns det för möjlighet att skapa något här? Kan det exempelvis etableras en ekonomi eller en politisk praktik? Och vilken betydelse skulle den politik få som uppstår i Second Life?


Sorgaard Jacques: Politik i ett slutet system skulle framförallt bli ett spel, som för den skull inte är isolerat från andra kontexter. I den meningen definieras platsen av omöjligheten att upprätthålla sig själv som autonom, även man betraktar sig som sådan.


VoyeurOne Baron: Det intressanta är att man kan mötas här inne. Således finns det också en potential för något framväxande eget, en ny institutionalisering, ett blivande.


Lex Paz: Bör man betrakta Second Life som ett politiskt, socialt och ekonomiskt experiment för möjligheten att etablera samtal och institutioner?


VoyeurOne Baron: Man kan betrakta det så, men det är också ett disco, ett spel och ett ställe där man har virtuellt sex.


Lex Paz: Varför valde ni att etablera en virtuell plats som utgångspunkt för ert projekt?


Sorgaard Jacques: Till att börja med har idén om det virtuella som plats, från det att dessa världar var helt konstituerade av text till införandet av 3D, varit föremål för spekulationer om i vilken grad de kan komma att flyta samman med den reella tillvaron.


VoyeurOne Baron: Vidare vill vi genom The Port diskutera frågor om translokalitet, autonomi och beroende. Utöver det vill vi undersöka vad det innebär att instifta en plats i det virtuella rummet Second Life och hur en sådan etablering kan ske.


Lex Paz: Bör man betrakta platsen The Port som en institution och därmed den visuella 3D-miljön som etablerats här endast som ett visuellt komplex som representerar The Port?


VoyeurOne Baron: The Port fungerar förvisso som representation av en plats eller som symbolisk plats. Men The Port är också en plats för möten där dess idé realiseras, växer fram och blir till något faktiskt. När vi startade projektet inspirerades vi av hur WIKI-communities konstrueras kring en dynamisk konsensus. Vår struktur är relativt obestämd. Det finns förstås frågor om samordning, hur man delar ett utrymme, en kontext och hur man ordnar verksamheter här. Som vi vet är arbetsdelning och samordning fundamenten för all produktion från en företagsekonomisk horisont. I det avseendet blir en plattform som The Port en utmaning: hur samordnar vi verksamhet, hur skapar vi förtroende, hur delar vi upplevelser med varandra? Detta är förstås centralt för möjligheten till bildandet av gemenskap.


Perilo Herrey: Kan man säga att det finns en spänning mellan en bildmässighet och The Port som ett utrymme för handling? Det vill säga att det framväxande egna som du talar om skulle vara överskridandet av det tredimensionella perspektivplanet och bilda något nytt?


VoyeurOne Baron: Det mesta som sker här utspelar sig i det tredimensionella perspektivplanet, men genom att en given symbol i bilden får en lokal funktion övertas bildmässigheten av funktionaliteten. Det vill säga att bilden av en stol i slutändan inte förstås som en bild utan är en funktion som i någon mening är ny. Man kan säga att stolens innebörd förskjuts tillsammans med hela systemet av betydelser. Kontexten börjar referera till det som sker inom den och blir på så vis autonom.

Läs vidare här...

Copyright©Respektive författare 2006

6.6.06

JACOBUS [JACOB] BALDE















Jacob [Jacobus] Balde SJ
SJÄLEN TILL NÄKTERGALEN
Du vackra sångfågel,
Harpospelerska, du som
Finns i oss, hör min bön:
När du - som lyser i klaraste rött
Och i renaste vitt -
Ser Honom, min käraste,
Säg Honom, med klara och
Renaste toner - jag ber dig -
Ack, du den mest älskliga
Av alla fjäderklädda döttrar,
Säg den GUDOMLIGE YNGLINGEN
Att en som är Din hälsar Dig.
Ja, säg "en som är Din": sucka och säg
"hälsar Dig": och sjung fram detta.
Frågar Han dig vad jag gör, berätta för
Honom i melodiskt klagande
Toner, att med Sionsdöttrars lampa
Värmer jag mig, att jag
Har flammor i bröstet och
Svavelaskan är värre än Etnas.
Säg Honom att jag vilar
På mina bara knän
Under äppelträdet,
Att hjärtat slites sönder av längtan
Efter det allra mest älskade
Ansiktet, att hur fjärran Han än är
Så sjuder min febriga längtan.
Ack, om Han sviker mig och
Slår dövörat till och hör Dig än mindre
Än klipporna hör när fartyg nalkas i havet -
Ack, om Han ej låter sig bevekas
Och ej sänder mig ett LEVVÄL,
Så gör ändå vad du förmår!
Oh smärta! - varför flyger du inte till Honom (genast)?

ANIMA AD PHILOMELAM

I siren, volucrum decus,
Silvarum Citharistria:
Nunc et nostra. Tua tamen
Istud pace peto. Meum
Dilectum [rubet, et simul
Candet] sicubi videris:
Consuetam liquidis, precor,
Artem vocibus admove;
Inter pennigeras avis
Facundissima filias.
Haec dices JUVENI DEO.
Te salvere jubet Tua,
Cum dices „Tua Te": gemes.
Cum salvere jubet, canes.
Quaerenti: quid agam, modis
Inflexae querimoniae
Narra: me Solymitidum
Uri lampade virginum,
Flammis fervere pectora:
Qualeis nec Siculae cinis
Aetnae sulphureus vomit:
Narra: succiduam genu
Sub malo requiescere.
Cor desideriis fluens,
In sponsi faciem sui,
Absentis licet, igneas
Evibrare cupidines.
Ah! si surdus, et immemor
Nostri, te minus audiat;
Navim quam scopulus maris.
Ah! si surgere languidus
Vix reddat tetricum VALE,
Tentabis tamen omnia,
Nondum [me miseram!] volas?

Tolkning från latin av Bo I. Cavefors


Denna näktergalsdikt är en parafras dels på Bonaventura och dels på Friedrich Spees Trutznachtigall. Själen sjunger som, eller är, en näktergal som sjunger sin kärlekssång till den himmelske Brudgummen.

Äppelträd: se Höga Visan 2:3

+ + +
Bo I. Cavefors
Några kommentarer till Jacob Baldes dikter
Inom jesuitpedagogiken har man intill våra dagar - i alla fall till in på 1960-talet - byggt vidare på erfarenheterna från den klassiska antiken, Horatius, Vergilius, Ovidius; antiken accepterades som förebild inom det heliga katolska rike som såg sig som efterföljare och förnyare, men även som förvaltare av det hedniska romerska riket, inklusive anglo-sacharnas områden. Jesuiterna menade att latinet var ett oöverträffat bildat språk, ett bildspråk, internationellt gångbart med sina exakta definitioner och med sin grammatiska tukt.

Latin passade Jesu Sällskap som hand i handske. Möjligen kan denna tro på latin som världsspråk förvåna idag när det internationella språket ej ens är god engelska utan vårdslös nordamerikanska. Men latin, ett så kallat "dött språk", tjänade utmärkt som inspirationskälla och språklig förebild också för nationella folkspråk, för etniska gruppers modersmål. Latinets intellektuella och, framför allt, intelligenta uppbyggnad gör det användbart för att också finna former och formler för den nutida världens företeelser.

I denna tradition verkade jesuiten Jacob Balde SJ.

Balde föddes i Ensheim, Elsass, och dog som själasörjare och god vän hos pfalzgreven Philipp Wilhelm i Neuburg a.d.Donau. Däremellan (1603 - 1668) ett rikt och omväxlande liv som präst eller som professor i retorik vid diverse universitet, framför allt i Ingolstadt.
Superintendenten i Weimar, Johann Gottfried Herder, menade att Balde var "en tysk diktare för alla tider". Det är korrekt men tyvärr visade det sig att sentida kollegor och litteraturforskare ofta struntade i att anmäla paterns närvaro i tysk litteraturhistoria, trots att han är en av sin tids främsta diktare som diktade på latin. Och just detta har legat honom i fatet, orsakat Baldes skuggtillvaro, att han inte som sina kollegor, tex Friedrich Spee, inom Jesu Sällskap och annorstädes, övergick till att använda tyska, folkets språk, istället för att hålla fast vid latin. Men Balde var i god samklang med den inom jesuitorden tidigt utbildade praxis där man förenade romarrikets arv av bildning och politisk insikt med en kristet-asketisk tro kring de yttersta tingen. Jesu Sällskap var på Baldes tid samtidigt en relativt ung och revolutionär orden som snabbt blev förvaltare av de nya samhällen där man hade bildningsmonopol. Det är fel att tala om motreformation, det handlar snarare om en katolsk reformation, för att inte säga revolution, som hade gått av stapeln även om Luther redan på ett tidigt stadium lagt ned vapnet.

Jesuiternas pedagogikmetoder konstituerades redan 1599 genom den Ratio studiorum där man pläderar för en Regnum humanitatis, dvs en kristallklar humanism i samklang med katolsk tro. Goda kunskaper i latin blev en av förutsättningarna för att bildade klasser skulle kunna leva ett kristligt liv. Pedagogiken praktiserades vid ordens skolor, gymnasier och universitet där eleverna lärde discrécion (urskiljningsförmåga), prudencia (att använda sitt förstånd) och caridad discreta (förnuftig kärlek) för att rätt tolka människorna, tiden och omständigheterna. Jesuiternas undervisning, lärare och elever, utgjorde avantgardet för att skapa kristna ideal och humanistiskt-kristna samhällen. Inom orden fullföljdes det gudomliga uppdraget genom själavård, predikan och mission.

Det som skiljer Jacob Balde och andra katolska författares religiösa diktning under 1500- och 1600-talen från den sekulariserade och naiva humanismdiktningen från samma tid, är att man inte endast förnyar antikens ideal och värdenormer utan lär grundligt känna dem och utnyttja dem för att naturligt övernaturligt ställa kunskaper och språk, arvet, i trons tjänst. Det är en god och barock idé, till vilken det krävdes - och kräves - retoriska mästare, sådana som, bland åtskilliga andra, Niccolò Vulcano (retorikguru) och Jacob Balde; i denna katolska humanism drev man striden mellan motsatser till det outhärdligas gräns för att komma till rätta med och rätt analysera människans villkor: agere contra. Vid detta arbete med själar är den vackra klassiska formen och den vidunderliga mytologin till god hjälp för att avslöja och förklara människans Intighet.


Jacob Baldes samlade verk.
Fler tolkningar av Balde-dikter finns i min bok Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag
, Umeå 2004.
Copyright ©Bo I. Cavefors 2006

4.6.06

PETER HANDKE OCH TRÖTTHETEN





Bo I. Cavefors
PETER HANDKE OM TRÖTTHET I INGENMANSBUKTEN

Peter Handke Mein Jahr in der Niemandsbucht. Ein Märchen aus den neuen Zeiten. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1994.


I Paare Passanten (1981) kritiserar Botho Strauss människors otroliga förmåga att växla ansiktsmask utan att förvandlas inombords och i Niemand anderes (1987) uppträder han som predikant för Origenes gnosticism om det relationsfattiga egenvärdet. Straussboken är ett postmodernistiskt teknosofiskt underverk, reklamkampanj för ett Civitas Dei, ett "alla troendes samhälle" där änglar, helgon och djävlar endast kan samsas kring något som bra mycket liknar Muhammeds visdomsord om att Hans folk, sannerligen, sannerligen aldrig aldrig faller för onda frestelser. Också Botho Strauss förordar magiska grepp och begrepp som rättesnöre för att skapa rättfärdiga samhällen. Strauss samkör myters minnen med subjektivitet och vetenskaplig objektivitet och han rensar själen från tanke- och traditionsmönster som kan äventyra språkets maktapparat, de experimentella lingvistiska tvärkast vilka samtidigt skiljer och förenar kulturer och religioner. Hur ser slutsumman ut för sådan tes och antites?

Idag är det lätt för "den nyfikne som inte tror", skriver Strauss, att få en god uppfattning om hur det känns att vara hindu, marxist, teosofisk spiritist, muslin, jude eller neandertalare. Det är bara att välja, "tro, åsikter, känslor och liknande själsprodukter från all världens länder står till den intuitive turistens förfogande". Det kan förefalla som om Strauss föregriper Silvio Berlusconis yttrande inför EU-parlamentet i juli 2003 att ledamöterna där är "turister i demokrati". Vad Strauss emellertid menar är att koderna för kommunikation människor emellan ryms inom, och döljer, en djuppsykologisk värnlöshet där "myterna väver sitt vetande över våra huvuden". Transcendent medvetande och transnationell längtan hos tidigare romantiker tolkas av Strauss till utsagor med vetenskapliga anspråk. Det är riskfyllt att agera så, framför allt politiskt riskfyllt eftersom samme Botbo Strauss menar att "förnuftets fräckaste lögn är den om individens självbestämmande". Det är en korrekt iakttagelse: som människa bör man ägna sig åt sådan närvaroetik som avsvär sig det flyktiga, som förkastar den förenklade samhällskritik som presenterar strunt presenterat med vackra inramningar. Istället bör man bekämpa trender som varken speglar tiden eller tidsandan utan endast är ett konstkitschigt inslag i den konstlade merkantilvärld som är välsmord och i samklang med tidsandan, men ej i samklang med verkligheten.

Strauss skrev presentationen till 1990 års tyskspråkiga utgåva av Georg Steiners klassiker Von realer Gegenwart. Utan Steiners bok vore Strauss Beginnlosigkeit otänkbar. Steiner bör alltid läsas med viss försiktighet, men han har rätt när han tar avstånd från den sekunda och sekundära världen och menar att den journalistiska värld som presenteras allmänheten med hjälp av avancerad teknik och som säges belysa det närvarande med hjälp av kommunikativa medel, faktiskt inte främjar kommunikation utan är en "idiotins Monsieur Test" (Strauss). Den skånske diktaren och konstnären Axel Ebbe upptäckte detta falsarium redan 1922 när han i dikten Ode (1922), skriver:


Mina herrar i kongressen,
länge lefve - lefve prässen,
som ankor skapa kan af gässen,
som af dag kan prässa natten,
vin af gråsten
och af drufvor vatten!

Nåväl. Botho Strauss blandar friskt synpunkter på teknikkulturer med hänvisningar till Platon och andra storheter och han menar att konst varken kan bli den gamla naivitetens beskyddare eller tekniksponsor. Nej, vill någon veta något om det trovärdiga och rationella, måste denne någon bortse ifrån monisternas lära om den enda principen och likt Novalis och andra tidiga romantiker bli en del av tidens centrifugala krafter, vara i ständig rotation, rörelse.

För att förstå vad som pågår i centrum gäller det att göra sig hemtam bland det som är "hemma", måttbeställa kläder som passar individen och leta efter människans inre sanning, hennes Vara, meningen med livet och döden, kärleken och otroheten. Men all denna möda är "endast tankeflykt", skriver Strauss. Det låter som ett sorgesamt credo. Kanske beror pessimismen på att Strauss inte likt Handke upptäckt "det långsamma" som en för människan väl anpassad terapiform. I stället vill Strauss "Beginnlosigkeit", dvs varken givna riktlinjer och planmässighet eller målaren Caspar David Friedrichs okonstlade natur. Strauss cirklar istället kring Gottfried Benn, Filippo Tommaso Marinetti och John Ruskin, maskinfantasten, maskinfantasten som samtidigt är maskinföraktare; Strauss är som Witold Gombrowicz ensam med sin världssmärta. Närvaroestetikern Strauss pratar sig varm för kampen mot nostalgiker och framtidsutopister, han förblöder som Jonathan Swift av ansträngning att försvara sin andliga disciplin, han skriver som Ezra Pound, Nikolai Vassiljevitsch Gogol och Alexandr Nikolajevitsch Skjabin sin egen historia och han menar att den som inte slagit pannan blodig mot ogenomförbara idéer har inte som Heinrich von Kleist, Johann Christian Friedrich Hölderlin, Ernst Jünger, Bertolt Brecht och Robert Musil "vågat det verkliga lidandet". Med detta kammar han hem mer än en poäng.

Det finns åtskilligt som skiljer Strauss från Handke - och naturligtvis än mer som skiljer Strauss och Handke från Berlusconi, om nu någon skulle ha missuppfattat vad som ovan sagts - det som förenar nordtysken med österrikaren är att båda är ute i ett viktigt ärende när de ställer frågan om författare överhuvudtaget har existensberättigande i vår datorstyrda värld, i vetenskapernas tidsålder. Är dagens författare inget annat än lågavlönade belletrister?

För sjuttio år sedan svarade Hermann Broch Ja på denna fråga och menade att "historieberättandet", redan då, sett sina bästa dagar, att nutidens (alltså: redan dåtidens…) författare antingen tvingas återberätta vad som redan berättats men med anspråk att skildra människor psykologiskt och ideologiskt-kritiskt analysera människors samhällsbeteenden. Bröderna Grimm är döda.

+ + +

Av sociala, politiska och historiska skäl tvingas en författare som Peter Handke böja rygg som slav under hoppets princip, medan Broch och Musil kunde förutse kriserna och värja sig och maskera sig och fly innan den politiska flygsanden drog ned dem i djupet. Religiösa, kulturella och ekologiska kriser har även i dag högkonjunktur, men rakt igenom de apokalyptiska avgrundsvrålen skär som en laserstråle Handkes samtalston när han beskriver sitt eget öde.

Handke är på sitt personliga sätt en profan munk. Om det låter sig tänkas. När alerta och genomjoggade människor med reklam på ryggen, stjälper i sig överdoser av egotrippande läkemedel, strävar Handke i motvinden med sitt meditativa självläkande budskap om "Müdigkeit", om tröttheten som livsform.

Handke citerar evangelisten Lukas: "När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade". Tröttheten som en form av lidande, men "Was für ein Leiden?".

Under 1800-talets sista decennier är tröttheten temat hos författare som Rainer Maria Rilke och Hugo von Hofmannsthal, som förkunnar ordtrötthet och handlingströtthet. Hela fin-de-siècle-stämningen är ett trötthetsmanifest om förhandenvarande oförmåga att vilja, att handla, att agera, om den allmänna acceptansen av att sinnligheten gått förlorad. Expressionisterna protesterar, all deras diktning och konst är ett förtvivlans skri i protest mot den då allenarådande tröttheten. De kräver att törnrosasömnen avbrytes, att passivitet förvandlas till aktivitet.

Måhända är trötthet ett annat ord för främlingskap, att må illa, känna sig utanför. Istället för medmänniskors lust och lystnad, fest och famntag, finner Handke gemenskap hos träden, i gräset, på bioduken med Robert Mitchum och med jukeboxen när Bob Dylan väser fram Sad-Eyed Lady of the Lowland. Handke arbetar med antiteser. Det finns en trötthet man kan älska, den kollektiva tröttheten, vi-tröttheten under slåttern, den erotiska tröttheten efter knullet. Författaren talar om extasens trötthet som ett mysterium inom katolska kyrkans traditioner kring sakramenten.

Språket hos Handke lever på det smala överskott av väsentligheter som blir kvar sedan allt dunkelt skalats av och malts till glömska. I ett av sina dramer skriver han om medeltidskollegan Parcival, en pajas redivivus som skapar sitt språk med hjälp av Bibelcitat, Heraklitaforismer och Freddy Quinn-bonmot. Handke blir som Parcival en fri man först då han tagit sig igenom gallringsprocessens pseudorevolution och vågar visa sitt nakna ansikte. Handke är sålunda traditionsbärare. Homeros, Aischylos och gurun Goethe gör hans eget öde autentiskt. Han är sitt sekels Erasmus, en tidsanpassad Helig som med sakrala ord infattade i profan kontext försöker förklara sitt martyrium.

Att härska över sådan maktgivande trötthet är snudd på högförräderi. Följdriktigt betraktas Handke som förrädare av den politiska nomenklaturan inom den alltmer homogena Europeiska Unionen och bland dess talesmän i pressen (se Axel Ebbe-citatet ovan…). Var finns idealen, Handkes och hans vedersakares? Har hos Handke utopin förvandlats till ideal trots det allom bekanta att Utopia inte existerar, att det är en icke-ort. Trötthet är den enskilde individens rättesnöre, svarar Handke: trötthet är Jagets räntebärande mervärde i en alltmer sekulariserad och profan värld.

+ + +

I Reflexionen über Fleck und Linie (1992) påpekar Botho Strauss detsamma som Peter Handke beskriver i Versuch über die Müdigkeit (1990), nämligen att det gäller att göra ett tappert försök att passera linjen med hjälp av smärtans "trötthet". Men, och det är det intressanta, redan 1934 skriver Ernst Jünger en bok med titeln Über den Schmerz och sexton år senare den filosofiska pamfletten Über die Linie. I Federico Fellinis samhällskritiska filmer återskapas i bilder Jüngers tema om europeisk nihilism (därmed inte sagt att Jünger själv var nihilist) så som han talar om den i smärtans bok. I boken om ställningskriget vid första världskrigets frontlinje analyserar Jünger, med anarken som språkrör, samhällen och människor (läs Jüngers roman Eumeswil). Den jüngerske anarken hävdar att positiva ögonblick och lycka är bannlysta fenomen i den moderna värld där allt efter "tekniska modellers samverkan" uppfyller på förhand fastställda "planer". I sådana samhällen blir frågan om liv och död tabubelagda ämnen och befrielse från tyrann och tyranni ett uppdrag som endast kan ske med smärtsamma sår som påföljd för de vilka "vågat det verkliga lidandet". Jünger anpassar ej endast tyska romantikers politiska teologi utan även katolska kyrkan kristna teologi till sekulariserade icke-konfessionella samhällen. Endast i drömmens och trons riken, på livets bakgårdar, triumferar det tänkbara över det påtagliga; den osannolika verkligheten triumferar över utopin.

Ernst Jünger återvänder i sitt författarskap regelbundet till första världskrigets upplevelser från slagfält och skyttegravar och ser i kriget, som han hatar, trots allt en förlossning som leder vidare till ny moral, till nya riken. Också Handke lever i en värld i krig, i dagens värld där helveteselden triumferar varje gång vågskålen ser ut att vilja väga över mot fred och lycka. Det räcker påminna om den komplicerade utvecklingen i det utvidgade EU, vad som skett och sker i det nedlagda Titojugoslavien, den fascistoida enda världsmaktens territoriella anspråk bortom egna gränser och fasan inför vad som sker den dag Ryssland med sina nya storfurstar tvingas återkräva gamla landområden som Finland och Baltikum.

I boken om trötthetens villkor talar Handke om möjligheten av att tända ett ljus som likt botgöringens ljus lyser in i världar bortom denna världen och bortom jukeboxens hemlighetsfulla inre. Det är musiken och inte det tekniska underverket som levererar toner vilka förmår väcka minnen till liv om själens hemliga önskningar. Men hur når människan fram till denna vetskap? Vad är, t.ex, en lycklig, fantastiskt bra dag? Är en bra dag detsamma som en vacker dag, en sorglös dag med solsken och fågelkvitter, en midsommarnattsdröm, eller som i Handkes berättelse en midvinterdröm då världens oväsen dämpas av djup snö och himlen målas med pastellfärger?

Handke är, tyvärr, sällan ironiker. Dessutom bör läsaren vara medveten om att vad författaren skriver inte alltid betyder det som står på raden. Handke har ingen absolut uppfattning om vad han egentligen anser vara en fantastisk dag, han har endast en förutfattad mening om hur en sådan dag kan tänkas vara och han känner förtvivlan och ångest inför tvånget att inför sig själv tvingas konkretisera dess verklighet, frågan om dess verklighet. Alltså: skriver författaren om luftslott eller är det som står i böckerna en beskrivning av en del av verkligheten, är författaren den ende realisten i en overklig värld?

Fursten över det gamla ghanesiska imperiet ägde en guldspira försedd med färggranna långa fågelfjädrar. Det symboliska vapnet användes för att vifta bort flugor - och ovälkomna besökare. Den fantastiska dagen för honom var den dag då guldspiran vilade oanvänd i hans vänstra hand. Ingen vet när en sådan dag kommer men den tillhör framtidens möjligheter om människan lär sig att vispa bort alla spyflugor och undanröja alla hinder och prövningar som kommer i hennes väg. Handke börjar dagen med att placera guldspiran, d.v.s. en välspetsad blyertspenna på fönsterkarmen. Den lapidariska tonen är Handkes varumärke när han med den välspetsade blyertspennan bryter in i läsarens inre med burdusa, radikala och ej alltid sympatiska påståenden och krav. Guldspiran förvandlas sekundsnabbt till ett dödande vapen. Är det det vapnet och döden under det vapnet Handkes vedersakare fruktar mer än något annat?

Med romanen Mein Jahr in der Niemandsbucht. Ein Märchen aus den neuen Zeiten, ett drygt ettusensidor tungt paket, fortsätter Peter Handke sagoberättande. Det var en gång ... : "En gång i livet har jag upplevt hur det känns att förvandlas". Handkes berättande, hans sagor, är skrivna för nutiden och därför också annorlunda berättade än de gamla sagorna om Parcival och Graal. Handke skriver om erfarenheter från en värld i upplösning. 1989 ligger långt bort, är en fotnot i historien, världen vilar i sig själv, är herre över sitt eget öde. Små stigar leder in i dimmomas värld, in i Handkes landskap.

Handkes år i Ingenmansland, i Niemandsbucht, tilldrar sig i Chaville, en av Paris många små-förstäder. När Handkes alter ego, författaren Gregor Keuschnig, letar sig fram till försoning med sig själv och börjar se sig själv i samklang med tingen runtomkring honom, inser han, plötsligt, en natt, i baren, att han lever i en Ingenmansbukt fylld med vrakgods, alltså överskådlig, hanterbar. Världsstadshavet Paris finns bortom kullarna, bortom vågorna och bruset. l buktens stiltje saknas främlingskap och där finns ingen hemlängtan. Världens gång är endast en stilla vindfläkt i trädens bladverk. Keuschnig/Handke konstaterar: "Mein Leben lang hat mir die Unnahbarkeit der Welt, ihre Unfassbarkeit und Unzugänglichkeit, mein von ihr Ausgeschlossensein, am schmerzlichsten zugesetzt…".

Handkes iakttagelser i Ingenmansbukten är en öppen och ärlig självrannsakan. Handke beklagar förlusten av relationen far/son och han minns den havererade kärleken till katalanskan Ana. Faderns intresse för sonen Valentin, svalnar. Han har inte längre "något hjärta för barnet". Några dagar efter avskedet är barnet glömt. Där det finns en förlorad son finns det även en förlorad far.

Naturligtvis är Handkes roman en beskrivning av konsten att vara författare. Tillståndet författaren önskar sig är ett "mitvibrierendes Dahinerzählen". Handke vill återge ögonblicksbilder. Det utförliga och komplicerade berättandets tid är förbi. Det är numera omöjligt att genom skrivandet återge stora sammanhang. Det krävs en tränad blick för att se det stora i det lilla. Läsaren inser att Handke är mannen att säga det ingen annan sagt tidigare om vad som sker när människan går förlorad för världen och återfinner sig i Ingenmansbukten. Detta svårmod är trösterikt och påminner om Ernst Jüngers isolering efter 1945, när han söker sig till skogen och naturen ger skydd mot historien. Som mot Jünger då är det i dag opportunt att ösa spott och spe över Handkes författarskap.

Det är höst i Chaville i Département Hauts-de Seine. Från båten "schon im Frühling halb versunken, aber als Umriss klar, schaute nur noch, wie ein Pfahlbaurest, ein Stück vom einst lackierten Heck heraus, ohne das frühere Blau von Istrien oder Wyoming". All lycka och all sanning är gripbar endast för den som har händer till att greppa tag med. Handkes år i Ingenmansbukten är ett år i fromhet och kontemplation, men detta år handlar egentligen om 1997, då tiden träder in i en Ny Värld, om vilken läsaren intet får veta hur den kommer att vara beskaffad eller varför den är väntad, längtad. I Tyskland pågår år 1997 inbördeskrig, skriver Handke, ett krig som med Jorge Luis Borges ord är ett krig förorsakat av tyskt "Weltbewusstsein". När första vintersnön faller föds emellertid en ny generation barn, som till skillnad från tidigare släkten, möter världen med öppna ögon, utan skräck. Romanen är ett stileben med sju vänner vilka färdas genom världen; sångaren, läsaren, målaren, väninnan, arkitekten och timmermannen, prästen, sonen. De sju representerar en världsordning där människan vet sin plats. Alla är befriade från vardagen sådan dagens människor känner den och lider av att leva i. De sju skapar sin egen vardag. De är utan egennamn, endast karaktärer, sångare, läsare, osv. Mot romanens slut ändras detta för några av dem. Varje yrkesman bär inom sig, som en del av sig själv, författaren. På så sätt fortsätter Handke sitt gamla spel om ögonblickets substans, om ögonblickets betydelse, om den ögonblickets verklighet som tidigare Jünger, Martin Heidegger och Carl Schmitt haft åtskilligt att berätta. För Handke är den just skrivna romanen det "ögonblick" som ersätter världen. Romanen är det världsskapande där världen återskapas. Det som sker är ett skeende i förlossningens glaspärlespel. Handkes skildring av ett tyskt inbördeskrig år 1997 är ett referat av inbördeskriget i det forna Jugoslavien. I en intervju 1993 menar Handke att detta krig inte kan förklaras utifrån Jugoslaviens historia, att kriget inte är en "naturnödvändighet", inte ett "broderkrig" trots att alla kämpar mot alla. I Handkes roman slutar det tyska inbördeskriget lika oväntat som det börjat. Men kriget har förvandlat människor och ting, alla tings Vara. Nya människor föds och växer upp. Tyskland återfinner sitt gamla Jag. Bröderna Grimm återupptar arbetet med att samla sagor, Novalis arbetar som skulptör, Eduard Mörike skaffar sig telefonsvarare till prästbostaden. Handkes krig resulterar i att människor och samhälle återvänder till tingens innersta substanser, till de klara källorna och till traditionerna, till just det som är Handkes mål med författarskapet - kontinuitet. Litteratur och krig leder till Ingenmansbuktens kontemplativa stillhet. Som Jünger strävar Handke att nå "över linjen" till den fred och skönhet som blir möjlig först efter kriget: det onda är en förutsättning för det goda. Denna våldsfascination är också ett framträdande drag hos Adalbert Stifter, en av Peter Hankes gudfäder. Stifter, Jünger, Handke, alla tre bygger litterär parallellitet mellan krig och konst.

Idag vet vi att det tyska inbördeskriget 1997, aldrig blev verklighet. Därmed inte sagt att det inte kan aktualiseras 2007 eller 2017. Alltså lever vi fortfarande i Handkes oförlösta tid, i sekularismens, den liberala kapitalismens och konsumtionismens tidsålder. Vägen till de innersta substanserna, till de klara källorna och till traditionerna är fortfarande tillbommad.



Texten har tidigare till vissa delar, i form av bokrecensioner, publicerats i bla Svenska Dagbladet, KvällsPosten och Nya Argus.


Detta är ett sammandrag av vissa delar av en längre artikel om Peter Handke som finns i min bok Valpen möter Othello, Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2006.

Copyright ©Bo I. Cavefors, 2006



3.6.06

THE WAR... / REPRIS

Repris
SVARTA FANOR
Tidskrift för politisk kultur >1EXTRA/15.09.01
ISSN 1104-5191
Redaktör och ansvarig utgivare: Bo I.Cavefors
- agere contra -


"The war must go on, baby"