VON HEIDENSTAM OCH DEN HELIGA BIRGITTA

Bo I. Cavefors
HEIDENSTAM OCH DEN HELIGA BIRGITTA

Bok:
Verner von Heidenstam Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Bonniers 1990.

Verner von Heidenstam förenar i berättelsen om den Heliga Birgitta sin gamla nyromanticism med Karolinernas käcka heroism. Det är ett genialt drag eftersom hos såväl helgonet som hos författaren, två komplicerade personligheter, kombineras längtan efter det vackra i natur och kropp och själ med en nästan flagellantisk dragning åt asketism, åt det ärorika. Karolin eller helgon, båda stod i tjänst hos högre väsen, kung och Gud. Tagelskjortan på för Skapelsens Skapare och Fosterland.

von Heidenstams i traditionell skrud klädda helgonlegend publicerades första gången 1901 och därefter i ett flertal av författaren korrigerade upplagor. De yttre händelserna i Birgittas liv utgör ram kring författarens psykologiserande porträtt av Ulf Gudmarssons hustru. Efter mannens död ger sig Birgitta och dottern Karin, följda av ett inte oävet antal tjänare, samt magister Petrus, till Rom för att bl a försöka förmå Påven att återvända till den heliga staden, bort från sitt syndiga leverne, med en flicka på vart knä, i Avignon. Det lyckas så småningom, inte med den påven men med en efterträdare. Påvar kommer och går. Detta har under årtusendenas lopp varit mången ordensgrundares smala lycka.

Till slut får Birgitta ordensreglerna godkända och kan starta pilgrimsfärden till det Heliga Landet, beledsagad av två söner, dottern samt ett antal andra pilgrimer. High Society på vallfärd. Strax efter återkomsten till Rom avlider Birgitta.

Verner von Heidenstam nyttjar auktoriserade källor och brer själv på med breda penseldrag om ondska och godhet, om milda och hårda drag hos det blivande helgonet. Birgitta blir mänsklig och hennes underverk trovärdiga, såväl när det i Vadstena ur marken skjuter upp en lind där hon kastat sitt ridspö, som när hon om inte stillar stormen så dock genom sitt lugn och sitt mod räddar besättning och pilgrimer då fartyget förliser på klipporna vid det Heliga Landets kust.

Birgittas gård Olshammar vid Vättern var von Heidenstams födelsehem. Han skriver att ”Vätter betyder troll, sjörå, men för mig betydde ordet Heliga Birgitta”. Författaren identifierar sig dock inte med helgonet utan med den Vandrande Tomas, en gycklare som tror på skönheten och friheten; existentialisten Heidenstam är nära att kapitulera inför korsets riddare Tomas.

Den Heliga Birgitta var korsriddare, hänsynslös mot dem och det som försökte hindra henne från att nå målet. Under den lappade tiggarmanteln finns högmodet kvar och ju större motstånd hon möter dess hårdare blir hon; botgärningarna blir intensivare. Hennes lärare och biktfader i Sverige, magister Mattias, liknar henne vid en bläckfisk som krossar och slukar allt som kommer i dess väg. I Birgittas ögon ser han ”en helveteseld, ett sken av en dåres hemska elakhet…”.

Först i ”medgångens klara och fulla sommarsol” mildras helgonets hjärta, kroppen är för svagt för hårda späkningar, det finns inte längre några orättfärdigheter och inga köttets lustar att bikta. ”Medgången skänkte dig ödmjukhet”, säger den Vandrande Tomas innan han lämnar pilgrimsgruppen i det Heliga Landets öken för att klättra upp för den branta väggen till enslingarnas berg Quarantana. Det är som när Lille Prinsen talar om stillheten i den vackra öknen, om mjöligheten att i oasen släcka törsten.

Verner von Heidenstams språk sjunger som Medelhavets sirener och dånar som Vätterns brutna isar. Det är förödande vackert och skrämmande ödsligt när författaren i legendens form talar om sanningen att helighet kräver offer. Till Guds ära, ja! Till människors föredöme? Den tvivlande och Vandrande Tomas flydde in i tystnaden.


Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (17.6.1990). Här obetydligt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006