GREIDER I PASOLINIS FOTSPÅR

Bo I. Cavefors
GREIDER I PASOLINIS FOTSPÅR – FÖR LÄNGE SEDAN…

I ett par dikter Göran Greider publicerade i Lyrikvännen (1988:6) anslog han pastorala tongångar. Författaren återvänder från Medelhavet och finner att över ”skånska slätter går vägar / som säden döljer”, vid Sandhammaren kommer havet vandrande ”genom tallkronorna”. Greider ställer sig vid havet för att få ”fäste i något stort, något som alltid arbetar / och arbetar bortom allt allvar, all glädje / utan att bli färdigt”.

Denna metafysiska sökarande finns också närvarande i Göran Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm (Bonniers 1989), ett drama i fem akter med en avrundande monolog där den pomologiskt kunnige författaren konstaterar att äpplen mognar mot slutet av augusti och att ”underbara kvinnor” låter ”kläderna falla / i de kyliga vinterträdgårdarna”. Mäns ögon glänser erotiskt ”när de ser på de blanka formerna / som långsamt fullbordas”.

Greiders dikter handlar självklart inte om Pasolinis besök i Stockholm endast några dagar innan han efter återkomsten till Rom, mördades, utan om sin egen förkroppsligade och förandligade samhörighet med den samhällskritiske Pier Paolo Pasolini som i sitt utanförskap och i sin ensamhet visste att ”man måste vara mycket stark / för att älska ensamheten” (Pasolini). Är Greider stark? Älskar Greider ensamheten? Jag vet inte, inte ens nu år 2006, men framtiden lär väl utvisa om karriären och pengarna var viktigare än integriteten och ensamheten och fattigdomen. Greider skriver om konflikterna, spänningen som uppstår mellan arbetarföräldrarna och sonen, den intellektuelle generationsbrytaren; när söner skiljs från sina fäder påbörjas en process som sätter ”samhället i gungning” (Pasolini). Greider analyserar denna konflikt med mildhet, ömt men också politiskt medvetet och med betydande moralisk frimodighet. Greiders kritik av det urbaniserade och konsumtionshedonistiska samhället är svidande. Gemenskap har ersatts med ”några förbannade hägringar” och locket till den svenska sardinkonserven lyckas endast invandrare rulla upp; den ”afrikanske chauffören slänger upp / benen på instrumentbrädan”.

Greider börjar odyssén in mot sig själv sommaren 1987 ”i ett duggregn / av varma morgnar”, med kravaller i Stockholm då motorcyklarna skimrar ”under lövverken” och ”närvarons hemliga jubel” stiger genom ungdomarnas lemmar; de ”hade roligt, gatorna blev till / kroppens födelseplatser / de levandes spelrum”. Greider citerar Pasolinis ord om borgarklassen som håller på att ”förborgerliga både arbetarna och de före detta kolonialiserade bönderna”, att bourgeoisien reinkarneras som själva summanavkardemumman av ”mänskligheten”, att det förment klasslösa samhället skapar en frustration som leder till individens död.

I ett snabbt självporträtt berättar Greider om sin sociala bakgrund, om uppväxten i ett arbetarhem i ”en liten glesbygdshåla” där pojkarna var ”nakna, upptryckta mot väggen / i ett omklädningsrum. - - - Överallt uppradade mot en mur bakom de vuxnas fasader”. Utbrytningen blir inkvisitorisk, författaren lever i det han ”inte ens upplever” och kroppsarbetarna vet ”att de och jag är annorlunda”.

Med ett klart språk i litterärt tillgänglig form skriver Göran Greider i Pasolinis efterföljd protestdikt som inte kan missförstås. Tvånget att spela med i den alltmer klassbetonade samhällsrouletten koncentreras till rummet i förorten. Där börjar den inre världsomseglingen och den mycket skickligt genomförda associationen mellan Pasolinis Rom 1945 och Stockholm vid skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal, med de skrytiga höghusen, ”magnifika skjul”. Som Pasolini vid andra världskrigets slut så var Greider 1989 ”ursinnig, lyrisk / full av hopp”.

Av en händelse läste jag Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm samma dag som jag på Kunsthaus i Zürich såg en svit jättemålningar av den schweiziske spontanisten Mario Comensoli (1922-1993), en autodidakt från det luganesiska slumproletariatet som i bilder som sprakar av orgiastiskt ljus skildrar livet som levs av hel- eller halvnakna punkare med morotsfärgat hår, som bor i sopcontainers, som runkar och knullar och suger av sig själva och andra, som därför naturligtvis är provocerande utan att det är det de strävar efter, som naturligtvis är destruktiva, framför allt självdestruktiva, men på något underligt sätt samtidigt uppbyggliga, moraliska och krävande. Det är ungdomar i konsumtionssamhällets utkanter, nej, det är ungdomar i konsumtionssamhällets mitt, själva naveln kring vilken den medelklassiga världen kan bygga myten om sin egen förträfflighet. Med sina tidigare porträtt, från 1960-talet, av grovarbetare med vanliga hederliga yrken, visar Comensoli hur dessa båda världar, ungdomsproletariatet och det välorganiserade vuxenproletariatet, någonstans på vägen mot apokalyps vandrar vägen sida vid sida.

Göran Greider skriver att ”gesten jag / nyss gjorde passerade från / skötet jag kom ifrån / till ett iskallt, blänkande stålrör: jag, rörlig exploderande tid, på platser, utan tid…”. När Comensoli målar de i sann mening anarkistiska ungdomarna illustrerar han Greiders protest mot ”höghuset där borta: / blanka fasader, utan berättelser” som leder till ”det äkta upproret”. Hos Greiders och Comensolis ”no-future”-generation har livet kvar sin kraft.


Illustrationer:
Mario Comensoli
Gästarbetare, 1960
Resan, 1969
Morte douce, 1988


Artikeln tidigare publicerad, i något olika versioner, i Sundsvalls Tidning (8.9.1989), KvällsPosten (9.9.1989), LO-Tidningen (1.12.1989) samt i Vår Lösen (6-7, 1989). Här bearbetad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006