IMMANUEL KANT OM OSKULDEN

Bo I. Cavefors
IMMANUEL KANT OM OSKULDEN

”Ingenting i hela världen är viktigare än andra människors rätt och rättigheter”, säger Immanuel Kant i en föreläsning någon gång mellan åren 1775 och 1785. I en tid då förnuftsetik och moral, i alla fall teoretiskt, aktualiseras ej endast av blåögda entusiaster och intellektuella, utan även av realpolitiker och multinationella köpmän, är Kants propåer om tysk idealism lämplig läsning. Eine Vorlesung über Ethik (Fischer Taschenbuch Verlag, 1990) rekommenderas. Bör utges även som billig pocketbok, på svenska.

Kants föreläsningar publicerades första gången 1924 och har sedan dess endast styckevis, väl valda delar, funnits tillgängliga i antologier och skolböcker. I Tyskland. Nyutgåvan 1990 på Fischer Taschenbuch Verlag har redigerats och omtolkats till modern tyska av Gerd Gerhardt.

I dessa texter om skuld och oskuld, om moral och omoral, är Immanuel Kant ej endast den spekulative filosofen utan framför allt en entusiasmerande propagandist för allt vad av hjärtat fylles över bredden. Kant undervisar om naturlig respektive irrationell religiositet, om högmod, sexualitet, självmord, avundsjuka, hat, sparsamhet, egenkärlek, oskuld och åtskilligt annat. Martin Luther hade haft det knepigt vid ett husförhör med Kant som examinator.

Slutkapitlet i Kants biktbok är en briljant sammanfattning av filosofens idealbild, för att inte säga idolikon, av människans bestämmelse.

Läsaren må sucka och frusta över Kants etiska rigorism, men visst är det viktigt och riktigt att om och om igen betona dogmatiskt fastlagda FRIHETLIGA PRINCIPERS betydelse, att verklig frihet kan förverkligas endast om ALLA människor får kvalificerad utbildning. Med kvalificerad utbildning menas såväl kunskapen att alfabetet börjar med a och slutar med ö, som doktorandkurser i filosofi. Kant menar att det inte ankommer endast på Gud om människan skall bli lycklig eller ej; vi måste själva ”GÖRA oss lyckliga” om Hans rike på jorden skall bli verklighet.

Nyktert konstaterar politikern Kant att världens tillstånd lämnar mycket i övrigt att önska. Världens tillstånd är: otillfredställande. Stater rustar och alla dessa stater som rustar säger att deras vapen står i fredens tjänst. Hur kan allt, i en sådan självcentrerad politisk verklighet, allt, eller i vart fall något, vändas till det bättre? Jo, svarar pedagogen Kant, genom undervisning och därav följande vetande. Men, fortsätter han, undervisningen i hem och skolor har ”fel inriktning”; man saknar respekt för kultur, disciplin och filosofiska principer. Föräldrarnas, skolornas, lärarnas, furstarnas (läs: politikernas) målsättning är tyvärr inte att skapa och fostra goda karaktärer, utan att anpassa undervisningen till elevernas subjektiva egenintressen. Elevers subjektiva egenintressen är att, i bästa fall, erbjudas en anpassad undervisningen som ger tillräckliga poäng för ett arbete som ger tillräckliga inkomster för ett pensionssparande som under decennier fram till pensionen hinner uppleva såväl inflationer som krig som ideologibyten osv och som i slutändan förskingras av otrogna politiker.

Hur skall medborgarna i stater där politiker och ideologer skapat sådana utbildningssystem och som regeras av sådana partidoktriner, kunna lita på dem som säger sig företräda folket, frågar Immanuel Kant, retoriskt.


Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet den 30 oktober 1990. Här obetydligt renoverad.

Copyright ©Bo I. Cavefors 1990, 2006