14.8.06

FIDEL CASTRO OCH KRISTIANSTAD

Bo I. Cavefors
FIDEL CASTRO OCH KRISTIANSTAD

Den som gör en resa har alltid något att berätta. Sägs det.

Jag har idag varit i Kristianstad. Det var mycket länge sedan senast.

Efter en resa till Kristianstad finns inte någonting att berätta.

Inte en soldat på gatorna. Inte en officer på krogarna. Högkvarteret tillbommat. Frimurarehotellet har bytt namn och luktar sur matolja. Valskvarnen inhyser Försäkringskassa, kontorshotell samt restaurang. Kasernerna hyser småindustrier som i flertalet fall inte lär överleva starta-eget-bidraget. Konditorierna har samma genomsliskigt söta Dammsugare och Budapestbakelser som konditorierna i Eslöv och Tomelilla (och annorstädes). För att inte tala om konditoriet i Hässleholm. Järnvägsstationen är ett byggnadsminnesskyddat museum. Bussar och tåg lämnar Kristianstad utan att någonsin ha varit destinerade dit. Kristianstads-Bladet ingår numera i Bonnierkoncernen. Trots det är kultursidan förvånansvärt vital. Övergödda babysar i barnvagnarna. Seniga tilltusen åldringar bakom rullatorerna. Inte en enda butik som satsar på hemlagade pajer. Dött dött dött.

Det enda som förefaller ha liv i Kristianstad är Öresundstågen som varje heltimma (ungefär) forslar ett antal resenärer till Lund, Malmö och Köpenhamn. På vägen dit passerar tåget två andra nedlagda SJ-projekt från rälsens begynnelse, tristessmetropolerna Hässleholm och Eslöv. Tåget stannar inte i Sösdala. Däremot stannar tåget i Höör. Jag var på marknaden i Höör, för några år sedan. Det glömmer jag gärna. Samma Dammsugare på konditoriet där som i Kristianstad, Hässleholm, Eslöv och Tomelilla. Och samma negerbollar som numera kallas chokladbullar. Är sockerbagarna medvetna om att det är skillnad mellan bollar och bullar. Man kan alltså inte döpa om negerbollar till chokladbullar, hur som helst.

För att i alla fall i någon mån knyta an till Kristianstads (och Hässleholms) militära förflutna: på Nordskånska fronten intet nytt. Endast nedläggning.

När jag återvänder till Malmö med Öresundståget (avgång 11.17 från Kristianstad) kliver ombord ett gäng vaktmanskap från marinen i Karlskrona (buss från Karlskrona till Kristianstad), fem (tre av dem icke-födda-i-Sverige om man säger så, men talar underbar skånska) pojkar och en (mycket vacker och färgad – Indien?) flicka, pojkflicka. Rekryter. En glassig halvporrtidning, några sexskämt i traditionell ordning. Flickan, tuff, liten till växten, avfärdar alltsammans med ett korthugget skratt. Road, men icke att leka med om någon skulle få för sig. Den ena pojkrekryten, Iran, Palestina eller något liknande, skall hem till mamma, leka, dansa och äta arabisk mat. Allah och Gud trycker varandras händer. En av de blonda pojkarna och en av de svarthåriga skall mötas för att gå på Malmöfestivalen. Osv.

Är det inte ungefär så Fidel Castro tänkte/tänker sig framtiden?

Fidel Castro. Kommendanten på Cuba är onekligen en av de märkligaste figurerna i modern historia. Är han tyrann eller helgon? Positivisterna framhåller gärna att Cuba genomgått en i positiv tydning social revolution under Castros halva århundrade (snart…) vid makten, vad gäller klassutjämning, hudfärgsutjämning, social välfärd som sjukvård, skolor, åldringsvård, osv. Märk väl: kubanerna är också idag ett folk med glädje! Hur många statsmän kan uppvisa en sådan medborgarattityd?


Negativisterna visar på det stora antal fängslade politiker och journalister som protesterat mot Castros envälde under dessa, snart, femtio år. Åtskilliga av motståndarna, som inte lyckats fly/emigrera, har torterats, några har mördats. Så borde inte ha skett. De får ej glömmas.Frågan är: hade de reformer och nytändningar positivisterna framhåller som eftersträvansvärda exempel för hela latin- och sydamerika (och inte bara där…) kunnat genomföras om Castro inte med oacceptabla medel ingripit mot de personer/makter (makter=USA=dessa personer…) som med i stort sett alla medel försökt förhindra den castroistiska socialpolitik som de facto gynnat/gynnar medelkubanen?

Världen är vedervärdig. Måste alltid några offras för att flertalet skall räddas? Vad hade hänt om USA (eller någon annan stat eller organisation) lyckats mörda Castro för fem år sedan, för tio år sedan, för trettio år sedan? Hur hade i så fall dagens Cuba sett ut? Ingen kan svara på en hypotetisk fråga, men troligt är att politiskt inflytelserika delar av det gamla etablissemanget (som idag styr och ställer i Florida!) tagit över, att USA åter blivit en, mer än tidigare i skymundan verkande, kolonialmakt. Rättare sagt: hudfärgsdiskrimineringen hade återupplivats, hela slavattityden och därmed slavsamhället (men naturligtvis i modern, liberal och marknadsanpassad riktning) hade återuppstått, samma liberala monopolekonomi, samma massmediala dominans, men i än högre grad, som i, tex, Sverige. Kort sagt: Bush istället för Castro.

Den intressanta frågan är: hur väljer medelkubanen den dag det gäller att välja mellan chimär och verklighet? Dvs: vilken fattigdom är att föredra, den som bygger på en värld skapad av lögner och medvetet förtryck, eller den som bygger på realiteter?Må den djupt religiöse Fidel Castro den dag han försvinner in i Himlens anonymitet ha ett bra svar på dessa frågor. Vilken våg väger tyngst?

Jag tror Fidel Castro lyckas ta sig in i Paradiset.

Jag vet inte riktigt hur, men på något märkligt sätt illustrerar de sex marinväktarna från Karlskrona Fidel Castros tankar om det önskvärda samhället.



Copyright©Bo I. Cavefors 2006

1 comment:

Gunnar B. Hansen said...

Utan att beröra de politiska sakfrågorna vill jag dock hävda att cafeet eller konditoriet Madrix i Hässleholm är, eller åtminstone har varit, en god anledning att stanna, eller åtminstone stanna till, i staden.