17.7.06

ROMMEL OCH FÅGELSÅNG








Bo I. Cavefors
ROMMEL OCH FÅGELSÅNG

Förnyade och konkretiserade frågeställningar vad gäller Kapitel IV i boken Barnsliga memoarer (Förlaget Svarta Fanor, 1995).

+ + +

Som frivillig deltar han i andra världskriget. På den tyska militära sidan, inte på nazisternas villkor. Rommel är hans idol, framför allt sedan fältmarskalken efter det misslyckade attentatet mot Hitler tvingats ta sitt liv. I baksätet på en bil, förmodligen en flott Mercedes Benz, mörktonade rutor, det läckra surret från ett större antal hästkrafters motor.

Erwin Rommel bestiger den besegrade hjältens ärepall. En hedersbetygelse den löjlige Montgomery, med basker, käckt på sned som en förvuxen scout, eller den stomatolleende Eisenhower, aldrig kan tänkas beträda. Brett smile, dåligt självförtroende.

Om Rommel läser han i Signal och ser på bilderna i Die Wehrmacht och i en vacker bok som givits ut av generalkommandot för tyska Afrikakåren, Marsch und Kampf. Der Deutschen Afrikakorps 1941.

Den 12 februari 1941 tillträdde Erwin Rommel som befälhavare för de tyska trupperna i Libyen. På Hitlers uppdrag skulle han hjälpa italienarna försvara mönsterkolonin mot britternas allt ihärdigare attacker efter framgångarna i västra Egypten. Britterna understöddes effektivtl av depåer på Malta. Emellertid: Rommel tog snabbt initiativet och ryckte med sina få men väldrillade motoriserade trupper mot fienden, fick kommandot också över de italienska trupperna och satte igång en omfattande spaningsverksamhet för att få klarhet i britternas faktiska positioner.

Rommel konstaterade att britterna mer eller mindre slagit sig till ro efter de initiala framgångarna: Rommel gick således omgående till motanfall. På två veckor erövrade han halvön Cyrenaika, större delen av Libyen och närmade sig i mitten av april Egypten. Sedan slutet av februari hade de tysk-italienska trupperna sammanförts under beteckningen DAK, Deutschen Afrikakorps/Tyska Afrikakåren. Rommel hade inlett offensiven med den 5:e lätta divisionen, som snabbt utökades till den 21:a pansardivisionen och därtill kom snart den 15:e pansardivisionen. De båda pansardivisionerna utgjorde till det bittra nederlaget, krigets slut, kärnan av DAK.

Till att börja med gick allt bra, inga större problem än att plocka upp trötta britter. Rommels läge förvärrades när han tvingades övergå till ställningskrig. Vid den stora våroffensiven 1941 lyckas han inte inta fästningen Tobruk. I december 1941 kom generalen Wavells motoffensiv, Först i januari 1942 kunde Rommel slå tillbaks. Offensiven mot Cyrenaika och intrånget djupt in i Egypten var än mer än fjolårets segrar, en välförtjänt triumfmarsch. Efter slaget vid El Gazala intog Rommel Tobruk och gick vidare österut. Men krafterna, inte Rommels men soldaternas och materielens krafter, var uttömda, försörjningen urusel och brittiska RAF hade fått upp ångan. När Rommel stod vid El Alamein, endast 120 kilometer från Alexandria och det slutliga målet, Nildeltat, tvingas han av den brittiska åttonde armén under general Montgomery, till ett nytt ställningskrig. Efter häftiga strider slår sig britterna igenom tyskarnas linjer den 4 november 1942. Under det briljant genomförda













återtåget genom den nordafrikanska öknen, enorm hetta, omänskligt långa dagsmarscher, konflikter med orealistiska italienare och besserwissrar i Berlin, visar Rommel än en gång sin begåvning för stora operativa aktioner. Pansararmén räddas.

Hitler beundrade Rommel. Före kriget underskattade Rommel Hitlers kluvna personlighet och ensidiga politiska vilja. Det var det många som gjorde. I och utanför Tyskland. Rommel var en opolitiskt konservativ soldat i den meningen att han aldrig lade sig i eller deltog i politiska eller politiska partiers manifestationer. Istället var han intresserad av matematik och teknik. Han fotograferade flitigt, framträdde i radio och på film. Han insåg massmedias betydelse för hur kriget uppfattades bland civilbefolkningen i Tyskland och i fiendeländerna. Som lärare i taktik vid infanteriskolan i Dresden 1929 – 1933, gav han utomordentligt begripliga skildringar av kriget 1915-1918, som han illustrerade med egna teckningar. Materialet gavs ut i bokform, Infanterie greift an. Fem upplagor fram till 1938.

I Februari 1943 lyckas Rommel en sista gång genomföra en lyckad offensiv, mot trupper från USA, materiellt och mänskligt ofantligt överlägsna. Tyska segrars tid var förbi. En av



















de första marsdagarna flögs Rommel ut ur Tunisien och utnämndes till överbefälhavare vid Heeresgruppe B, som skulle hindra den allierade invasionen. Rommel var fortfarande Hitlers favoritmarskalk, trots att diktatorn visste att soldaten Rommel var emot att kriget skulle drivas in absurdum. Rommel hade länge föreslagit politiska överläggningar och i värsta fall kapitulation. Den 17 juli sårades han allvarligt av beskjutning från allierat jaktflyg, när han färdades i bil på väg från Frankrike till ett möte med Hitler. Tre dagar senare försöker Stauffenberg mörda Hitler. Bomben i högkvarteret. När Stauffenberg och de andra medsvurna natten efter attentatet förhördes, nämndes även Rommels namn. Den 14 oktober 1944 kommer till Rommels villa i Herrlingen, utanför Ulm, två armégeneraler. Fältmarskalken Rommel ställdes inför valet att antingen ta sitt liv eller att ställas inför Volksgerichtshof, alltså inte inför en Militärdomstol, där han haft möjlighet förklara och försvara sig, utan inför en så kallad Folkdomstol. Rommel tog giftet generalerna bjöd honom. Rommels huvud faller ned mot en av giftambassadörernas axel. Rommel levereras död till hustrun.

1943 gavs på Carl Röhrig Verlag i München ut en bok med titeln Marsch und Kampf. Des Deutschen Afrikakorps 1941. Boken försågs med en mängd teckningar av en för den tiden mycket välbekant reportagetecknare, Kurt Caesar. Erwin Rommel var initiativtagare till boken som publicerades med Generalkommando des Deutschen Afrikakorps som utgivare. Rommel skrev även ett förord. Denna bok fanns i mitt hem när jag var barn. Kanske som gåva från något av de företag som levererade potatis och andra rotfrukter till det företag min styvfar startat på uppdrag av ICA. När jag av något skäl sökte efter boken i början av 1950-talet, var den försvunnen. Sådan litteratur försvann ofta från bord och bokhyllor efter 1945. Lycka: 1994 gav det historiskt välrenommerade (Clausewitz m.fl.) militärförlaget E.S. Mittler & Sohn ut en ny upplaga, med flertalet av Caesars teckningar (som illustrerar det här kapitlet). Erwin Rommels son Manfred Rommel har i den nya boken skrivit ett känsligt, avslappnat men intressant förord, där han bland annat nämner att till skillnad från sin pappa intog han, faktiskt, såväl El Alamein som Alexandria – som turist, långt efter krigets slut.

Manfred Rommel var under många år överborgmästare i Stuttgart. Som sådan hade han modet att gå emot politiker och folkopinion och låta raf-fångarna få anständiga begravningar, i vigd jord, sedan de mördats i Stammheimfängelset.

+ + +

I denna bok om tyska Afrikakåren med intill fotografiets förtjänst detaljrika och realistiska teckningarna av Caesar, förälskar han sig och lär sig viktiga tyska ord som Kampf, Generalfeldmarschall och Oberstleutnant, Vormarsch, Kampfmotivation, usw. Med denna bok som utgångspunkt försiggår hans eget krig på den jättelika orientaliska mattan i rödbrunt och grönt. Mönstret är utmärkt som underlag för lekar med småbilar där mattans kantbårder och mönster formar breda och smala vägar och där mattans inre mönster i form av ornamentik och orientaliskt krimskrams fint tecknar slagfältets topografi.

Hans leksakssamling är omfattande och varierad. För att behålla den intakt och de uppställda arméernas positioner i en för utgången, enligt hans taktiska tänkande förmånlig okränkbarhet, är det fördelaktig med reducerad kamratkrets.

De bästa inomhuslekarna sker med naturtrogna elastolinsoldater, på matsalsmattan. Rommels armé marscherar fram över mattans terräng, soldater vid ingenjörstrupperna, telearbetare och underhållningstrupper, fälttelefoner och kokvagnar, monterbara kulsprutor som laddas med knallpulver. Och Röda-Kors-hunden, en schäfer med förstabandshjälpenlåda bunden kring halsen. Morsetelegrafister, trumpetare, ryttare och alla de vanliga soldaterna och officerarna. Till hans sorg finns inte Rommel avbildad som elastolinsoldat, men han har ingen svårighet föreställa sig marskalken gestaltad av den officer som har skyddssolglasögonen uppskjutna ovanför mösskärmen. Genom denne fältmarskalk ger han order om arméernas förflyttningar, offensiver och – tyvärr – reträtter, i mattans svårforcerade terräng med skogar, berg och dalar. Öknen finns där bortom, utanför mattans kant, på det fernissade trägolvet i ateljén, under de stora takfönstren, högst upp i huset.

Den allierade motståndarsidans trupper består i huvudsak av engelske kungens vaktparad, gjuten i tenn och detaljrikt handmålad, samt av en uppsättning amerikanska cowboys i stål – samt av några tonahawkviftande indianer i elastolin.

Lekarna med soldaterna och bläddrandet i Marsch und Kampf är ett utmärkt komplement till vad han läser om i Skånska Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Arbetet, samt i Sydsvenska Dagbladet Snällposten på söndagarna, vad han hör i radio och till vad han då och då upplever i sin omgivning. I Malmö faller ett par bomber i Kungsparken och de amerikanska flygande fästningarna fäller, av misstag, när de flyger över staden på väg att bomba Berlin, Dresden och andra tyska städer, aluminiumremosr avsedda att förblinda tyskarnas radarspaning.

Han upplever när bussar med flyktingar från de tyska lägren börjar anlända. Sent på kvällarna sedan mörkret fallit och gatorna endast lyses upp av gaslyktor. Portvakten har stäng ytterdörren till omvärlden. När bussarna kommer hör han kommandorop, bromsarnas gnissel och när motorerna rusar då bilarna efter snabba inbromsningar svänger in från Fersens väg mot polishusets port vid Verkstadsgatan.

En kväll har en flykting gripits av tvivel på vart man för honom och försöker fly. Någon skriker och någon skjuter ett par skott.

- - -

Kommentar 2006:

Temat bör fördjupas från leksakslådan och striderna på den orientaliska mattan till vad en pojke kan minnas av hur föräldrar och andra vuxna reagerade, vad de sade och inte sade. Hur de agerade. Min mamma läste Amelie Posse och Moa Martinson och Karen Blixen och var uppenbarligen oerhört orolig, för att inte säga rädd, vad som skulle ske om tyskarna invaderade Skåne. Jag skulle skickas till min mammas tvillingbror som hade en gård i Södra Åkarp, som om det var mindre riskfyllt än att stanna kvar i Malmö. Så klart: på landet fanns alltid tillgång till mat utan kuponger, som kycklingar, ägg och en och annan hemligt slaktad kalv. Duvbröst blev en extraordinär festrätt under krigsåren. I Malmö fanns det nästan alltid kupongfria kaniner på Drottningtorget. Med tassarna kvar sedan myndigheterna upptäckt att som kanin såldes katt. Ett Riksgenomgående mönster i torghandeln. Tryggare var att köpa hästkött hos hästköttshandlaren i saluhallen (numera Nettobutik) vid Föreningsgatan.

Mammas moster och morbror, ogifta syskon, som tagit hand om henne efter min mormors död då mamma var fem år, var uttalat antinazister och påminde ständigt min mamma om att inte säga för mycket när den eller den var närvarande, därför att hon/han ”är så tysk” och ”pratar så mycket”. Så när min halvbror förälskade sig i en flicka, som han sedermera gifte sig med, och vars morfar köpt vår gamla släktgård i början av 1920-talet, och som var ökänt nazistisk på flickans fars sida (en faster till flickan försvarade, otroligt nog, in på 1970-talet, nazisternas ”judepolitik”, för att inte tala om mångas förakt för "svartingar", zigenare, osv), så ställde det naturligtvis till problem. Flickan var sin fars flicka, men flickans mor var en klok mor och nyttjade sin möjlighet till makt att lägga locket på eftersom hon faktiskt var den som ägde gården. För mig var det extra pinsamt, att ofta och nästan överallt höra detta förakt för "svartingar", "negrer", jag som var förälskad i en afrikansk flicka och oerhört förälskad i en afrikansk pojke, en kärlek som höll i sig år efter år efter år, i decennier.

Den här sortens komplikationer för de generationer som är födda mellan 1920 och 1950 tror jag är vanliga, men alltför sällan behandlade, förtydligade. Kanske är tiden mogen för klartext. Jag återkommer i en ny och utvidgad upplaga av Barnsliga memoarer. Frågan är dock: i de första upplagorna av Barnsliga Memoarer och av Valpen som ung man talar jag om mig själv som ”han”. Man, dvs jag, kan ju knappast skriva att ”man” gjorde si eller så. Jag vill ogärna skriva ”jag”, tycker det verkar alltför pretentiöst och undviker att använda ordet ”jag” i alla typer av artiklar, av vad slag det vara må. Alltså: jag kan fortsätta skriva ”han” om jag är säker på att läsaren uppfattar det som en omskrivning av ”jag”, dvs att vad ”han” upplever, tänker och syndar faktiskt är autentiskt. Det finns en tredje utväg: att man, han och jag förvandlas till Bo. Det ger möjlighet till avstånd, som en tredje person, samtidigt som det är ett jag i första person. Autentiskt trovärdigt.

Är jag jag och min halvbror han, eller är han något mindre främmande om jag skriver halvbror? Hur förtydligar man så skilda förhållningssätt från omgivningens sida till två pojkar som trots åldersskillnaden dock under några år lever under samma tak. Lever under samma tak, ja, men det är faktiskt inte många år, inte tillräckligt många år för att det skall finnas ens ett uns av en möjlighet att uppnå kommunikation mellan två olika själar. Knappt tio år, ja egentligen inte mer än sju-åtta år. Vad är det av en människas liv.
En parentes, inte mer. Också föräldrarna måste ha upplevt det så: så skilda förhållningssätt till de båda pojkarna, födda 1929 respektive 1935. Efter krigsslutet, som studentexamenspresent får hans (min, Bos…) halvbror Eisenhowers propagandistiska bok Korståg i Europa, utgiven av Saxon & Lindström, i halvfranskt band. Några månader senare, då jag befinner mig hemma igen på första lovet från skolan i London, får han (jag, Bo…) T.S. Eliots De knepiga katternas bok, och halvåret senare en annan av de böcker som (jag önskat mig, jag hade läst Michaels engelska originalutgåva) följt mig genom decennierna, Lord Greys Fåglar och fågelsång. Var försvann Rommel i detta efterkrigsvirrvarr, då man inte längre skulle lära/läsa tyska i skolan utan övergå till engelska? När jag började på Latinskolan i Malmö var det första gången första klassen började med engelska och inte med tyska. När jag kom till jesuiterna utanför London var, naturligtvis, engelska, huvudspråket, men ingen fasade för tyska som andra språk, framför allt inte eftersom det fanns åtskilliga elever vars föräldrar mist livet som oppositionsmän till naziregimen. Fanns det dåliga samveten i Sverige?

Att jag sedermera, trots den totalt misslyckade utrikesministern (första världskriget) Lord Greys fantastiska bok om fåglar och fågelsång nästan börjat hata fåglar, framför allt småfåglar, särskilt gråsparvar, är en historia för ett extra kapitel, kanske.



Illustrationer: 1) Caesars porträtt av Rommel; 2) Västsidan av ökenfortet El Michili; 3) Tyskarna tränger igenom britternas försvarslinje; 4) Tyskt pansar vid El Agheila; 5) Stukas angriper motoriserade britter; 6a) Första skoldagen, vid hemmets port, någon av de första augustidagarna 1941; 6b) en av tioårsdagens presenter, ny cykel; 7) mamma tog fotografiet 1943, s/v, jag färglade 2003.

Copyright©Bo I. Cavefors 2006

1 comment:

Anonymous said...

Jeg leste din nære og fine skildring av Rommel, og tegningene av Caesar er så fantastiske at jeg må skaffe meg denne bok på et vis. Selv er jeg født 40 år senere, men i hva du beskriver ser jeg på mange måter den samme lille soldat. Hadde slekt på begge sider av gjerdet, og det var en konflikt og historie som aldri kom åpent til uttrykk, men som man kun ble var når man utviklet en finstemt nese for historiske tabu, som hadde og har en stor tiltrekningkraft, som alt annet forbudt i den borgerlige sfære av gjensidig taus skyld og selvforakt...