CARL-ERIK AF GEIJERSTAMS TANKEMÖTEN...

Bo I. Cavefors
I KLAR OCH KYLIG LUFT


Bok:
Carl-Erik af Geijerstam Tankemöten. Essäer och porträtt. Bonnier/Alba 1993.

Carl-Erik af Geijerstam är en av mina favoriter bland svenska författare av den äldre skolan. Kanske därför att han är mig så olik, i temperament och erfarenheter. Kanske därför att jag inbillar mig att Geijerstam har de goda egenskaper jag önskar åt mig själv, att förmå flanera i sakta mak och låta fotsulorna smeka jorden, att iaktta, reflektera och lära något av varje stund och varje steg.

Geijerstens senaste (1993…) bok innehåller bland annat essäer om människor han mött. Han citerar författaren Gunnar Björlings rader om att skriva litteratur är som att söka sitt ansikte och sina fingrar. Det gäller även Geijerstam. Hos honom som hos Nietzsche – som ägnas många rader i denna essäsamling – finns i visionerna och i drömmarna en realism och klarsynthet som får även läsaren att le och ”känna sig nära den jordiska tillvaron”.

De enda tankar som har något värde är sådana man vandrat sig till, menar Nietzsche. Vinden, solvärmen, den kyliga luften, att vandra utan mål, på gator och i bergen, med vänner eller ensam med tankarna som sällskap, är ständigt återkommande ingredienser i Geijerstams liv och litteratur. Apropå Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, resonerar författaren kring frågan vem som på ålderns höst har en rikare minnesvärld, den som framlevt barndomen på många platser med många intryck eller den som levt ett stationärt liv ”där samma saker ofta upprepas”. Svaret är inte på förhand givet. Kanske är det så att det som återkommer år efter år ”i själva sin enformighet” bäst bevarar magin som präglar barnets värld.

Carl-Erik af Geijerstam berättar om Eliot, Boye och Vilhelm Ekelunds dotter, om att läsa Nietzsche, Keats, Ekelund och Björling och om snabba möten med okända människor, som den magra, svartklädda kvinnan på värdshuset Ye Queen’s Head i Glastonbury. Detta är berättarkonst som etsar sig in i läsarens minne, stimulerar fantasin och förhoppningsvis förvandlar honom till en något drägligare varelse.

”Framför henne på bordet stod en tom butelj porter och ett urdrucket glas. Nu såg hon på mig och våra blickar möttes. Då hände något med ansiktet, tveksamt först men så var det som om något bestämt sig där innanför och ett leende lyste hastigt emot mig innan hon tog tillbaka sin blick och reste sig. Det var som om hon fått en ingivelse till något och ljudlöst gick hon fram till disken efter ännu en liten flaska Guinness. Och detta leende blev slutet på denna händelselösa dag med sina många steg och sina farande skyar”.

Mästerligt.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen Nr.5, 1993.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006