12.7.06

PETER HANDKES LÅNGSAMMA MOTSTÅND MOT TIDEN






Bo I. Cavefors
ETT LÅNGSAMT MOTSTÅND MOT TIDEN

Författeri och litterära metoder i tre böcker om och av Peter Handke

Böcker:

Irene Kann Schuld und Zeit. Literarische Handlungen in theologischer Sicht. Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1993.
Adolf Haslinger Peter Handke, Jugend eines Schriftstellers. Residenz Verlag, Salzburg 1993.
Peter Handke Langsam im Schatten. Gesammelte Verzettelungen 1980 – 1992. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 1993.


Ett leende I fjol (dvs 1992…), den sjätte december, fyllde Peter Handke femtio år, oförändrad sedan debuten tre decennier tidigare, möjligen med högre hårfäste 1992 än 1962 och på somliga (1993…) nytagna fotografier utrustad med aningen av ett leende.

För Handke är inte handlingen, vad en människa gör eller inte gör, det väsentliga, utan de reaktioner handlingen åstadkommer, resulterar i, inombords hos den som handlar och hos dem som påverkas av handlingen; aktören försvinner i det egna Varat, ting och miljöer författaren beskriver återspeglar motvärldar: ”Han inbillade sig ett kort ögonblick att om man såg honom äta varm korv med bröd, skulle ingen ana att han var sysselsatt med något annat”.

Handke laborerar med tre förutsättningar: försvinnandet, återkomsten och begreppet lycka. Vad är lycka? Vad är att försvinna och återkomma? Handkes upprepningstaktik – ”Jag upplever sanningen först i och med upprepningen” – för att beskriva vandringar i naturen, av detaljbeskrivningar som skapar helhet, av ständiga uppbrott från människor och orter, bekräftat att tingens väsen inte är autonoma storheter utan existerar i det egna Varat.

I den tyska veckotidningen Stern förklarade Handke sin taktik: han lägger ut falska spår för att, när det passar honom, kunna förändra sin biografi, ge berättelsen nya ingredienser, andra förtecken. Några konkreta spår finner man dock i Adolf Haslingers bok om Handkes liv från vaggan till det litterära genombrottet under 1960-talet, och man inser att Handkes eviga sökande efter de rätta orden alltid präglat honom: sökandet efter de rätta orden för att beskriva honom själv finns redan i breven till modern från tonårseleven vid internatskola och i studentlyor.
SlovenienUppväxt i den del av Slovenien som efter andra världskriget tillfaller Österrike plågas Handke av en supande och pryglande styvfar. Kontakten med modern, som senare tar sitt liv, är ytterst intensiv. På gränsen till det obehagliga. Redan i berättelsen Wunschloses Unglück porträtterar han modern: ”Hon läste tidningar och ännu hellre böcker i vilka hon kunde jämföra sitt eget liv med romanernas…”. Modern är ständigt närvarande i Handkes texter och så är även den idealiserade morbrodern Gregor, som stupar vid fronten 1942. I Tankar om tröttheten (1989, svensk översättning 1991) skriver Handke sig äntligen fri från minnen, drömmar och mardrömmar när han berättar om tröttheten mellan man och kvinna, om tröttheten under höslåttern, om tröttheten i biografsalongen, att tröttheten ger människan hennes ”livstakt”, att tröttheten föryngrar, att tröttheten är Jagets mervärde. Med trötthetsessän och de andra ”försöken”, om jukeboxen (1990) och om den lyckliga dagen (1991), fullbordar han sin språkmystik: bilderna talar utifrån egen styrka, de varken får, kan eller behöver förtydligas.

Handke bekräftar att konventionell berättarkonst idag är omöjlig eftersom inget – allra minst journalistens jag-var-där-upplevelse - ger nya insikter i världens öden. Istället: det enda möjliga är att med hjälp av språkets vonoben-teknik mana fram starkt koncentrerade bilder av skönhet och undergång, av oskuld och skuld.
Skuld och TidVad som beskrivs i Haslingers Handkebiografi teoretiseras av Irene Kann – född 1955 och 1992 uppmärksammad med en avhandling, framlagd vid fakulteten för katolsk teologi och germanistik vid universitetet i Bonn, om teologiska aspekter på Thomas Manns, Robert Musils och Peter Handkes författarskap, Schuld und Zeit. Skuld och Tid – två existentiella teman som kanske kan förefalla vara oförenliga storheter i människans Vara. Är det möjligt att skilda ögonblickets lycka utan att samtidigt skildra den skuldtyngda och skickligt marknadsförda varan Tiden, som långsamt rinner genom sanduret? Ja, svarar Kann och exemplifierar med Manns Josef, Musils Ulrich och Handkes vandringar på svindelstigen mellan skuld och oskuld, som uttryck för erfarenheter om den djävulens pakt med Tiden som ger människan skuldkänslor och insikt om egen otillräcklighet.

I modern litteratur finns två skilda förhållningssätt till Tiden och till tidsproblemet. Den ena möjligheten är att behärska Tiden genom att segmentera den och öka tempot. Den andra möjligheten består i att utföra allt långsammare, att agera på gränsen till orörlighet för att därigenom uppnå skenbar tidlöshet. I båda fallen handlar det om att övervinna Tiden, nå uppsatta mål och fylla Tiden med materia, handling, mening.

Om denna prolematik har Kann intressanta moralteologiska reflektioner att förmedla, när hon menar att Mann/Musil/Handke beter sig som de fem fåvitska och de fem visa jungfrurna i Jesu liknelse, återgiven av Matteus (15:1-13): ”I veten icke dagen, ej heller stunden”. Till detta kan fogas Augustinus funderingar i Bekännelserna om vad Tid möjligen är och den franske moralisten och markisen Luc de Clapiers Vauvenargues (1715 – 1747) upplysningsfilosofiska förenkling av problemet på 1700-talet: människan har alltför mycket att stå i för att förutom att handla/agera även hinna skänka en tanke åt varför hennes handlingar är som de är, motiverade eller ej. Med andra ord: Vauvenargues och den moderna tidens energiska entrepenörer kan inte ta hänsyn till Tiden. Entrepenören vill istället det omöjliga, att Tiden anpassas till hans behov av Tid. Kann, å sin sida, menar att det därför är författarens uppgift att återupptäcka och återuppväcka moralen som tvingar handlandet att utgå ifrån Tiden och inte utifrån subjekt och egoistiska motiv. Det är Tiden och icke Jaget som kräver Handling.

Tiden som fenomen
Mann och Musil är intresserade av Tiden som fenomen. De är båda moralister med stark känsla för det förgångna, det föråldrade. Handke, född några månader efter Musils död 1942, har mycket gemensamt med denne trots aversionen mot honon – ”en andra, än monstruösare Odysseus eller man utan egenskaper”. Emellertid: båda inser att effektivt skrivande endast är möjligt om det samtidigt är destruktivt. Författaren måste ta avstånd från befintliga världsbilder och samtidigt bekämpa litterära metoder som återger och återskapar dem. Varje litterär metod handlar ”bokstavligen om Tiden”, skriver Handke. Insikten att det gamla inte oreflekterat kan återskapas i ny skepnad har Handke gemensamt med Mann, men Handke går ett steg längre när han, genom att undvika överspelade former och språkets automatisering, bereder väg för språkets och tankens nya och icke skuldbelastade möjligheter. I detta avseende är Handke en möjlighetsmänniska av Musils skola.

Handke följer Heidegger i tanken att Tiden, samtidigheten, samspelet mellan minne, fantasi och andlig närvaro är ett moralbegrepp som överträffar medvetande, lidande och intensiva erfarenheter. Irene Kann hänvisar till moralteologins möjligheter att med språkets hjälp deschiffrera de erfarenheter av skuld och oskuld som orsakas av Tiden.Det långsamhetens motstånd mot Tiden konkretiseras i Handkes textsamling Langsam im Schatten, där han samtidigt beskriver sitt eget moraliska credo och presenterar den fransk-språkige schweiziske diktaren Philippe Jaccottet, som ytligt sett verkar vara endast skuggan av ett levande Jag. Dock, menar Handke, Jaccottet ”är inte en totalt passiv individ som dag och natt, sommar som vinter, endast sysslar med att skåda ut genom fönstret” på bondvischan någonstans i franska Schweiz.; Jaccottet har ett ”författarpliktmedvetande” inför ”ålderdom och död” när han lovprisar ljuset som memento mori. Jaccottet tar liksom Handke metodiskt och långsamt avstånd från det sekundära. Hans position i Tiden är faire silence, han är en psalmist i Tiden. Mild och oböjlig.


Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet, den 26 maj 1993. Här obetydligt reviderad.Copyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006

2 comments:

Anonymous said...

Intressant. Har du läst Handkes Don Juan-roman? Där tycks det mig som om Don Juans liv skildras som färden eller vilan mellan en rad ögonblick, där han befinner sig på en viss (rätt) plats, vid en viss (rätt) tidpunkt, för en kvinna som just är i färd med att korsa en gräns, och när hon ser Don Juan faller hon emot honom. Det blir punktuella explosioner i en öde väntan, kanske man kan säga.

http://salongen.de/notiser

Bo I. Cavefors said...

Jo, så är det. Om du är intresserad av Handke och hans författarskap, så rekommenderar jag en bok som kom i fjol: Gestern unterwegs. Aufzeichnungen November 1987 bis Juli 1990. JungundJung,Salzburg. Isbn 3-902144-99-8
www.jungundjung.at