HANDKE OCH JUKEBOXEN

Bo I. Cavefors
PETER HANDKE OCH JUKEBOXEN

Bok:
Peter Handke Versuch über die Jukebox. Suhrkamp Verlag Frankfurt 1990

Den profane munken Peter Handke mediterar i Versuch über die Müdigkeit (1989) över trötthetens villkor och variationer, smärtans trötthet, barndomens trötthet, tröttheten hos ung man som möter kvinnor. Trötthet är ett annat ord för främlingskap. Människors lust och lystnad, fest och famntag är ett intet mot gemenskapen med träden, gräset, bioduken och jukeboxen, där Bob Dylan väser ”Say- Eyed Lady of the Lowland”.

Jukeboxen återkommer som hjälte i Handkes bok Versuch über die Jukebox. Handke/Percival jagar det mysteriösa världssamvetandet, världssamvetet, världskänslan. Ur jukeboxen flyter melodiska slingor med vissångares och barytonmatadorers evangelier och psalmer. Den i barens halvdunkel tronande jukeboxen är en hägrande graal som skingrar främlingskap och lindrar trötthet.

Peter Handkes koncentrerade prosa når i denna bok kleistska höjder. Eftertänksamt, argumenterande, preciserande skapar och återger författaren upplevelser och bilder av människor och landskap, av mänskliga och arkitektoniska exteriörer och interiörer.

Bokens jag löser bussbiljett från Burgos till Soria. Himlen är grå och disig, gudarnas gudlöshet visar sig ohämmat naket. Staden Soria ligger sedan ettusen år vid sidan av historiens allfarväg. Att där ge sig i kast med att skriva jukeboxens historia blir författarens historia i historien, ett återskapande av Rick Botts standardverk Complete Identification Guide to the Wurlitzer Jukeboxes. En objektiviering av musikautomaternas Billie Holiday, Jelly Roll Morton och Louis Armstrong.

Soria är kallare än Burgos och lika kallt som hamnstaden San Sebastian. Berättaren upplever omedelbart främlingskap och tänker på flykt, men att fly är inte att endast lämna fryshuset Soria utan också att fly temat, uppdraget, att fly arbetet med att skriva jukeboxens historia och en sådan flykt är något annat än att följa Picassos råd till konstnärer att göra bilder som prinsen gör barn med herdinnor. Författaren ser världen med andra ögon och måste beskriva den så exakt som prästen håller sig till mässans liturgi, med samma fotografiska skärpa som Lennon/McCartney ”saw her standing there”.

Det spanska ordet för jämnmod, liknöjdhet, är ecuanimidad. Detta drabbar författaren när litanian döljer objektet eftersom alla jukeboxar sedan länge rensats ut ur barernas mörker. Däremot möter berättaren en svartklädd nunna när han far på bussutflykt till Logroño. Radion spelar Satisfaction med Rolling Stones och Handke mediterar med Teresa av Avila om skillnaden mellan recogidos och dejados, att antingen vara hängiven och lidelsefull, kanske salvelsefull, eller att utan anspråk och åthävor överlåta sig åt vad Gud behagar plantera i människans själ, i hennes alma. Det valet stod även jukeboxens exploatörer inför, invandrade arbetare och soldater på permission. Tröttheten är vad som återstår sedan arbetet utförts men det är en trötthet som ger styrka och som skänker kontemplativ kraft åt själ och kropp.

Jukeboxen är död, den enda berättaren finner står övergiven och utslängd i en fönsterlös lagerlokal i Linares i Andalusien, ägd av en gammal man som plockat bort panelens etiketter med namnen på skivornas titlar och artister.

Handke klär sig inte i journalistens observatörsroll och han är inget poetiskt ögonvittne till hur murar faller och gränser öppnas. Författaren söker efter bilder i bilderna, hur verkligheten bakom verkligheten avslöjar världen. Jukeboxen är hjälten som står emot historiens tryck, bevarar sitt väsen, sin identitet och sin mystik även sedan den degraderats och demonterats. Musiken ur jukeboxens inre finns kvar i det fördolda, vakande över själens hemliga önskningar och människans djupaste självkännedom.

Jukeboxen är död, så ock toreadoren Manuel Rodrigues, som i Linares för sista gången skådade sitt eget öde i tjurens öga. Peter Handke visar än en gång att även han med otaliga variationer förmår spela sitt eget spel. I varje ny bok öppnas nya dörrar mot en sagolikt otrolig värld, intuitivt och poetiskt upplevd. Handkes sakrala text, prosans rytm, ordens en tydighet, allt är suggestivt, ett mysterium i sig.

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 15.10.1990. Här något utökad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006