FRANKFURTSKOLANS DOGMATIK

Bo I. Cavefors
KORVSTOPPAD DOGMATIK

Bok:
Kultur Bestimmungen im 20. Jahrhundert, Suhrkamp Verlag, 1990.

rankfurtskolan som humanismens och moralens väktare och förnyare sjöng redan i början av 1990-talet på sista versen. Skall skolans kulturteorier överleva måste elever till eleverna, om de överhuvudtaget existerar, på kunskapens träd ympa friska skott utan alltför graverande genetiska arv från den auktoritative Adorno, den diktatoriske Horkheimer, den manipulative Marcuse och den blide Benjamin.

Helmut Brackert och Fritz Wefelmeyer publicerade 1990, på Suhrkamp Verlag, en volym med titeln Kultur Bestimmungen im 20. Jahrhundert. Mycket möjligt att den antologin är skolans sista stridsrop, ett klassfoto taget på skoltrappan vid terminens slut, innan Frankfurtepoken går in i stora glömskan.

Redaktörerna presenterar en imponerande samling även vid början av 1990-talet verksamma kulturskolastiker, Mario Erdheim, Hans Burkhard Schlichting, Thomas Koebner, Wolfgang K. Schulz, Uwe-K. Ketelsen, Helmut Dubiel, Klaus Bartels och andra. Läromästarnas korvstoppningsteknik, en kryddad blandning av vetenskap och tro, ger full utdelning i essäer om så bildande och blandade ämnen som Freuds Kulturtheoretische Denkbewegung, Bauhaus, Robert Musil, Frankfurtskolans kulturteori, Norbert Elias, Claude Lévi-Strauss’ civilisationskritiska kulturteori samt fransk strukturalism.

I sin essä om Frankfurtskolans kulturteori kryper Dubiel till korset och bekräftar vad icke-frankfurtianer länge anat, att det inte finns någon ”enhetlig marxistisk kulturteori”. Dubiel definierar emellertid ordet ”enhetlig” något tvetydigt när han menar att skillnaden endast består i variationer av den politisk-teoretiska marxismen, dvs ”västlig” marxism, bolsjevism och den tidiga socialdemokratins institutionaliserade marxism. Eftersom de politiska marxismerna visade sig oförenliga redan genom II:a Internationalens tillblivelse, innebar det att Frankfurtskolans ambition att forma en marxistiskt enhetlig kulturteori som överbyggnad till stridande politiska fraktioner havererade omedelbart efter födelsen. Att man på högsta nivå, dvs Horkheimer, Adorno och Benjamin, inte snabbt insåg detta kan möjligen bero på en imponerande egocentricitet som ledde till att ”borgerliga” kritikers propåer om skolans destruktivt ensidiga inriktning på mekanisk-ekonomisk värdenihilism nonchalerades. Dessutom, undrar jag: var frankfurtianerna överhuvudtaget marxister? Marxistiskt-teoretiskt kulturgods kan man ju nyttja utan att vara marxist.

När Horkheimer under nittonhundratrettiotalet sysslade med att lägga grunden till vad han, då, trodde kunde bli en differentierad materialistisk kulturteori är detta, menar jag, en verksamhet som måste placeras i sitt historiska sammanhang. För flertalet humanistiskt orienterade intellektuella, såväl Ernst Jünger som dadaisterna och Horkheimer, gällde det att tänka fram aktionsprogram som spjärnade emot den gåpåiga nationalsocialism, som på ett tidigt stadium, långt före 1933, visat sig ha styrka och attraktionskraft nog för att snabbt och totalt förändra det tyska kulturklimatet.

Frankfurtskolans monopolkrav på antifascism och kulturhumanism är sålunda ohederligt. Även för icke-marxistiska motståndare till nationalsocialismen var det ett centralt problem att finna vägar att förmedla tankar och upplevelser på ett sätt som direkt berörde mottagaren, som ökade vinddraget i de bruna ridåerna.

Kulturen får ej skapa ett ”mechanischer Widerschein” som Horkheimer uttrycker det, men den får ej heller bli auktoritativ och göra mottagaren blind för alternativ. Dessa icke-marxistiska företrädare för Frankfurtskolan följde i de nationalsocialistiska kulturbyråkraternas spår och skapade förutsättningar för en marxistiskt totalistisk identitetsfilosofi när man band samman kulturteorierna med socialpsykologi. I detta skiljer sig såväl nationalsocialismens som frankfurtianernas auktoritära skolor från konservativt präglad kultursyn i allmänhet och från konservativt frihetlig humanism i synnerhet.

1937 menar Horkheimer i uppsatsen Traditionelle und kritische Theorie att man kan lösa traditionella marxistiska kulturteoriers kardinalproblem om hur man utan att bli vulgärmaterialistisk förmedlar kultur mellan basen och överbyggnaden genom att förstärka politisk-ekonomisk teori med psykoanalytisk socialpsykologi. Herbert Marcuse, Walter Benjamin och Theodor W. Adorno fullföljer Horkheimers resonemang och för det vidare, visserligen ofta efter interna stridigheter som leder till skilda bokslut. Gemensamt för hela kamratkretsen är att de undersöker relationerna mellan politik, ekonomi och kultur i en värld som förutses leva under vad de kallar ”totalitär senkapitalism”. En riktig iakttagelse men eftersom temat inte vidareutvecklas förblir det enbart en statisk definition med vilken skolan skriver sitt eget avgångsbetyg. Av skäl skolans lärare själva formulerar kan Frankfurtskolans kulturteori inte anses anpassad och avpassad till vår tid. Den ”borgerliga” kultur Horkheimer, Benjamin, Adorno och Marcuse utgår ifrån, existerar inte. Också det bourgeoisiens kulturbegrepp som pressades fram under 1800- och 1900-talen, har gått ur tiden. Det härskande skiktets affirmativa karaktär och dess allmänt utopisk-kritiska kulturattityd är av ekonomiska, sociala och klassmässigt regulativa skäl sådan att massorna inte kan matas med en manipulativt vulgärmaterialistisk masskultur hur länge som helst. Det slutar i det vakuum vi befinner oss i idag.

Frankfurtskolans manipulativa bild av det västtyska samhället är totalt missvisande när man jämställer icke-marxistiska kulturbegrepp och kulturyttringar med fascistisk och nazistisk propagandakultur. Frankfurtskolans företrädare feltolkade effekten av efterkrigstidens massmediala kulturyttringar när de inte såg att de faktiskt hjälpte makthavarna att befästa ”massornas” lojalitet mot det politiska systemet.

Tre bidrag i den här antologin är inte typiska för frankfurtisternas ämnesval, men dess offer likväl, om än mestadels indirekt, bundna till skolan som hat-älsklings-objekt, nämligen Oswald Spengler, Ernst Jünger och Dada.

Thomas Koebner ser Spenglers visioner i Untergang des Abendlandes som ”fantasier” och minerar därmed marken för seriös diskussion om Spenglers tvärvetenskapliga försök att med historiens misstag som katapult kasta sig i framtiden. Åtskilligt kritiskt kan sägas om Spenglers ibland alltför diletantiska historieskrivning, men att som Koebner se den som resultatet av frånvaron av ”jeder Logik” är minst sagt missvisande, eftersom logik är Spenglers starka sida när han utifrån sin egensinniga historiesyn utvecklar ett system för framtida katastrofer. Ett system som dessvärre visade sig vara förhållandevis träffsäkert.

Uwe-K. Ketelsen skriver att ”arbetaren” i Ernst Jüngers Der Arbeiter. Herrschaft und Gestalt, är en intellektuellt skapad fantasifigur utan förankring i verkligheten och menar att ett sådant perspektiv ger nya estetiska dimensioner av såväl politisk som pragmatisk art på Jüngers verk. Ketelsen förenklar onekligen problematiken kring Jüngers avsikter, och det sker under falsk flagg. Ketelsen sublimerar den jüngerska anknytningen till tysk kultur, till tysk arbetartradition och till preussisk socialism i lika hög grad som Koebner i essän om Spengler undviker att placera dennes omfattande apokalypsbeskrivning som motpol till Jüngers arbetarideologi om en ny värld med nya människor med nya värderingar och med ny moral.

Det enda bidraget i denna antologi där Frankfurtskolans hereditära anspråk på sanning ifrågasättes, dock utan namns nämnande, är i Hans Burkhard Schlichtings essä om dadaisterna som ”Pionere des Medialen”.

Ernst Jünger skriver om arbetaren som maktfaktor i det industrialiserade samhället, Spengler mediterar över detta samhälles undergång och dadaisterna förverkligar i språket hur media/språket kan förorsaka att maktpositionerna förvandlas, långt innan orden formulerats i McLuhans teser, men inte en enda av antologins många essäister drar ut konsekvenserna av så spännande relationer mellan samtidigt aktiva och inflytelserika karismatiker. Jüngers förbindelser med Schwitters omnämnes över huvud taget inte. Schlichting skriver visserligen om dadaisternas fascination inför den ”mytiska vardagen” men avstår från att associera till Jüngers fascination inför ”arbetaren” och Spenglers fascination inför ”undergången”.

Ingen av antologiessäisterna utvecklar en tematik som knyter samman 1920- och 1930-talens filosofiska och humanistiska ideal. Heidegger är perifer figur, Thomas Mann likaså. Hermann Hesse är en icke-person. Frankfurtskolans företrädare är alltför snabba att knyta hästsvansarna hårdare i nacken när de närmar sig riskzoner där den politisk-filosofiska polariseringen kompliceras av auktoriteter vilka är yngre än Nietzsche, som är död och oanträffbar för konsultation.

Frankfurtskolan vitaliserade under några decennier Västeuropas intelligentia. Historiens dom lär trots det bli hård om internatets elever och eleverna till dessa elever inte ifrågasätter teserna och begraver dogmerna.


Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet den 5 oktober 1990. Här något aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006