LORD GREY OF FALLODON om FÅGLAR OCH FÅGELSÅNG

Lord Grey of Fallodon
FÅGLAR OCH FÅGELSÅNG

Originalets titel The Charm of Birds. Översättning av Bo Hagberg. Inledning av Knut Hagberg. Albatross / Norstedts, Stockholm 1950.

Följande text ett avsnitt ur Femte kapitlet, Juni och juli: Från den rikaste till den ringaste sången.

+ + +

- - - Om man bedömer juni efter temperaturens hastiga stegring är denna lika mycket en vårmånad som mars eller april, och under början av juni är fågelsången lika god som under någon tid på våren. Men tidigt i juni, innan sommaren riktigt har kommit, observera vi att sången börjar avtaga. Upptagen av arbetet att mata sina ungar upphör näktergalen att sjunga; den andra veckan i juni avtar hans sång mycket hastigt. Koltrasten slutar att sjunga före månadens utgång. Då jag lämnade Fallodon den elfte juni 1926 sjöngo koltrastarna allra livligast - de sjöngo så intensivt varje kväll att det var svårt att föreställa sig att sångåeriodens slut var nära förestående. De sjöngo som ville de försäkra att de tänkte fortsätta i flera veckor. Den tjugosjätte juni återvände jag, och från den dagen till månadens slut sjöng icke en enda koltrast i trädgården, fast en eller annan gång en svag och snabbt bortdöende ton kunde höras från de näraliggande skogsdungarna. Detta är alldeles i överensstämmelse med regeln, men man kan icke uppställa någon allmän regel för fåglar från vilken det icke kommer att finnas några undantag. Var och en, som gör sig besvär med att iakttaga och lyssna till fåglar i avsikt att samla material för att vederlägga allmänna regler, bör kunna lyckas i sitt uppsåt. Ett exempel på en koltrast som sjöng långt in i juli månad har redan lämnats, men under normala förhållanden få koltrastarna sin ruggningsperiod i juli, och ingen som sett vilket beklagansvärt och ynkligt utseende även den elegantaste koltrasthane får under ruggningen kan vänta sig att han skall sjunga.

Å andra sidan har jag bland våra fåglar observerat en andra vårsångsperiod under senare delen av juni, vilken fortsatts in i juli. I kritbrottet i Hampshire, där ett par svarthuvade sångare häckade varje år, blev sången mycket sällsynt under några dagar i slutet av maj och början av juni. Fåglarna voro då sysselsatta med att mata sina ungar, och medan detta pågick fanns liten tid eller kraft över till sång. Men under senare delen av juni sjöng svarthuvan i kritbrottet från gryning till skymning. På samma plats har jag observerat ett liknande upphörande och återtagande av sången hos gärdsmyg och gransångare. Med undantag för gärdsmygens var sången i slutet av juni icke fullt lika kraftig som den varit innan ungarna blivit utkläckta, men det var den fullständiga vårsången och icke det svaga återtagande av sången som höres sent på sommaren, innan fåglarna lämna oss. Om man räknar det antal gånger var och en av fåglarna upprepade sin sång varje dag, tror jag att siffran skulle verkta otroligt stor. Jag har gjort samma iakttagelser beträffande trädgårdssångaren, och utan tvivel skulle noggrann observation visa att det förhåller sig på samma sätt i fråga om andra arter.

- - -

I juli, då så många fåglar ha tystnat, är det värt att observera dem som ännu fortsätta med sin fulla sång. Lärkan, gärdsmygen och gulsparven ha vi blivit bekanta med under de föregående månaderna och vi kunna fortfarande höra dem, men det finns några mindre betydande sångare, åt vilka vi nu kunna ägna speciell uppmärksamhet, fast de ha börjat sjunga för flera veckor sedan. Tre av dessa äro sparvar, vilka börja sjunga senare än gulsparven. Häcksparven är den bäste sångaren av dessa tre, men han är endast vanlig i vissa delar av landet. Sången påminner om första delen av gulsparvens, men den är fullare i tonen; den äger emellertid icke samma variation som gulsparvens sång. Mig påminner den om en liten ringande elektrisk klocka med vacker men entonig klang. Den första gång jag hörde den är en händelse som jag icke har glömt bort. Jag cyklade från Test till Itchen Valley och hade tagit med mig kikare, ty ändamålet med turen var att titta efter fåglar. Jag lämnade Test Valley vid Stockbridge och hade uppnått vägskälet på andra sidan om Lainston, där en genväg löper ut till vänster mot Harestock. Vid vägskälet saknade jag min kikare och förstod att jag måste ha glömt den i värdshuset i Stockbridge en tre fyra kilometer därifrån. Vägen var full med backar, och det är icke något roligt företag att vända tillbaka flera kilometer som man nyss passerat, i vetskap om att sedan man återvänt en gång måste man tillbaka samma väg på nytt. Medvetandet att man icke har något annat än sitt eget slarv att klandra förvärrar besväret. Man känner lust att bestraffa sig själv med kroppsövning, liksom bestraffning av kroppen vore ett slags kompensation för sinnets glömska. Man är angelägen att komma tillbaka till utgångspunkten så fort som möjligt och sålunda utplåna den förlust av tid och gott humör som förorsakats av tilldragelsen. Jag steg icke av cykeln förrän jag hade nått Stockbridge; där lade jag beslag på min kikare och tog stigningen i Winchester Road på vägen från Stockbridge utan att gå av. Ingen dålig prestation av en parlamentsledamot mitt under pågående session och på den tid då det ännu fanns cyklar med frihjul. Just på den plats där jag hade saknat min kikare och beslutat att vända tillbaka efter den, fick jag höra en fågelsång som jag icke kände till. Jag hoppade genast av cykeln och kikaren kom fram ur sitt fodral. Fågeln satt i toppen på en av de buskiga idegranar, vilka äro så vanliga som häckar i landskap med kritgrund, och jag såg och hörde en häcksparv. Jag kände mycket väl till illustrationer av fågeln, och de citrongula och chokladbruna färgerna kring huvudet gjorde varje misstag uteslutet. Detta var mer än kompensation för den förlorade tiden, och att höra fågeln sjunga just på denna plats tycktes mig sannerligen vara en belöning för det beslut jag hade fattat där, fastän det dåliga humör med vilket jag cyklat kilometrarna till Stockbridge och åter icke bidragit till att göra mig förtjänt av en sådan lycklig händelse. Senare kom jag underfund med att fågeln var vanlig i detta distrikt, vilket W.H. Hudson ävenledes påpekar i sin bok Hampshire Days.

- - -