HAVEN ÄR HANS HEM: OVE ALLANSSON

Bo I. Cavefors
HAVEN ÄR HANS HEM

Ove Allansson är ingen Bruce Chatwin, tack och lov. Det räcker med originalet, en av mina favoriter bland nutida författare. Nej, Ove Allansson, född 1932, har en egen stil, egna erfarenheter, ett eget behov att berätta om världens tillstånd. Han är en världshavens seglande reporter, mindre hemmastadd i svenska hamnar, mer förtrogen med livsstilen i Karibien, på Kap Verde, med fisket på sydamerikanska floder och med förhållandena på utflaggade svenska handelsfartyg.

I boken Den sorgsne trubaduren från Fogo (Rabén & Sjögren, 1992) är Allansson som Allansson, en globetrotter och världsmedborgare som samlar fakta till försvar för den svagares moraliska rätt till rättvisa. Moralisk rätt som går hand i hand med ekonomisk orättvisa. Allansson är ateist men någonstans talar han om ateismen som ”tro”. Allansson skriver negativt om Maria, Jesus, Gud och korstecknet, ja de negativa hänvisningarna till den kristna trons ikonbilder är otaliga i denna trovärdiga samling berättelser om utanförskap, ensamhet, arbete, kärlek och död.

Allansson är ingen destruktiv berättare om verkligheten. Det är hans stora förtjänst att i en omedgörlig värld ha kvar tron att det vore möjligt, om inte ödet spelade upp hela arsenalen av fula spratt, att ”Kung Neptun”, en svensk sjöman, ”förunnats att dö i en park under höga och smäckra kungapalmer”, i stället för att i fylla och förnedring begrava sig själv på en sopstation.

Fartygen, och än mer… haven, horisonten, stränderna, är Allanssons hem, ”närheten till himlakropparna, galaxerna”, och till sjömän som Zeca, i vars ena öra dinglar en ring med hajtänder, till Cerilo, Gomez, Paulus (svart slokhatt), Emeremciano (rödgulgrön rastafarimössa) och Verilo, som drunknar, nästan, i ”sin väldiga hottentotthårbuske”.

Detta är sannerligen män som är män och aldrig kan tänkas uppträda som skjutgalna fritidsjägare i televisionens mansprogram à la Guillou och Persson. De lever ett fritt liv även när det är hård arbetsdag och väljer själva sin söndag. Men Allansson berättar också om ett annat slags havsluffare, sjömän engagerade av ”bemanningsbolag” i Manila, vilka ”styr och ställer med de runt åttiotusen filippinska sjömän som arbetar under bekvämlighetsflagg." Fred Olsen och Saléns är (var?) delägare i sådana bolag.

Blandningen av engagerat reportage (”Venedig äcklar, pissaluktande…”) och drömmar om overkliga drömda världar där havshorisonten inte är ”symbol för resor, äventyr och osäkerhet” utan representerar den slutliga ”utvandringen”, mot frihet och kanske med otrygghet som slutstation må vara egalt: havet är människans själ och ansikte.

Ove Allanssons berättelser, vagabonderandet, är ett sympatiskt sätt att försöka förklara varför jorden är härlig men världen ett helvete. I Italien finns renhållningsarbetare som reser landet runt för att ”skotta bort duvlort från palatsens, kyrkornas och ämbetsverkens tak”. Han gör oss uppmärksamma på träcket som översvämmar världen, men han ger oss också en vision av att det kunde vara annorlunda. Att allt kunde vara annorlunda.

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, Nr.39, 1992. Här obetydligt förändrad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006