FREUDS FARLIGA FRÖJDER

Farliga frukter, menade Freud.


"Freud inser inte att människan är en del av samhällsutvecklingen, att människans natur inte kan studeras skild från de sociala omständigheter under vilka hon lever…"
Bo I. Cavefors
PSYKOANALYS OCH PORNOGRAFI

Bok:Trond Berg Eriksen Freuds retorikk. En kritikk av naturalismens naturlære
Universitetsforlaget, Oslo 1991
Det föregående århundradets filosofiska och politiska maktmänniskor var marxisterna och de som utgav sig för att vara kompetenta att analysera Sigmund Freuds drömtydningar. Om denne Freud har Trond Berg Eriksen (född 1945, Nietzschespecialist, idéhistoriker och 1992 redaktör för den norska tidskriften Samtiden) skrivit en synnerligen entusiasmerande och spirituell handledning, Freuds retorikk – En kritik av naturalismens naturlære.
Författaren hävdar att psykoanalys och pornografi passar som hand i handske. Det är provocerande – framför allt för bigotta freudianer – men Berg Eriksen argumenterar skickligt för uppfattningen att de båda företeelserna utgår från samma världsbild, att de tematiserar samma fenomen, sagan om att sexualiteten, pornografin, visar sanningen om människan.

Av detta följer att den som anser att pornografi inte säger sanningen om människan i konsekvensens namn även bör misstro psykoanalysen.

Däremot kan man sätta stor tilltro till människans behov av skilda sexualiteter, men till detta behövs ingen psykoanalys, bara en hyffsat utvecklad känsla för etik och estetik.

Berg Eriksens strategi är emellertid mer komplicerad än så när han ser att Freuds fröjd uppenbart är att uppträda som språkkonstnär, att armbåga sig fram till en plats i solen som författare och därvid förvandla sjukjournaler till noveller.

Marx ekonomiska klassanalyser utgår ifrån det framväxande industrisamhällets orättvisor. Psykoanalytikern Freud bäddar istället ned offren, den wienska medelklassens frustrerade kvinnor, i analyssoffan för att ge dem nya identiteter, dessa offer för det nya samhällets skärpta klassomsättningar.

Den nyrika bourgeoisin bygger murar mot olycksbröder och olyckssystrar som stannar kvar i proletariatet; konstnärer och vetenskapsmän som Kraus, Wittgenstein, Musil, Freud, Klimt och Kokoschka - alla deltar i denna ”etablerte lognaktighet”, skriver Berg Eriksen.

Den sociala narcissism Marx avskyr och bekämpar, fascinerar borgarna i habsburgriket. Wienkulturen är en generalrepetition inför världens undergång. Nihilism och esteticism präglar etiken i ett Wien där språk, religioner och folkslag blandas. Istället för att utvecklas till en social mönsterstad frodas i Wien nevroser och främlingsskap.

Berg Eriksen exemplifierar Freudkritiken utifrån Freuds Das Unbehagen in der Kultur (1929, svensk övers., Vi vantrivs i kulturen, 1932) och menar likt Karl Jaspers att psykoanalysens fader vet föga om vardagslivets och vetenskapsmännens djupaste sanningar, att Freud uttalar sig om ditt och datt utan hänsyn till att den verklighetens helhet människan lever i är ett filosofiskt spekulationsobjekt som aldrig kan proklameras som vetenskaplig sanning.

För Freud innebär detta att han reducerar estetik till könsdrift och att hans övertygelse om att människor sällan utger sig för att vara vad de verkligen är, leder honom på avvägar. Att könsdrift och sexualitet kan förvandlas till estetik är en verklighet fullkomligt främmande för Freud

Freud inser dessutom inte att människan är en del av samhällsutvecklingen, att människans natur inte kan studeras skild från de sociala omständigheter under vilka hon lever. Hobbes individualistiska lyckofilosofi övertas tvåhundrafemtio år senare av Freud, den naturalistiska samhällsfilosofin definieras som den enskildes vilja till makt, att egen styrka är det goda och andras svagheter det onda.

För Hobbes och Freud är relationen mellan individ och samhälle alltid konfliktfylld. Freud menar att sexuella tabun och förbud skapar neurotiker som kräver ersättning för vad de anser sig ha gått miste om, nya lidelser och nya former av sexualitet. Freud inser inte att skilda och nya former av sexualitet skapar pragmatiker och inte neurotiker.

Freud upprepar Hoppes åsikt att människans vargnatur är förutsättningen för överlevnad i ett djungelsamhälle där kärlek reduceras till ett behov av kombinationen eros/aggression. Man hör tongångarna från 1800-talets onanihysteri. Istället är det så att i Freuds psykoanalytiska totalism finns kärnan till ideologisk imperialism, till ett natursubstrat där den skäggprydde misantropen likt Darwin och Nietzsche tror sig ha funnit lösningen på frågan om hur individen säkrar makten över kulturens och samhällets krafter.

Som alla auktoritära systembyggare angriper själsträdgårdsmästaren Freud religionerna därför att religionernas samlade vishet om det goda och onda hos människan bekräftar att det finns något och någon som människan aldrig kan få makt över.

Eftersom det finns gränser för vad människan kan kontrollera måste varje totalitärt system bekämpa religionerna, som accepterar människans kreativitet som konstnär, vetenskapsman, moralist, som sexualvarelse.













Fy för den..., menade Freud.

Freud kallar religionerna för bedrägeri, han ser konsten som sublimering och vetenskapen som förnuftets förförare. Berg Eriksen studerar Freud i detta prefascistiska perspektiv och menar att det kollektiva skuldbegrepp som präglar Das Unbehagen in der Kultur återspeglar Freuds reaktion på Versaillesfreden 1919, att endast Freuds judiska identitet räddar honom från att fullt ut acceptera den nationalsocialistiska ideologien.
Efter Freuds död har psykoanalysen förvandlats från emancipatoriskt projekt till anpassningsteknologi, en tillvänjningsteknisk effektologi som kräver totalitet. Framför allt i Skandinavien har psykoanalysens världsbild och människouppfattning förvandlats programmatiskt för att utnyttjas vid statliga och samhälleliga ingrepp i familjers och enskilda medborgares liv. Därmed har freudianernas terapeutiska retorik förvandlats till vardagsnarcissism. Vanlig sund och allsidig sexualitet har tabubelagts, tex sado-masochism. Homosexualitet accepteras om den bedrivs i heterosexuella former. Det innebär att i ett Europa präglat av filosofier och litteratur från Platon, Heidegger och Joyce är Freuds sexualideologi tillbakasträvande, ett uttryck för västvärldens förlorade filosofiska heder.

Freuds fascination inför ledargestalter som Moses, Hannibal och Cromwell tyder på en driftsdualism mellan gudsfruktan och gudshat som bekräftar viljan till makt över människors begär. Var det maktbegäret som var Freuds verkliga drivkraft?

Sexualitet har idag förvandlats till något som framför allt är angeläget för den allmänna hygienen, skriver Trond Berg Eriksen. Helt riktigt. Men däremot tror jag författaren misstar sig när han hävdar att sexualitetens subversiva karaktär gått förlorad, att den ”koloniserats av toleransen”. Trots att sexualiteten tvingats in på den merkantila kliniskt objektiva marknaden som tingel-tangel-vara, har striden om den mytiska och metafysiska sexualiteten ännu inte avgjorts. Kanske just därför att den i motsats till politisk etik och trots Sigismund Freud i hög grad fått näring ur tro och tradition.


Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, den 28 januari 1992. Här obetydligt aktualiserad. Tyvärr har det inte hänt särskilt mycket sedan 1992…

Copyright©Bo I. Cavefors, 1992, 2006