JOURNALISTEN OCH MAKTEN

Ingress: Under juni månad 1993 genomförde redaktionen för radioprogrammet OBS! en serie inlägg under det tänkvärda mottot: Vad sysslar egentligen journalisterna med nuförtiden? Programledaren Lars Lönroth sade inledningsvis den 28 juni 1993: ”Vad har hänt med journalistiken och pressen, den så kallade tredje statsmakten, den som ska granska och kritiskt debattera vad den RIKTIGA makten har för sig”. Efter det decennium, drygt, som gått sedan 1993, kvarstår frågan. Eller gör den inte det? Har journalisterna helt integrerats med maktapparaterna? Är de avslöjanden, den undersökande journalistik och de ”rapporter” inifrån och utifrån som idag presenteras bara dimridåer som döljer de verkliga maktmissbruken? Har monopoliseringen av dagspressen (tex Bonniers dödmanshanddominans i Skåne) tvingat in journalisterna i en lojalitetsfälla det är omöjligt att ta sig ur?

I OBS!-serien 1993 (den 28 juni) deltog jag med några synpunkter. Se nedan.

Bo I. Cavefors
JOURNALISTEN OCH MAKTEN

Det är uppenbart att medborgarnas obehag inför massmedias nyhetsrapportering, tilltar i flertalet västeuropeiska länder. Alltför många journalister vill inte inse eller vill inte erkänna att journalistik faktiskt är ett maktmedel. Journalisthatarna, de som vill förhindra fria journalisters fria arbetsutövning inser det emellertid desto bättre. Under 1992 skedde 1.625 övergrepp mot 1.300 journalister runt om i världen. 60 journalister miste livet under yrkesutövning.

Journalisters omedvetenhet om sin faktiska roll som nyhetsförmedlare innebär att upphaussade skeenden och medieanpassade provokationer alltoftare ersätter rapporter om verkliga händelser. Att det faktiska skeendet förblir obekant för allmänheten. I boken Ereignismanagement. Wirklichkeit und Massenmedien (Verlag Interfrom, Zürich 1993) hävdar professorn Hans Mathias Kepplinger att vi alltmer lever i ett samhälle, i en händelsevärld, i en konstlad realism som skapats av massmedierna.

I och för sig är detta ingen ny iakttagelse. Redan den gamle greken Platon varnade mänskligheten för verklighetens skuggsidor. Journalistik i dag rör sig alltför ofta i en skuggvärld, där sanningen, den ickemanipulerade informationen, är en sällsynthet. Televisionens nyhetsbevakning är sedan länge en gigantisk underhållningsindustri där rapportörer och informatörer snarare spelar gycklarens än journalistens roll. Kardinalfelet är att journalister förvandlats till slavar under den elektroniska utvecklingen. Journalistik och television är i dag två helt skilda begrepp. Bra anses det vara som ger höga tittarsiffror eller som lockar företag att investera i reklamsnuttar. Televisionsbolagens debet och kredit måste stämma i kassaboken. Inom klassisk journalistik är det nyheterna, uppgifterna, påståendena, som måste stämma överens.

Kepplingers tes går ut på att nyheterna ändrat karaktär därför att samhället blivit alltför komplicerat och ogenomträngligt för den enskilde medborgaren; att det för den oinvigde är omöjligt att hänga med i svängarna när turbulensen sveper runt i regeringskanslier och styrelserum.

I detta läge är det emellertid journalistens uppgift att överbrygga klyftan mellan dem som har makten och de maktlösa medborgarna. MEN, menar Kepplinger, alltför många journalister är inte tillräckligt välutbildade och är inte tillräckliga mogna personligheter för att fylla den uppgiften. Journalisten blir lätt offer för POLITIKERNAS medialisering, det vill säga – för politikernas försök att placera de verkliga problemen i skuggan av medieanpassade sekundära skenproblem. När dessutom journalister är en del av maktapparaten samtidigt som de anser sig vara kritiker av samhällets missförhållanden, innebär detta att deras kritik de facto inte riktas mot faktiska missförhållanden, utan mot de mindre farliga missförhållanden som kan grävas fram inom ramarna för den medialiserade verklighet som definieras av makteliten.

Konkret innebär detta att journalister sällan fyller den självständiga och omanipulerade roll i samhället, som de utger sig för att spela. När massmedier rapporterar om krig och kriser och ger dem politiskt-ideologiska etiketter, griper man in i själva händelseförloppet och påverkar det. Visserligen regerar inget massmedia ett enskilt land, massmedia är inte statsmakt, men man agerar i stället för att endast reagera och därmed uppstår frågan om med vilken legitimitet man gör detta och om detta agerande överensstämmer med regelboken för massmedias roll i representativa demokratier.

Generellt sett ökar massmedias makt i samhället när den politiska kommunikationen mellan makthavare och medborgare blir alltför komplex. Massmedias egentliga roll som iakttagare och kommentator förvandlas då lätt till rollen som nyhetsproducent. Kepplinger hävdar att ”nyhetsurvalsteorin” förvandlas till ”realitetsteori”; massmedias monopol på att definiera vad som är verklighet leder därmed till att för medborgarna framstår verkligheten som en konstruktion, som en skugga av det verkliga skeendet. För medborgarna återges världen och människors vardag som en skuggtillvaro i den faktiska världen och av det sanna livet. Det blir så därför att journalisten inte längre är en ”objektiv” iakttagare. Och detta är så mycket allvarligare eftersom journalisten anser sig utöva en moralisk väktarfunktion över andra människors förhållningssätt och åsikter, samtidigt som journalisten själv sällan lever upp till dessa krav på moral.

För Hans Mathias Kepplinger finns det endast en väg för journalisten att komma ut ur detta ekorrhjul, nämligen att filosofi, etik och estetik blir dominerande inslag i journalistutbildningen. Det är enda sättet att förhindra att massmedier utvecklas till reella hot mot demokratin. Kepplinger menar att den pågående utvecklingen snabbt leder till att pressfriheten saboteras inifrån av dem som borde värna om den, av journalisterna själva. Inga politiska makthavare, varken i demokratier eller i diktaturer, kommer att tolerera att journalisterna blir samhällets verkliga makthavare.


Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006