BÖGARNA SOM NAZIOFFER

Bo I. Cavefors
BÖGARNA SOM NAZIOFFER

Bok:
Günter Grau (utg.) Homosexualität in der NZ-Zeit. Dokumente einer Diskriminierung und Verfolgung.Fischer Taschenbuch Verlag, Frankfurt am Main 1993.


Historien upprepas. Beslutet av Sveriges Riksdag att förbjuda bögsaunas, argumentet från välrenommerad kulturskribent att homosexuella påtryckningsgrupper gör sig breda på den politiska marknaden och enskilda politikers homofobier, är illavarslande tecken på att de senaste decenniernas humanistiskt och etiskt frihetliga inställning till homosexualitet, är på väg att försvinna in i ett stort svart hål av slätstruken konformism, cynism och hedonism. (Kommentar 2006: vem denne kulturskribent var minns jag ej. Han har kanske ”kommit ut” istället för att vara smygbög. Att bögsaunas åter är tillåtna, innebär ju inte att det inte kan komma ett nytt riksdagsbeslut om att förbjuda dem. Vad som förvånar mig en aning är att bögsaunas, trots att det är fritt fram, lyser med sin frånvaro – i stort sett.)

Därför är det viktigt att minnas vad som skedde i Hitlers tusenårsrike.

Günter Grau, född 1940 och historiker vid Berlins Humboldt-universitet och Claudia Schoppermann, född 1958, även hon historiker, har publicerat en bok i detta ämne, som är värd all uppmärksamhet. Såväl boken som ämnet. Grau och Schoppermann presenterar ett omfångsrikt dokumentmaterial, som bör tjäna som tankeställare, ej endast för bögjägare utan också för kloka politiker…

Homosexuella kvinnor och män hör till de glömda offren i det nationalsocialistiska Tyskland. Tyvärr glömda även av judarna och av heterosexuella politiker som var deras kamrater i koncentrationslägren (KZ). Vad som drabbade bögarna under de tretton bruna åren, är i stort sett okänt. Graus dokumentsamling är därför den väckarklocka som, tyvärr, är ett måste även idag. (2006 såväl som 1993!)

Alltså: iögonenfallande är den hårdhet med vilken naziregimen reagerade utifrån hedniskt mytiska föreställningar om heterosexualitet och homosexualitet. Men mest förfärande är att också idag politiker och domstolar i såväl det forna väst- som i det nedlagda öst-tyskland, nekar inse att homosexuella bör vara likställda med judar som offer för nationalsocialisternas förföljelser. Avslöjande är också att alltför ofta den officiella historieskrivningen med tystnad går förbi nazisternas sexualpolitik.

I Graus dokumentsamling finns ingenting om nazisternas aktioner mot den homosexuelle Röhm, ingenting om den sk ”klosterprocessen” 1936 mot katolska präster, eftersom det materialet är välkänt och utvärderat. Grau koncentrerar sig istället på nazisternas järnstarka vilja att utrota homosexualitet som en form av manlig gemenskap. Lesbiska kvinnor slapp oftast rättsliga påföljder för sitt sexuella beteende, men straffades istället socialt, förlorade arbetet, heterosexuella kvinnor nonchalerade dem, osv.

Förföljelsen av bögar intensifierades under nazitiden, men därmed inte sagt att homosexualitet dessförinnan kunde utövas riskfritt, varken socialt eller straffrättsligt. Weimartiden var ingalunda så ”fri” och ”liberal” som den framställes i litteratur och på film. Berlin, Hamburg och några andra storstäder var oaser i ett homofobt weimartyskland. I Tyskland fanns sedan 1871 den beryktade paragrafen 175 som förbjöd ”otukt” med/mellan människor av samma kön, med djur, med lik och med minderåriga. Hitler, men framför allt Himmler, började efter makttillträdet omedelbart tänja lagens möjligheter att komma åt ”ofoget”. Nazisternas dröm var att forma samhället till ett ”folkhem” och för att kunna göra det krävdes nya lagar och förordningar som ur folkgemenskapen stötte ut/bort marginella grupper som homosexuella, zigenare, judar och sintos. Regimen behövde nya lagar för att ”omskola” dessa utstötta avvikare, och denna omskolning skedde enklast i koncentrationsläger, genom straffarbetsförordningar och med hot om dödsstraff (ibland verkställda). Omgående efter makttillträdet 1933 skärper nazisterna §175, men redan som oppositionsparti under Weimarrepubliken kräver de att bögar skall ”friskbehandlas”, vilket i praktiken innebar kastrering eller sterilisering. Under en riksdagsdebatt 1927 hävdar NSDAP att socialdemokraterna är alltför släpphänta i homosexfrågor. Nazisterna krävde hårda tag eftersom bögeri ”leder till folkets undergång”.

Günter Grau – och många andra forskare – menar att homosexualitetens medikalisering långt före 1933 ledde till den negativa och klichéartade etiketteringen av sex och kärlek mellan män som något omänskligt, djuriskt, ovisst, farligt, att bögeri var en fara för pojkar och att vuxna lockades in i ”klickbildningar” som försvagade folkhemsfolkets ”allmänna moral”.

Som naziparaply för dessa uppfattningar och dessa åtgärder fungerade det ”rashygieniska receptet”, avsett som avstamp för aktioner där man med alla medel skulle ”utrota” homosexualitet: polisrazzior, lagskärpning, särskilda myndigheter för andra aktiva åtgärder, koncentrationsläger, kastrering, sterilisering och paramedicinska behandlingsformer ägnade att genomföra ”hormonella förändringar” hos patienterna. (Idag, 2006, kommer jag, naturligtvis osökt, att tänka på pastor Gren och hans tal om cancersvulster… Finns det ett samband?)

Hur kom det sig att Hitler hamnade så djupt i detta träsk av stolliga men farliga attityder? Pastor Gren var ju inte uppfunnen, då.

Nationalsocialisternas homofobi kan delas in i tre tidsperioder. Åren mellan 1933 och 1935 slår man sönder bögarnas nätverk, terrorn ökar och §175 skärps. Under den andra perioden, från 1936 till krigets början bygger nazis upp en effektiv antihomoadministration, man kränger §175 in absurdum och provocerar fram medialt verksamma pseudoprocesser mot Röhm, katolska präster och mot Wandervogelrörelser. Det senare kanske låter märkligt, men det visste ju alla att Wandervogellivet sedan århundraden var en möjlighet för pojkar att böga ganska fritt och ohämmat.

Tredje perioden i nazis antihomokamp varar från krigets början till krigets slut. Den fysiska terrorn mot homosexuella ökar och man legaliserar att bögar förpassas till KZ, att dödsstraff tillämpas vid ”särskilt svåra fall”, framför allt inom krigsmakten. Dessutom ökar trycket på bögar att ”frivilligt” låta sig kastreras.

Det låter som om all denna aktivitet var väl planerad och organiserad, men icke, skriver Grau. Den slutliga lösningen av/för bögarna sker ryckvis, utan den övergripande ”ideologi” som präglar ”lösandet” av ”judefrågan”. Som kuriosum kan nämnas att Himmler under Olympiaden i Berlin 1936 förordnar att utlänningar inte får häktas om de ertappas med bögeri och än mindre dömas efter §175. Samtidigt sitter i diverse KZ-läger 1.770 tyska bögar anklagade för otukt och förförelse av pojkar.

Att nazisterna bagatelliserade ”faran” av kvinnlig homosexualitet berodde på deras generella nedvärdering av kvinnans samhällsposition. Man såg kvinnan som ”socialt ofarlig”. Naziideologerna ansåg sig kunna åberopa månghundraåriga patriarkaliska traditioner med kvinnan som ett passivt ”väsen” utan egna sexuella krav och önskningar. Himmler talade om kvinnan som ”homosexuellt otänkbar”. 1937 förtydligar han sig och säger att kvinnor som klär sig som män, som sportar som män, som uppför sig som män, som arbetar som män, förleder MÄNNEN till homosexualitet, därför att sådana manliga kvinnor ”förstör” det ”kvinnliga” och den ”kvinnliga värdigheten”. Bögar blir således bögar därför att vissa kvinnor inte uppträder som kvinnor i den traditionella rollen som underlydande i ett patriarkalt samhälle. Otrolig advokatyr.

Uppenbart är att nationalsocialisternas vimsiga och bisarra uppfattningar om homosexualitet i mångt och mycket kan hänföras till läkares utsagor om hur homosexualitet ”botas”. Sedan mitten av 1800-talet pläderade ledande neurologer och psykiatriker för uppfattningen att homosexualitet är resultatet av morfologiska förändringar i hjärnan, störningar i nervsystemet, kaos bland hormonerna och därmed degenerering av personligheten. Mot dessa förståsigpåare står tappert en mindre skara läkare, däribland Magnus Hirschfeld, som talar för teorin om ett ”annorlundaskap” som ingalunda är så märkligt så att polis och smakdomare behöver ingripa. Opinionsledande under Weimartiden är emellertid inte Hirschfeld och likasinnade, utan den tyska psykiatrins nestor, Emil Kraepelin, som på fullt allvar företräder den ovetenskapliga åsikten att bögeri är en följd av onani och att detta kan avhjälpas genom ”åtgärder”. Nazisterna åtgärdar ofoget. Men avskaffade, förmodligen, varken onanerandet eller bögeriet.

Allt detta låter absurt, men var tyvärr blodig verklighet. Och det mest absurda är att argumenten, men i annan form, upprepas idag, också i Sverige.

Till slut några konkreta siffror om bögarnas tillvaro i Hitlertyskland. 1934, ett år efter maktövertagandet, åtalas bortemot ettusen homosexuella pojkar och män enligt §175. 1936 är antalet 5.310 och 1938 8.562. Detta kan jämföras med antalet åtalade de båda åren före Hitlers makttillträde, 1931 – 1933, då 2.319 homosexuella pojkar och män åtalas. Antalet tiofaldigas under tioårsperioden 1928 – 1938 då Tyskland förvandlas från bräcklig demokrati till stålhård diktatur.

Efter krigets utbrott ökar framför allt ungdomskriminaliteten, inkluderande straffbar homosexualitet, dvs varje form av bögeri. Mellan 1933 och 1939 är andelen pojkar mellan 14 och 18 år som döms efter §175, 12 procent av det totala antalet straffade, men antalet stiger snabbt och är 1941 16 procent och 24 procent 1942. Delvis beror detta på att polisen genomför målinriktade operationer mot regimens politiska motståndare (Wandervogelgrupper), inom krigsmakten, mot kyrkornas ungdomsorganisationer, osv. Skall man tro tidskriften Das Schwarze Korps, 1940, kommer motståndet mot naziregimen framför allt från Wandervogelgrupper, som ägnar sig åt “politisk romantik och homosexualitet”! Där ser man… Det är således av dessa anarkistiskt inriktade ungdomar, förvisso icke främmande för kuk, som Hitler och Himmler fruktar att det nationalsocialistiska tusenårsriket skall få dödsstöten. Mellan åren 1933 och 1943 döms 6.000 pojkar efter §175. Det är en minoritet av de totalt 12,4 miljonerna presumtiva bögar under 18 år, men tydligen en politiskt och sexuellt medveten grupp; sextusen pojkar är, å andra sidan, ingen dålig början till en motståndsrörelse.


Artikeln publicerades i tidskriften Reporter (Nr.6, 1993). Här något, obetydligt, aktualiserad, där sådant känts nödvändigt. Bögsaunas är, tex, åter tillåtet. Gren... , osv.


Bilden: Collage av BICCopyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006