EVOLA, DEN MEST OBEGRIPLIGE AV ALLA TIDERS OROSANDAR?

Bo I. Cavefors
EVOLA

Bushidofilosofin lär samurajen att han är Ingen, att han bör leva av Intet. Att leva i kaliyuga visste även Gottfried Benn vad det var, men för honom förblev kaliyuga livet ut en önskedröm, nära förknippad med den italienske filosofen Giulio Evola. Den romerska örnen och den ariska örnen möttes i kampen mot vad de kallade "de gamla kyrkorna". Att rasera de gamla kyrkorna för att bygga nya och att skärpa klassmedvetandet är idéer som också förekommer hos Hermann Hesse. Med "kyrkor" menas i dessa sammanhang ej endast religiösa samfund utan också politiska partier, förlegade ideologier, stagnerade livsmönster. I ett brev till förläggaren Peter Suhrkamp (27.4.1935) skriver Hesse om en värld som lider av ett av "den gudomliga ordningen" skapat allmänt förfall. Liknande tankar finner man i Ernst Jüngers och Carl Schmitts dagboksanteckningar. Som Jünger och Schmitt ingår Evola i en flerhundraårig konservativt radikal tradition. De är obundna av religioner, statsbildningar och etniska skillnader.

Detta är naturligtvis oacceptabelt för den som för överskådlighetens och kontrollens skull vill ha varje individ, varje meningsyttring, varje tanke, vartenda agerande, varje opposition, placerad i fack, lättåtkomlig, enkel att manipulera och som snabbt kan sättas inom reellt lås-och-bom eller beläggas med munkavle. Det är det som kallas repressiv tolerans.

Evolas politiska filosofi utgörs av ett antal hedersrelaterade värdebegrepp, som i mycket sammanfaller med bushidofilosofin: trohet, tålamod, välvilja mot de svaga och undertryckta, viljan att tjäna andra utan att sko sig själv.

Lundensaren Göran Dahl menar i en artikel i tidskriften Res Publica (Nr.29, 1995) att sådana livsmål gör Evola till fascist. Men det finns intressantare och mer intelligenta aspekter på Evola, tex Evolas gode vän, den italienske filosofen Carlo Michelstaedter, född 1887 och död vid unga år, med revolverns hjälp, år 1910. Michelstaedter är en av huvudpersonerna i den även i Sverige uppmärksammade boken Ett annat hav (1992) av Claudio Magris. Den ena av de tre huvudpersonerna i Magris bok är författaren själv. En av de båda andra är Nico, som drömmer om att vara fri från alla icke-absoluta sammanhang. I dagboken skriver Carlo att han önskar vara ensam med "det bara, nakna Jaget, viljans stiltje". Carlo, Enricos älskade, tar sitt liv. Vad Magris skriver att Carlo skriver i sin dagbok, återfinns i Carlo Michelstaedters La Persuasione e la rettorica, postumt publicerad i Genève 1913.

I Le Persuasione… finns det "slutliga ordet, diagnosen på den sjukdom som fräter civilisationen", skriver Magris/säger Enrico. "Övertygelse är att i nuet ha full kontroll över sin person, förmågan att leva varje ögonblick fullt ut, utan att offra det för något som man hoppas skall ske så snart som möjligt". Vad Magris, i Michelstaedters anda, skriver kunde inte ha sagts tydligare varken av Japans samurajer eller av Evola, eller av Camus, eller av Jüngers anark. Magris bok Ett annat hav ger i lättläst form röst åt ett feodalt tänkande, åt en verkligt demokratisk filosofi, fjärran från parlamentarisk skendemokrati, med starkt existentiella drag, som i sartreism, jesperism och nietzscheanism. Samurajerna, Michelstaedter och Evola är främmande för estetiskt kompromissande, människans Vara måste ges möjlighet nå fram till djärva äventyr utan att behöva förlita sig på den inlärda grammatiken, på poesin och poeter "som fjäskar för verkligheten". Existentiell öppenhet kräver givetvis att den intresserade vågar och är villig att med öppna öron och ögon fånga in de mystiska existenserna bortom judendomens (Michelstaedter var jude) och kristendomens dogmer, vilket innebär att den som ger sig ut på vandringen varken kan vara anti-semit eller ombud för anti-krist.

Under första världskriget tjänstgjorde Giulio Evola (1898-1974) som artilleriofficer, som frontsoldat. Efter kriget deltog han i dadaistiska och futuristiska projekt, studerade filosofi, gav åren 1927-1929 ut tidskriften Ur och medarbetade i tidskriften Torre. Vid ett av de allierades flygangrepp mot Wien, under andra världskriget, i krigets slutskede, skadades Evola allvarligt. Han återvände till Rom 1948, förlamad från underlivet och nedåt.

Javisst var Evola fascist. När fascismen fortfarande var socialt radikal. Men Mussolini och hans "rörelse" förändrades och fick andra tillbedjare, tex Winston Churchill, medan det visade sig att Evolas ideal var omöjliga att förena med den sekulariserade och alltmer kapitalistiskt orienterade fascismen. Även Jünger konstaterade på ett tidigt stadium att såväl de fascistiska och national-socialistiska, som de socialistiska och kommunistiska "rörelserna" och samhällssystemen och ideologierna endast är burleska variationer på det välkända temat om den småborgerliga bourgeoisiens glödande vilja till makt.

Michelstaedter är en av de tänkare Evola oftast nämner som förebild. En annan man är Otto Braun (1875-1918), som redan vid 13 års ålder analyserar Nietzsches Zarathustra: "Es ist sehr sonderbar, dass ich durch Nietzsche niemals das Prinzip des Sich-Auslebens hörte, immer nur das grösster Pflichterfüllung, allerdings nicht in bougeoisien Sinne".

Braun, Evola, Hermann von Keyserling och Otto Weininger (1880-1903) avvisade såväl tok-marxism som idioti-amerikanism, vilket inte innebar att de tog avstånd varken från Marx eller Adams. (Parentetiskt kan det vara värt nämna att August Strindberg brevväxlade med Weininger. Vad Weiniger presenterar, skrev Strindberg i ett brev till Arthur Gerber "är inte åsikter, det är upptäckter!" Weininger, jude, var även starkt kritisk till tidens sionistiska rörelser.)

Ofta knyter man an Evolas filosofi till Platon och tysk idealism och menar att hans idéer står i skarp kontrast till två andra stora nutida italienska filosofer, Giovanni Gentile och Benedetto Croce. Det är en farlig feltokning även om också tysk idealism värnar om stora mål som trohet, rättvisa och frihet. Men Evolas - och samurajernas - filosofi når bortom de tyska idealisternas humanism. Målet är istället sträng konformitet, en strävan efter en "andlig monarki" av Guds Nåd, och detta, kan snabbt konstateras, står verkligen i kontrast till de ledarprinciper som under förta hälften av 1900-talet praktiserade i såväl Berlin som Rom som Moskva. Evola konstaterade att vissa kretsar inom SS försökte forma organisationen till en "orden" med starka ideella och feodalt aristokratiska drag, vad som i andra sammanhang (t.ex. av Harald Strohm i Die Gnosis und der Nationalsozialismus, 1997) kallas för "sadistiska ambitioner", hårdhet och "brutalitet". Går man vidare i litteraturen träffar man snabbt på satanisten Aleister Crowley, som med anspelning på Uppenbarelseboken 13:1 kallade sig för The Beast. Crowley lär ha haft nära kontakter med SS. Alltså: var SS, Schutz-Staffel, endast den offentliga beteckningen för SS, medan det hemliga och verkliga ordensnamnet anknöt till Crowleys S(ilver) S(tar)? Är detta endast kuriosakunskap? Möjligen. Troligen.

Evolas egentliga tema är istället att det behövs nya "radikala grupper" som drar upp klara "gränser mellan vän och fiende". Evola ger vänstern rätt när den hävdar att vår tids konservativa partier och ideologier sällan uppträder som försvarare av konservativa idéer utan att de istället tjänstgör som springpojkar åt en klart definierad finansvärld, de mer eller mindre fast organiserade kapitalistiska grupper vilka "endast vill till sin egen fördel föreviga regimer som innebär fördelar åt den egna sidan och social orättfärdighet åt den andra sidan" (Evola).

Evola vill ett samhälle, en statsform, vars ledande principer är "suveränitet, auktoritet och legitimitet" och sådant kan endast uppnås genom aeterna auctoritas, genom auktoriteter sm ger karaktär och styrka åt den enskilda staten, en absolutistisk härskarform: endast inom oligarkin kan den "vanlige" medborgaren garanteras personlig frihet. Evola går i sin argumentation till attack mot den allmänt godtagna, men falska, historieskrivning som hävdar att den europeiska feodalismen under antiken och medeltiden byggde på vapenmakt och våld; i själva verket fanns det en ömsesidig intressegemenskap mellan furste och medborgare av samma slag som präglade det japanska feodala samhället.

Weininger och Evola hävdar att politiker valda till sina ämbeten i parlamentariska demokratier, är despoter som likt folktyrannerna i länder där aristokratiska regimer slagits i spillror, oombedda talar och agerar i folkets och i det allmännas namn. I praktiken leder detta till terror och despotism eftersom dessa politiker endast kan förfäkta en åsikt och agera utifrån kollektivets, massans, stöd. Evola menar istället att avstånd samtidigt skapar auktoritet och verkligt samförstånd mellan furste och folk. För demokratiska politiker är situationen den motsatta: makthavaren/politikern tvingas sträva efter att avskaffa avståndet till folket, som samtidigt uppmanas att se makthavaren/politikern som en av folket. Makthavaren/politikern vill vara en "av folket" även om han på grund av sin maktställning aldrig kan agera som en "av folket". Den demokratiska makthavaren misstror principen om att toppen blir högre om basen breddas; strävan efter "popularitet" leder till vad Weininger kallar "ett ömsesidigt prostituerande".

+ + +

Intressant kommentar här!
Mer bildmaterial här!

Copyright©Bo I. Cavefors 2006