JACOBUS [JACOB] BALDE

Jacob [Jacobus] Balde SJ
SJÄLEN TILL NÄKTERGALEN
Du vackra sångfågel,
Harpospelerska, du som
Finns i oss, hör min bön:
När du - som lyser i klaraste rött
Och i renaste vitt -
Ser Honom, min käraste,
Säg Honom, med klara och
Renaste toner - jag ber dig -
Ack, du den mest älskliga
Av alla fjäderklädda döttrar,
Säg den GUDOMLIGE YNGLINGEN
Att en som är Din hälsar Dig.
Ja, säg "en som är Din": sucka och säg
"hälsar Dig": och sjung fram detta.
Frågar Han dig vad jag gör, berätta för
Honom i melodiskt klagande
Toner, att med Sionsdöttrars lampa
Värmer jag mig, att jag
Har flammor i bröstet och
Svavelaskan är värre än Etnas.
Säg Honom att jag vilar
På mina bara knän
Under äppelträdet,
Att hjärtat slites sönder av längtan
Efter det allra mest älskade
Ansiktet, att hur fjärran Han än är
Så sjuder min febriga längtan.
Ack, om Han sviker mig och
Slår dövörat till och hör Dig än mindre
Än klipporna hör när fartyg nalkas i havet -
Ack, om Han ej låter sig bevekas
Och ej sänder mig ett LEVVÄL,
Så gör ändå vad du förmår!
Oh smärta! - varför flyger du inte till Honom (genast)?

ANIMA AD PHILOMELAM

I siren, volucrum decus,
Silvarum Citharistria:
Nunc et nostra. Tua tamen
Istud pace peto. Meum
Dilectum [rubet, et simul
Candet] sicubi videris:
Consuetam liquidis, precor,
Artem vocibus admove;
Inter pennigeras avis
Facundissima filias.
Haec dices JUVENI DEO.
Te salvere jubet Tua,
Cum dices „Tua Te": gemes.
Cum salvere jubet, canes.
Quaerenti: quid agam, modis
Inflexae querimoniae
Narra: me Solymitidum
Uri lampade virginum,
Flammis fervere pectora:
Qualeis nec Siculae cinis
Aetnae sulphureus vomit:
Narra: succiduam genu
Sub malo requiescere.
Cor desideriis fluens,
In sponsi faciem sui,
Absentis licet, igneas
Evibrare cupidines.
Ah! si surdus, et immemor
Nostri, te minus audiat;
Navim quam scopulus maris.
Ah! si surgere languidus
Vix reddat tetricum VALE,
Tentabis tamen omnia,
Nondum [me miseram!] volas?

Tolkning från latin av Bo I. Cavefors

Denna näktergalsdikt är en parafras dels på Bonaventura och dels på Friedrich Spees Trutznachtigall. Själen sjunger som, eller är, en näktergal som sjunger sin kärlekssång till den himmelske Brudgummen.

Äppelträd: se Höga Visan 2:3

+ + +
Bo I. Cavefors
Några kommentarer till Jacob Baldes dikter
Inom jesuitpedagogiken har man intill våra dagar - i alla fall till in på 1960-talet - byggt vidare på erfarenheterna från den klassiska antiken, Horatius, Vergilius, Ovidius; antiken accepterades som förebild inom det heliga katolska rike som såg sig som efterföljare och förnyare, men även som förvaltare av det hedniska romerska riket, inklusive anglo-sacharnas områden. Jesuiterna menade att latinet var ett oöverträffat bildat språk, ett bildspråk, internationellt gångbart med sina exakta definitioner och med sin grammatiska tukt.
Latin passade Jesu Sällskap som hand i handske. Möjligen kan denna tro på latin som världsspråk förvåna idag när det internationella språket ej ens är god engelska utan vårdslös nordamerikanska. Men latin, ett så kallat "dött språk", tjänade utmärkt som inspirationskälla och språklig förebild också för nationella folkspråk, för etniska gruppers modersmål. Latinets intellektuella och, framför allt, intelligenta uppbyggnad gör det användbart för att också finna former och formler för den nutida världens företeelser.

I denna tradition verkade jesuiten Jacob Balde SJ.
Balde föddes i Ensheim, Elsass, och dog som själasörjare och god vän hos pfalzgreven Philipp Wilhelm i Neuburg a.d.Donau. Däremellan (1603 - 1668) ett rikt och omväxlande liv som präst eller som professor i retorik vid diverse universitet, framför allt i Ingolstadt.
Superintendenten i Weimar, Johann Gottfried Herder, menade att Balde var "en tysk diktare för alla tider". Det är korrekt men tyvärr visade det sig att sentida kollegor och litteraturforskare ofta struntade i att anmäla paterns närvaro i tysk litteraturhistoria, trots att han är en av sin tids främsta diktare som diktade på latin. Och just detta har legat honom i fatet, orsakat Baldes skuggtillvaro, att han inte som sina kollegor, tex Friedrich Spee, inom Jesu Sällskap och annorstädes, övergick till att använda tyska, folkets språk, istället för att hålla fast vid latin. Men Balde var i god samklang med den inom jesuitorden tidigt utbildade praxis där man förenade romarrikets arv av bildning och politisk insikt med en kristet-asketisk tro kring de yttersta tingen. Jesu Sällskap var på Baldes tid samtidigt en relativt ung och revolutionär orden som snabbt blev förvaltare av de nya samhällen där man hade bildningsmonopol. Det är fel att tala om motreformation, det handlar snarare om en katolsk reformation, för att inte säga revolution, som hade gått av stapeln även om Luther redan på ett tidigt stadium lagt ned vapnet.

Jesuiternas pedagogikmetoder konstituerades redan 1599 genom den Ratio studiorum där man pläderar för en Regnum humanitatis, dvs en kristallklar humanism i samklang med katolsk tro. Goda kunskaper i latin blev en av förutsättningarna för att bildade klasser skulle kunna leva ett kristligt liv. Pedagogiken praktiserades vid ordens skolor, gymnasier och universitet där eleverna lärde discrécion (urskiljningsförmåga), prudencia (att använda sitt förstånd) och caridad discreta (förnuftig kärlek) för att rätt tolka människorna, tiden och omständigheterna. Jesuiternas undervisning, lärare och elever, utgjorde avantgardet för att skapa kristna ideal och humanistiskt-kristna samhällen. Inom orden fullföljdes det gudomliga uppdraget genom själavård, predikan och mission.

Det som skiljer Jacob Balde och andra katolska författares religiösa diktning under 1500- och 1600-talen från den sekulariserade och naiva humanismdiktningen från samma tid, är att man inte endast förnyar antikens ideal och värdenormer utan lär grundligt känna dem och utnyttja dem för att naturligt övernaturligt ställa kunskaper och språk, arvet, i trons tjänst. Det är en god och barock idé, till vilken det krävdes - och kräves - retoriska mästare, sådana som, bland åtskilliga andra, Niccolò Vulcano (retorikguru) och Jacob Balde; i denna katolska humanism drev man striden mellan motsatser till det outhärdligas gräns för att komma till rätta med och rätt analysera människans villkor: agere contra. Vid detta arbete med själar är den vackra klassiska formen och den vidunderliga mytologin till god hjälp för att avslöja och förklara människans Intighet.

Jacob Baldes samlade verk.
Fler tolkningar av Balde-dikter finns i min bok Tagelskjortan, Johan Hammarströms Bokförlag
, Umeå 2004.
Copyright ©Bo I. Cavefors 2006