PAUL KLEE PÅ VÄG ÖVER STYX

Bo I. Cavefors
PAUL KLEE PÅ VÄG ÖVER STYX

Femtioårsminnet av Paul Klees död 1940 firades 1990 med en rad intressanta utställningar. Huvudevenemanget gick av stapeln på Kunstmuseum i Bern den 4 november, när man vid sidan om den omfattande och kvalitativt högtstående permanenta utställningen av Klees verk visade merparten av mästarens produktion från dödsåret.

Paul Klee, men framför allt Paul Klees konst, passade inte in i det nationalsocialistiska kulturkonceptet. Efter maktövertagandet 1933 fråntogs Klee professuren i Düsseldorf och den 1879 i Bern födde konstnären återvände till hemstaden. Svårigheter gavs det emellertid även där. Inte förrän några dagar efter Klees död 1940 förelåg positivt beslutsunderlag för att han skulle återfå sina medborgerliga rättigheter.

I Hitlertyskland betraktades Klees ”Entartete Kunst” som så urartad att den var liktydig med konstnärens ”totala vansinne”. Konst producerad av Klee, Franz Marc, Otto Dix, Emil Nolde och andra mästare stämplades som kladderier utförda av ”idioter, vanföra och paralytiker”.

Nationalsocialisternas ”obevekliga reningskrig… mot de sista resterna av kulturförfallet” startade omedelbart efter maktövertagandet 1933. Bland mycket annat hade Hitler frivilligt påtagit sig uppgiften som landets främste konstkritiker, med kejsar Wilhelm II som föredöme, och propagerade liksom denne att framtidens konst måste vara ”sund och frisk”. Det kejsaren kallat för ”rännstenskonst” rensades på Hitlers order ut från museer och gallerier. Det var konst av ”kulturbolsjeviker”, ”judar”, ”konstnärliga anarkister”, amoralister som stod i den kapitalistiska bourgeoisiens sold, konstnärer med annan hudfärg än den ariskt vita, surrealister, dadaister och expressionister, kort sagt all den moderna konst som brutit med 1800-talets akademitraditioner.

En del av den beslagtagna konsten såldes på auktioner. Verk av bla Henri Matisse, Paul Gauguin, Vincent van Gogh, Pablo Picasso och Oscar Kokoschka såldes sommaren 1939 på en auktion i Luzern för 570 940 SFr. Osålda kvarvarande verk slumpades bort till en schweizisk konsthandlare för 4 000 SFr. När Frankfurter Museum 1962 köpte tillbaks en av sina gamla Matissetavlor fick man betala 500 000 DM.

Hitler liksom Wilhelm II fruktade att konstnärliga formexperiment innehöll politisk dynamit och omfattade idéer som kunde skada landets politiska strukturer. Lenin och Stalin led av samma fobier och mönstret upprepades i det nu sedan ganska länge nedlagda furstedömet DDR. I grunden var emellertid Hitlers konstsyn varken antijudisk eller antimodernistisk utan byggde på irrationella personliga upplevelser från ungdomen och från läsningen av böcker skrivna av rasteoretiker som Arthur Gobineau och H.S. Chamberlain. Summan av allt detta studerande blev att Hitler ansåg att all icke-föreställande konst var ”sjuk”, inkonsekvent nog kunde ”sjukt” även vara föreställande konst om konstnären ifråga antingen kom på konfliktkurs med konstnären Hitler eller med konstpedagogen med samma namn, som Emil Nolde och Ernst Barlach. Den antijudiska tendensen i nazisternas kritik av modern konst kom senare. Bland företrädarna för ”Entartete Kunst” fanns också nordiskt renrasiga arier som Edvard Munch, Nolde och van Gogh.

Paul Klee passade perfekt in i nationalsocialisternas vulgärbegrepp ”Entartete Kunst”. Märkligare är att Klees hemland, Schweiz, som under 1900-talet visserligen kört på porten en rad framstående konstnärer och författare, men som å andra sidan öppnade gräns och famn för i Hitlers Tyskland förföljda intellektuella som familjen Thomas Mann, och många andra, med stor tvekan accepterade Klee som medborgare trots att han var född i landet, som schweizare. Motståndet i Schweiz mot Paul Klee skall inte underskattas och accentuerar en motbjudande attityd gentemot avvikare som inte inom rimlig tid kan tänkas ge god avkastning. Nobelpristagaren Mann, ja. Outsidern Klee, nix. Självklart påverkade motståndet i hemlandet Paul Klees skapande. Så sent som i mars 1940, då även totalblinda schweizare borde blivit medvetna om de tyska nationalsocialisternas mentala och politiskt totala bankrutt, skriver kulturredaktören Jakob Welti vid Neue Zürcher Zeitung, i anslutning till en utställning i Kunsthaus i Zürich att där även fanns ”en liten paviljong med Paul Klees schizofrena bilder…”.

Klees produktivitet efter återkomsten till Schweiz 1933 var enorm. 1939 blev resultatet 1 253 arbeten och under livets sex sista månader 1940 366 arbeten, ett för varje dag under det innevarande skottåret.

Das schaffen im Todesjahr rubricerades utställning på Kunstmuseum i Bern. Klee dog av den obotliga sjukdomen sklerodermi. Symptomen visade sig redan 1935. I bilderna från 1940 finns emellertid varken dödslängtan eller dödsängslan. Klees humor är klart märkbar också vid livets slutskede. Konstnären tvingades inte att som den sentida själsfränden författaren Hermann Burger ta sitt liv för att komma ifrån kroppens och själens smärtor, utan dog omgiven av läkare och anhöriga på ett sjukhem i Locarno-Muralto i kantonen Tessin.

Dödsårsbildernas lättsinne kan tillskrivas Klees totala uppgivenhet alternativt slutliga accepterandet av världens omöjlighet, av hemlandets tvångsbetonade trångsynthet, av det dystra Bern som med massiva byggnader ligger inkilat i landskapet som en brungrå stenkoloss, totaldöd och ointagbar i en leende och grönskimrande natur. I verken från 1940 är Klee onåbar för smärtor och onda viljor. Ur bilderna strålar konstnärens beundransvärda von-oben-attityd till mänskliga svagheter och politiska idiotier, alternativt politisk inskränkthet. Individualistens positivism segrar över principers negativism trots att varje linje i Klees teckningar tydligt talar om konstnärens vetskap om sin nära förestående död. Klees tecken för människor och natur, för människans närvaro i världen är uttryck för liv och för konsten som ett reellt inslag i livet, i världen. Klees objektiviserade samtal med åskådaren sker genom hieroglyfer som samtidigt håller betraktaren på distans. Klee var aldrig och allra minst i dödsårsbilderna en lättillgänglig konstnär. Under sina sista månader återkommer han i bild efter bild till relationen mellan människa och natur och han undersöker olika vägar att gå över gränsen, med smärta men utan rädsla, gärna med humor. Tematiken om övergång, om flykt bort från Varats fångenskap, är genomgående, som i Djur på flykt. Båtar och människor vid båtarnas åror återkommer ständigt. I Den sjuke i båt finns fortfarande förhoppningen om förbättring, i Navigare necesse och i Båtutflykt i kanal pendlar humöret mellan resignation och hopp. Med titlar som Att ro i förtvivlan och Båtfärd in i mörkret har alla tvivel försvunnit om att färden över Styx är nära förestående. Bildtexterna är lätta att deschiffrera och i målningarna dämpas färgskalan, dock utan att eldens alla färger bleknar, som i Klees sista stilleben, osignerat och därmed ej avslutat, en grön kanna på en brandgul duk mot svart bakgrund.

Paul Klees son, Felix Klee, avled några dagar innan utställningen i Bern öppnades. Under tidens gång utspelades ett flertal konflikter mellan Felix Klee och diverse institutioner, myndigheter och konsthistoriker. När sonens insatser idag kan summeras kan ingen förneka att han synnerligen effektivt tog tillvara fadersarvet. Få, kanske ingen, av 1900-talets stora konstnärer har fått sitt verk så väldokumenterat och vetenskapligt genomarbetat som Paul Klee. Utställningen i Bern var ett tidigt bevis på detta.

Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet den 13 oktober 1990. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006