29.8.06

THOMAS CHATTERTON : AN EXCELENTE BALADE...

Bo I. Cavefors: “Thomas Chatterton, diktare,
död vid sjutton års ålder, år 1770.
Medvetet självmord med hjälp av arsenik, har det sagts och skrivits
under två århundraden.
Senaste forskningen menar att arsenikintaget var en olyckshändelse. - - -
På karmeliternas internatskola grundade Chatterton tillsammans med
sängkamraten/älskaren Thomas Cary, och några andra pojkar,
det hemliga revolutionära sällskapet Spourting Club.”

Curt Hopkins: “Afterward, when they had taken the body away by cart,
Mrs. Angel packed the boy's few belongings into a crate to send back
to his poor mother. The last item she put in was a piece of paper
that looked important, though she didn't know for sure,
as she had never learned to read.
She dropped it in on top of the books and clothing.
It was a poem.”
+ + +
Thomas Chatterton
(1752-1770)

AN EXCELENTE BALADE OF CHARITIE:
AS WROTEN BIE THE GODE PRIESTE
THOMAS ROWLEY, 1464
In Virgynë the sweltrie sun gan sheene,
And hotte upon the mees did caste his raie;
The apple rodded from its palie greene,
And the mole peare did bende the leafy spraie;
The peede chelandri sunge the livelong daie;
'Twas nowe the pride, the manhode of the yeare,
And eke the grounde was dighte in its moste defte aumere
.
The sun was glemeing in the midde of daie,
Deadde still the aire, and eke the welken blue,
When from the sea arist in drear arraie
A hepe of cloudes of sable sullen hue,
The which full fast unto the woodlande drewe,
Hiltring attenes the sunnis fetive face,
And the blacke tempeste swolne and gatherd up apace.
.
Beneathe an holme, faste by a pathwaie side,
Which dide unto Seyncte Godwine's covent lede,
A hapless pilgrim moneynge did abide.
Pore in his newe, ungentle in his weede,
Longe bretful of the miseries of neede,
Where from the hail-stone coulde the almer flie?
He had no housen theere, ne anie covent nie.
.
Look in his glommed face, his sprighte there scanne;
Howe woe-be-gone, how withered, forwynd, deade!
Haste to thie church-glebe-house, asshrewed manne!
Haste to thie kiste, thie onlie dortoure bedde.
Cale, as the claie whiche will gre on thie hedde,
Is Charitie and Love aminge highe elves;
Knightis and Barons live for pleasure and themselves.
.
The gatherd storme is rype; the bigge drops falle;
The forswat meadowes smethe, and drenche the raine;
comyng ghastness do the cattle pall,
And the full flockes are drivynge ore the plaine;
Dashde from the cloudes the waters flott againe;
The welkin opes; the yellow levynne flies;
And the hot fierie smothe in the wide lowings dies.
.
Liste! now the thunder's rattling clymmynge sound
Cheves slowlie on, and then embollen clangs,
Shakes the hie spyre, and losst, dispended, drown'd,
Still on the gallard eare of terroure hanges;
The windes are up; the lofty elmen swanges;
Again the levynne and the thunder poures,
And the full cloudes are braste attenes in stonen showers.
.
Spurreynge his palfrie oere the watrie plaine,
The Abbote of Seyncte Godwynes convente came;
His chapournette was drented with the reine,
And his pencte gyrdle met with mickle shame;
He aynewarde tolde his bederoll at the same;
The storme encreasen, and he drew aside,
With the mist almes craver neere to the holme to bide.
.
His cope was all of Lyncolne clothe so fyne,
With a gold button fasten'd neere his chynne;
His autremete was edged with golden twynne,
And his shoone pyke a loverds mighte have binne;
Full well it shewn he thoughten coste no sinne:
The trammels of the palfrye pleasde his sighte,
For the horse-millanare his head with roses dighte.
.
"An almes, sir prieste!" the droppynge pilgrim saide,
"O! let me waite within your covente dore,
Till the sunne sheneth hie above our heade,
And the loude tempeste of the aire is oer;
Helpless and ould am I alas! and poor;
No house, ne friend, ne moneie in my pouche;
All yatte I call my owne is this my silver crouche."
.
"Varlet," replyd the Abbatte, "cease your dinne;
This is no season almes and prayers to give;
Mie porter never lets a faitour in;
None touch mie rynge who not in honour live.
"And now the sonne with the blacke cloudes did stryve,
And shettynge on the grounde his glairie raie,
The Abbatte spurrde his steede, and eftsoones roadde awaie.
.
Once moe the skie was blacke, the thunder rolde;
Faste reyneynge oer the plaine a prieste was seen;
Ne dighte full proude, ne buttoned up in golde;
His cope and jape were graie, and eke were clene;
A Limitoure he was of order seene;
And from the pathwaie side then turned hee,
Where the pore almer laie binethe the holmen tree.
.
"An almes, sir priest!" the droppynge pilgrim sayde,
"For sweete Seyncte Marie and your order sake."
The Limitoure then loosen'd his pouche threade,
And did thereoute a groate of silver take;
The mister pilgrim dyd for halline shake.
"Here take this silver, it maie eathe thie care;
We are Goddes stewards all, nete of oure owne we bare.
.
"But ah! unhailie pilgrim, lerne of me,
Scathe anie give a rentrolle to their Lorde.
Here take my semecope, thou arte bare I see;
Tis thyne; the Seynctes will give me mie rewarde.
"He left the pilgrim, and his waie aborde.
Virgynne and hallie Seyncte, who sitte yn gloure,
Or give the mittee will, or give the gode man power.

+ + +
Illustrationen:
Målning med Thomas Chatterton av Harry Wallis (Tate Gallery), samt privatfoto.
Collage: Bo I. Cavefors 2006.

28.8.06

OSKOREI, ANARK, ANARKISM, KONSERVATISM

Oskorei: konservatism, anarkism... och: anarken?

HERRSKAPET KÄSEBIERS RESA TILL ITALIEN











Bo I. Cavefors
LUDWIG THOMA OM SOCIAL OSKULD

Semestern är slut. Gräsklippning förvandlas till kupongklippning. Seglatsen med yachten i sydliga farvatten är slut. Skeppet ligger åter i hemmahamn. Välkomna hem!

Ludwig Thoma föddes i Oberammergau 1867. Avled 1921. Skogvaktarson, jur.dr. i München. Från 1884 författare och från 1899 ständig medarbetare i den politiskt satiriska tidskriften Simplicissimus. 1907 startade Thoma konkurrenttidskriften März.


Herrskapet Käsebiers italienska bildningsresa skrev Thoma 1914. Strax innan första världskriget bröt ut och sköt sönder den gamla världen. På den tiden reste man med tåg. Stinsarna var sin tids flygkaptener vad gällde social status. Thomas novell är en satir om den medelklass som i det kejserliga Tyskland, efter Bismarcks hålligång, lyft sig självt i håret och på den sociala rangskalan klättrat upp på inbjudningskortsnivå. För anseendets skull och för att visa kejsaren tacksamhet - för det bismarckska välståndet - ansåg man det vara en plikt att föra nationens bildningsgods vidare till kommande släkten.

Vad göra? Man for i klassikernas spår, dvs i Goethes, ej i Winckelmanns, med tåg som rälslagts på beprövade och kanske väl nedtrampade kulturstigar. Bildningsresan till Italien blev nästintill patriotisk samhällsplikt, beviset för äkta bildningstörst.

Som resultat av denna bildningstörst uppstod det totalt meningslösa resebrevet, som Ludwig Thoma parodierar. Brevskriverskans verkliga och djupa och sanna intressen kretsar kring strunt och trams, bildningsresan beskrivs med klyschor hämtade från turistreklam och parlörer.

+ + +

Ludwig Thoma
HERRSKAPET KÄSEBIERS ITALIENSKA RESA

Fabrikanten Friedrich Wilhelm Käsebier från Charlottenburg, hustrun Mathilde samt dottern Lilly har äntligen kommit iväg på sin efterlängtade resa till den soliga södern. De far över München och Innsbruck till Verona.

Fru Käsebier skriver ett första resebrev till fru kommerserådet Wilhelmine Lieckefett i Neukölln.

Verona. 12 febbraio

My Darling

Italia! Känner ej även du hur detta ord förtrollar varje bildad människa?

Jag måste berätta. Jag kunde inte lugna mig innan jag fick se den evigt blå himlen välva sig över oss. Min man, som Du vet inte så lätt blir upphetsad, ropade redan i Kufstein: "Barn, åh jag känner söderns alla dofter".

Lilly gjorde stora ögon. Jag kunde inte somna.

Tänk Dig detta. Vid Ala vaknade vi av melodiska toner. Genast väckte jag Fritz. Vi tyckte båda att det lät som en panflöjt. Jag sa att det är säkert en herde som driver sina getter ut på bete och som spelar någon gammal melodi. För min inre syn målade jag bilden av en herde med toppluva med röda band, en sådan där som man ser på alla bilder.

När Fritz drog undan gardinen var det emellertid fortfarande mörkt och vi förstod att tonerna kom från taket till sovvagnen. Det regnade.

Ja, det var sannerligen en trevlig överraskning. Ack,så skönt när fantasin får spela fritt och man tänker poetiskt.

Ganska tidigt anlände vi till Verona. På stationen var det ett förfärligt väsen. Då kom jag ihåg Din uppmaning att vi skulle vara mycket vaksamma mot facchinon som bär våra väskor.

Fritz fick tillbaks två falska lira av den gräslige facchinon.

Är det inte sorgligt att sådant händer i detta härliga land?

PS. I hotellets tea-room såg jag igår en engelsk Lady med en aftontoilette i guldmönstrad brokad med rosa Liberty och ljusgröna tyllspetsar. Klänningen var mycket finare än fru Thiedemanns. Du vet, den där dubbeldraperade kjolen med kavaj och kimonoärmar.

Än en gång, hälsning och kyss! Evviva la bella Italia!

+ + +

Novellen ämtad från Deutsche Prosa-Parodien, Reclam Verlag 1990

Tidigare publicerad i Finanstidningen, 18.5.1990. Här obetydligt reviderad

25.8.06

BEGRAVNING I NAPOLI

















Bo I. Cavefors
BEGRAVNING I NAPOLI 1990 och...

Genom gränden hörs klappret från åtta stora svarta hingstars hovar.

Rostiga järnjalusier dras ned för butikernas skyltfönster.

Svartklädda fattiga kvinnor lämnar tvätt, disk och småbarn, lutar sig ut genom fönstren och deltar i sorgen öven den döde i kistan bakom likvagnens etsade glas. Kandelabrar med brinnande ljus, kransar, blommor.

Hundratals fattiga napolitanare följer likvagnen. De kommer från bostadshålorna i Spacca Napoli.

Blåskapellet spelar Beethoven, Chopin och visor ur Verdis frihetsopera Nabucco.

På grå husväggar trängs svartkantade meddelanden om begravningen av den döde, med affischer om PCI-möten och rockgalor.

Årligen (1990) betalar italienarna motsvarande trettio miljarder svenska kronor för att begrava sina döda i någon av de tvåtusen kistmodeller som marknadsförs. Kistorna är av zink eller trä, snidade och bemålade, försedda med glasinläggningar och förgyllningar. Urnor är av veronesisk marmor, pyntade med siden och spetsar.

Den döde napolitanarens begravning med den traditionella hästdragna likvagnen kostar åtskilliga miljoner lire. Betydligt mer än om man hyrt Rolls Roycen som med grandezza forslar medlemmar av erkända och aktade FAMILJER till sista vilan.

Att färdas till graven i en likbil av märkena Fiat eller Volvo är ett säkert bevis på att den döde varit utan inflytande.

Italienarnas förhållande till livet och till döden kompliceras av att hedniska riter måste samordnas med kyrkans ceremoniel.

Gravmonumentens reliefer berättar ofta om hur liemannen jagar en flyende ung kvinna.

Bland kondoleansannonserna i Il Mattino undertecknade av anhöriga och vänner till den avlidne somn färdas i den svarta likvagnen dragen av åtta stora svarta hingstar, saknas namnen på medlemmarna i DET ÄREVÖRDIGA SÄLLSKAPET.

Ingen av de aktade FAMILJERNA visar att de alla var beroende av den åttioårige fattige före detta fiskaren, mannen i kistan på likvangen dragen av åtta stora svarta hingstar, stadens boss, som var men sällan syntes. Utan hans välvilja skapades inte andras förmögenheter. Genom hans makt konfiskerades förmögenheter för att fördelas bland invånarna i Spacca Napoli.

Flyg tanke. På Gyllene Vingar.


Foto: Herbert List. Napoli 1958

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen (20.3.1990)

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006

23.8.06

HEIDEGGER MED HUSTRU - ETT FILOSOFISKT PROBLEM?














Bo I. Cavefors

HEIDEGGER MED HUSTRU – ETT FILOSOFISKT PROBLEM?

Min personliga uppfattning är att filosofi, filosofiska system, ej endast skapas bak hjärnglobers djupa källarvalv, intellektuellt, systematiskt, utan att en hustru, en älskare/älskarinna, en motståndare, en god vän, lika ofta är det material ur vilket filosofen finner formlerna för framgångsrik filosofi. Martin Heidegger är ett sådant exempel. Blev Heidegger som han blev därför att han stod under toffeln? Var Heideggers nazism resultatet av kvinnomakt?

1945 krävde presidiet vid filosofiska fakulteten vid Freiburgs universitet att Martin Heidegger skulle förbjudas undervisa, men efter ingripanden från bland andra Romano Guardini, Karl Jaspers och ärkebiskopen Conrad Gröber beslöts att den ännu ej pensionsmogne Heidegger skulle upphöjas till emeritus samt, det viktigaste, behålla sin undervisningsplikt. Plikt!

Debatten kring Heidegger lär fortsätta under kommande århundraden. Åtskilligt arkivmaterial är fortfarande oåtkomligt. En intressant volym med tidigare okänt material är Beiträge zur Philosophie (Verlag Vittorio Klosterman, Frankfurt am Main 1989) som ger en helt ny bild av Heideggers filosofiska utveckling och av hans relationer till nationalsocialismen som politisk ideologi och filosofisk idé. Det är den aspekten som ligger i fokus för denna artikel.

Texterna i Beiträge zur Philosophie har betecknats som de viktigaste efter Sein und Zeit (1927) och ger en välgrundad dementi av Victor Farais (och hans eftersägares…) påståenden i Heidegger et la nazisme (1987) att filosofen även i partipolitiskt avseende var övertygad nazist. Men historieprofessorn Hugo Ott, verksam vid universitetet i Freiburg, menar att Heideggers personlighet var mer komplicerad än att fatalt och felaktigt falla för en världslig ideologi. 1989 publicerade Ott en intressant bok i ämnet, Martin Heidegger. Unterwegs zu seiner Biographie (Campus Verlag, Frankfurt am Main/New York 1989). Ott hade under några decennier sysslat med att samla material kring Heideggers relationer till katolicism och nationalsocialism. Ott upptäckte och har använt en rad viktiga källor som tidigare var antingen okända eller betraktades som sekundärmaterial, tex den omfattande korrespondensen mellan Heidegger och Jaspers. Även i offentliga arkiv fann Ott en mängd tidigare obesett material, framför allt från Heideggers korta men skandalomsusade tid som universitetsrektor i Freiburg.

Brytningen med katolska kyrkan och med katolicismen som kristen tro spelade en avgörande roll för Heideggers senare utveckling. Det fruktbärande kärlekshatet till Edmund Husserl ser Ott som avgörande för Heideggers avsked till katolicismen, men han pekar också på filosofens relationer till den unga filosofistudentskan Hannah Arendt och menar att en korrekt bild av Heidegger kan man få först då allt material som belyser detta förhållande blir tillgängligt.

Hugo Otts porträtt av Heidegger har strukturerats efter filosofens egna principer med trosproblematiken relaterad till det politiska skeendet. Ott lyckas med hjälp av nyfunna nycklar låsa upp några av hemligheterna bakom den självmytologiserande Heidegger.

Samtidigt som Heidegger var nästan totalt utfryst, i Tyskland, efter fredsutbrottet 1945, inträffade det paradoxala att han i Frankrike avancerade till filosof på modet, skrev artiklar i viktiga franska tidskrifter och ombads av den inflytelserike kommunisten Edgar Morin att medarbeta i Revue Fontaine med analyser av det politiska läget i Frankrike. Onekligen ett pikant erbjudande till en man som då betraktades som fullblodsnazist.

När den tyska efterkrigsgenerationen under inflytande av Theodor W. Adorno och Georg Lukács såg på Heidegger som en simpel Blut-und-Boden-Denker, med stark anknytning till nazis, växte hans inflytande ej bara i Frankrike utan framför allt i utomeuropeiska länder, alltifrån Kina och Japan till USA, där man såg honom som en socialrevolutionär filosof, som en medkämpe i kampen mot västvärldens nykolonialism. Wei Hsiung, professor i Peking, Heideggers assistent 1933-1936, stod fadder för en översättning till kinesiska av Sinn und Sein och medarbetade aktivt vid redigeringen av en tjugobandsutgåva på kinesiska av Heideggers skrifter.

Heideggers tvetydigheter blir tydliga i försvarsskriften Tatsachen und Gedanken. Ott menar att Heideggers argument är ohållbara, att filosofen medvetet blandar ihop kronologiska fakta och att han försöker förvilla med amoraliska argument. Exempel: Heidegger framställer sig själv som politiskt offer, att han tog tjänsten som universitetsrektor endast för att värna om forskningens frihet. I verkligheten, skriver Ott, hade Heidegger sedan länge nära kontakt med den nationalsocialistiska rörelsen. Redan 1932 skrev författarenen René Schickele, ”citoyen français und deutscher Dichter”, om Heidegger, i sin dagbok, att man i universitetskretsar förvånades över att Elfriede och Martin Heidegger umgicks nästan endast med nazister.

Alltså: problemet Heidegger är, i alla fall delvis, jämförbart med problematiken kring Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och en rad andra författare, filosofer, teologer och vetenskapsmän. Då kan man fråga sig: vad har Heideggers umgänge vid matsalsbordet och hans och hustruns personliga politiska sympatier att göra med filosofens filosofi? De som skrivit om Heidegger under de senaste sextiofem åren, och de är många, minst sagt, hänvisar till påverkan från andra stora personligheter inom politik och vetenskap, men samtliga förbigår med tystnad Heideggers hustru. Samma sak kan sägas om Ezra Pound, ingen talar om Dorothy Shakespear Pounds starka intellektuella inflytande som dominerade även när Pound mer eller mindre övergivit henne för älskarinnan, Olga Rudge.

Ott tar upp problemet Martin Heidegger och Elfriede Petri Heidegger och konstaterar att alliansen mellan katoliken Martin och protestanten Elfriede påverkade filosofens ”personlighetsutveckling”, men ingenstans nämner Ott om det i Freiburg välbekanta förhållandet att hustrun var en starkt pådrivande kraft när det gällde makens karriär såväl vid universitetet som inom partiet. Martin Heidegger drevs av hustrun att ta det avgörande steget under adventstiden 1932. Då den församlade kristenheten gladdes över Herrens ankomst skrev Heidegger ett uppfordrande brev till Jaspers där han talade om de kommande decennierna som den historiska period då filosofin äntligen skulle uppskattas efter förtjänst, påverka politik och politiker och leda människorna in i en ny och bättre värld.

Heidegger återkommer till detta tema vid installationsföreläsningen som rektor den 27 maj 1933 då han manar studenterna till skärpning, eftersom ”början återstår, den ligger inte bakom oss och är inte något vi bär inom oss, den väntar på oss”. För Heidegger var det självklart med ett personligt revolutionärt uppbrott för att som en av de förutbestämda elitmänniskorna stå till det Nya Rikets förfogande. Heidegger, Varats store filosof, ansåg att han bättre än någon annan kunde se de tecken i tiden som visade ”sanningen och storheten” i de nationalsocialistiska idéerna.

Hur blev det så? Martin Heidegger föddes i ett fattigt hem i den sydtyska byn Messkirch. Fadern var tunnbindare och klockare i den katolska församlingen. Heidegger förnekade aldrig, skämdes aldrig för sitt enkla ursprung. Tvärtom såg han den som en utmaning och förpliktelse. Genom kyrkans försorg lotsades Heidegger genom skolor och universitet och beslutade sig för att studera teologi. Han försökte bli ordensman hos jesuiterna, men avvisades. Heideggers ideal var filosofen Johannes Jørgensen , som, menade Heidegger, insett betydelsen av ”det förgångnas stora och oförstörbara sammanhang”. Den helige Franciskus blev Heideggers läromästare i moral; det som är obetydligt, förbisett och som döljs i skymundan, sådana verkligheter varifrån Heidegger själv kom, kan visa sig vara bärare av stora hemligheter. Denna motsatsdialektik återkommer Heidegger till i senare verk, framför allt i Hölderlininterpretationerna.

Under 1910-talet såg tysk katolicism Martin Heidegger som sitt stora framtidslöfte, men under Husserls inflytande bröt Heidegger med det katolska ”systemet” samtidigt som han genom påverkan av protestanten Friedrich Schleiermacher ändrade uppfattning om traditionen och om traditionell katolsk teologi. Schleiermacher bekämpade systematiseringen av teologiskt och filosofiskt tänkande och hävdade att religionernas sanna väsen inte bestäms av handlandet, av agerandet, utan är ett uppgående i universum, en känsla av samhörighet med oändligheten. Religion och filosofi måste hållas åtskilt, menade Schleiermacher: metafysik fördärvar, ja dödar, den rena religiositeten.

Gåtan Heidegger kan inte lösas, menar Ott, om man inte tar hänsyn till det ambivalenta i filosofens personlighet. Därför biter sig Ott fast i Heideggers komplicerade relationer till katolska kyrkan och hans önskan om nära relationer till Tredje Riket och den nationalsocialistiska rörelsen. Var detta ett konsekvent handlade utifrån filosofens filosofi eller berodde brytningen med kristendomen och anknytningen till nationalsocialismen, på ärelystnad och maktbegär. Även i resonemanget om Heideggers kluvna personlighet förbigår Ott hustruns påverkan och förmodar istället att Heidegger led av dubbelhybris när han förmodade, hoppades, att filosofin skulle påverka den nazistiska statsledningen så att han, Heidegger, den store filosofen, skulle bli självskriven för en ledande politisk roll.

Hugo Ott menar att Heidegger aldrig erkände sitt misslyckande som politiserande universitetsrektor. Det motsäges i viss mån av ett brev Heidegger 1961 skrev till Hans-Peter Hempel och som publicerades i nr.38/1989 av Rheinische Merkur, där han erkänner och beklagar sina politiska ”förvillelser”. Dessutom är det ju så att inom Partiet såg man med största misstroende på Heidegger, precis som man misstrodde Carl Schmitt och hatade Ernst Jünger, som man dock inte vågade röra eftersom Hitler beundrade den forne hjälten från första världskrigets skyttegravar. Heidegger såg partibossarna som en ”nyttig idiot” som man kunde ha stor glädje av i kampen mot katolska kyrkan, men samtidigt befarade man att den oberäknelige Freiburgprofessorn i hemlighet samarbetade med jesuiterna i deras antinazistiska kamp.

Dramat och gåtan Martin Heidegger kvarstår. Filosofen Walter Schultz hade kort tid före Heideggers död ett samtal med honom om dödsanalysen i Sein und Zeit och fick till svar att analysen i första hand är avsedd för medicinare eftersom praktisk filosofi är ett alltför begränsat medel när det gäller att analysera fenomenet död. När det gäller tro och filosofi handlar det om skrivbordsprodukter, skrev Heidegger redan 1927 till Jaspers. Med andra ord: hela livet förberedde sig Martin Heidegger för döden; att han skulle dö som kristen. På Heideggers egen begäran förrättades jordfästningen av ett syskonbarn, den katolske prästen Heinrich Heidegger. Orden i de fritt formade bönerna under begravningen i kyrkan i barndomsbyn handlade om att förbereda den förlorade sonens återkomst i kyrkans famn. Författaren Albert Krautheimer, kyrkoherde i Bietingen, en grannby till Messkirch, brukade säga att kyrkfolket gärna såge att Martin i botdräkt trädde in genom stora porten i den kyrka där han som klockarn’s pojk sprang ut och in och lekte i sakristian. Krautheimer visste vad han talade om. Under kriget och under den oroliga efterkrigstiden hade han i Bietingens kyrktorn gömt Martin Heideggers opublicerade manuskript.

Artikeln tidigare publicerad i Barometern (1.11.1989), KvällsPosten (9.11.1989) och Hufvudstadsbladet (30.12.1989). Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006

ALEXIS PIRON : ODE À PRIAPE












Alexis Piron
ODE À PRIAPE


Foutre des neuf gars du Pinde;
Foutre de l'Amant de Daphné,
Dont le flasque vit ne se guinde
Qu'a force d'ètre patiné.
C'est toi que j'invogue à mon aide,
Toi, qui dans les cons d'un vit roide
Lance le foutre à gros bouillons.
Priape, soutiens mon harleine,
Et pour un moment dans ma veine
Porte le feu de tes couillons.
Que tout bande, que tout s'embrase,
Accourez, Putains & Rimbauds.
Que vois-Je! Où suis-je! Ô douce extase!
Lex Cieux n'ont point d'objets si beaux.
Des couilles en blocs arroindies,
Des cuisses fermes & bondies,
Des bataillons des vites bandés,
Des culs ronds sans poil & sans crotes,
Des cons, des tetons & des mottes,
D'un torrent de foutre insondés.












J.W.
von Goethe,
i Rom,
efter flykten från Weimar:
"Oh, Priapos,
ge mig ett annat namn
för kuk!"


Illustrationer:
1. Väggmålning i Pompeji
2. Alexis Piron visar storleken på sin egen kuk
3. Jean Cocteau
4. Étienne
5. Tom av Finland
6. Anonym

22.8.06

LEIF ELGGREN / 45 MINUTES FROM UNDERNEATH THE BEDS






"I remember when I was a kid I often lay under my bed. I had a small supply under there with comic books and sometimes food like apples, biscuits, raisins or chocolate in a metal box. I also hade prepared pencils..."

Leif Elggren

45 MINUTES FROM UNDERNEATH THE BED

utan titel #6 athens-stockholm 2006

Published by Touch Music (MCPS). London

19.8.06

STAFFAN BECKMAN, ISRAEL, GÖRAN SKYTTE, MASAIER, SAMBURUS







Bo I. Cavefors
Staffan Beckman, Israel, Göran Skytte, Masaier, Samburus

1989 publicerade Staffan Beckman boken Till Jerusalem (Arbetarkulturs förlag). Jag recenserade boken, som av författaren och/eller förlaget karakteriserades som ”roman”, i Svenska Dagbladet (30.8.1989). Ambivalent. Var det en bra eller dålig bok. Tyckte jag om den eller inte. Min ambivalens finns kvar 2006. Beteckningen ”roman” är helt missvisande. Till Jerusalem är en komplicerad bok, en komposition av bekännelser, ren propaganda och till brädden fylld med pamflettargument. Beckman är en skicklig stilist, språket flyter som vispgrädde, lägger sig fett över författarens dokumentationer av tiden han beskriver. Trots detta flyt är allt torrt, utan sälta. Anemiskt. Kanske beror det på att denna bok, som egentligen är en självbiografi, av författaren skall betraktas som, läsas som ”roman”. Visserligen är vad som står i boken oerhört jagfixerat, ger sken av att snarare vara en roman än en självbiografi. Men dock: självförverkligandets flygande mara segrade över Beckmans avsikt att skriva en roman om sin socialistiska tro på kollektivets väg mot uppror. Beckman glömde att i varje folkuppror finns även individens egen, av egen kraft skapade rätt, till revolt av det egna Jaget.

Staffan Beckman: född och uppvuxen i en intellektuell medelklassfamilj i en av Storstockholms sovförstäder. Hemma hos några av sina klasskamraters arbetarföräldrar fann han den mjuka och kälkborgerliga idyll som mamma och pappa inte bjöd på. Konflikten med fadern blir för Beckman ett trauma som följer honom upp i femtioårsåldern (kanske längre?). Han reagerar genom att förakta föräldrarnas uppfattningar och insikter vad gäller politik och social kommunikation. Beckman förvandlas till en högt begåvad outsider, ständigt på språng mot nya avvikelser, fräscha protester och snabba avskedstaganden. Det är så han beskriver sig själv. Efter karriär vid radio & tv, med starka erfarenheter av oro, död och förödelse runtom i världen finner Beckman en märklig intellektuell och andlig trygghet hos de plågade, förföljda och för sina liv kämpande palestinierna. I apokalypsens öga finns frid. Exceptionella förhållanden skapar gemenskap, undergång leder mot ny framtid. Staffan Beckmans livshållning och erfarenheter har släktskap med de tyska författares existentiella uppfattning om livets mål och om verklighetens nakenhet, som hade personliga erfarenheter av första världskrigets skyttegravar. Exempel: Ernst Jünger.

I min recension i SvD skrev jag att Staffan Beckman inte är ett ”unikum bland sin generations intellektuella, men få har som han blivit idealen trogen”. Idag vill jag hävda att Beckman faktiskt var ett unikum bland sin generations intellektuella. Han är en av de få som blivit de diffusa idealen trogen. I alla fall fram till 1989. Å andra sidan: Beckman, så förefaller det, föreföll aldrig ens ha haft den minsta aning om att i och med den palestiniernas seger över ockupanterna, som kommer förr eller senare, så kommer denna seger samtidigt skapa förnyad insikt om människans natur och politikens realiteter. Det vill säga: palestiniernas seger skapar nya problem, skapar nya förutsättningar för nya konflikter. Den europeiska vänstern från 1960-, 1970- och 1980-talen lärde sig aldrig leva med insikten om att målet för FLN, FNL, sionister, sandinister, palestinier, ANC, raf, afghanrebeller, kinesiska studentrevolutionärer och svarta pantrar, var makt. Vad annars? När svenska vänstern insåg att revoltörerna, rebellerna, revolutionärerna, ”terroristerna”, förnyarna inte nöjde sig med flower-power utan faktiskt menade allvar, hoppade flertalet av och sögs upp av tryggheten i det mediokra medelklassamhället. Uppvaknandet ledde till den cyniska insikten att det räcker med att lägga en slant i Amnestybössan, förvandla den gamle terroristen Nelson Mandela till helgon, värna om pensionssystemen och satsa på Greenpeace. Beckman gick en annan väg. I min SvD-recension kallade jag det för ”mognad”. Ja, kanske var det en inre och personlig mognad för Staffan Beckman när han tog första steget då han i oktober 1986 satt på Café Liber i Jerusalem och samspråkade med Cordelia Edvardson. En judisk kvinna ”som en tid blev min mor”, skriver Beckman. Edvardson frågar Beckman om inte Israel och Palestina motsvarar hans ”inre landskap”. Jo, svarar Beckman. Där möts ”palestiniern” Beckman och den Israelboende Edvardson, som i en recension i SvD av Beckmans tidigare roman Garfunkel skrev att hon aldrig trott ”det skulle vara möjligt att tycka om boken vars hela mening och tendens” var henne främmande. I Till Jerusalem konstaterar Beckman att Cordelia Edvardsons ”innersta judiskhet” gav hans, Beckmans, ”liv dess riktning”. Båda möttes i den ”judiskhet” som är förföljelse, utanförskap och kamp för rätt och rättvisa. I denna ”judiskhet” finns moraliskt och intellektuellt hållbara skäl för palestiniernas kamp för rätt till eget land. I denna ”judiskhet” finns det ingen motsättning i att slösa sin kärlek på såväl palestinier som judar. Har den attityden givit konkreta positiva resultat? Staffan Beckman skriver att man måste med ömhet se ”Karlavagnen balansera på spetsen av sin skakel i nordost” för att kunna urskilja ”kusten, en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”.

Men vad är allt detta annat än intellektuellt finsnickeri. ”…en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”. Ja, det låter vackert, men verkligheten har ännu en gång, gång på gång, visat något annat, nämligen mörksvart natt.

Konflikten mellan Israel och deras arabiska grannar står mig upp i halsen. Född 1935 upplevde jag som pojke andra världskriget från Malmös horisont. Tack vare en framsynt styvfar läste jag dagstidningar när jag var fem år, började småskolan innan jag fyllt sex. Det var år 1941. Jag skäms inte ett ögonblick för att jag som pojke fascinerades av tyska soldater, framförallt Rommel, att jag läste tyska propagandatidskrifter, som Signal. Fotografier säger mer än ord. Materialet fanns i mitt hem, trots att, eller därför att, såväl min mamma (framför allt min mamma) som min styvfar, var klart uttalat emot allt vad som hade med Hitler och nazister att göra, samtidigt som de var traditionellt konservativa, ren skjortkrage, putsade skor, läsa läxor på utsatta tider, hälsa artigt, bocka så locken i pannan fladdrade, (iochförsig ett litet helvete). Min styvfar menade att en söt pojke som växte upp under de förhållanden som då rådde, måste lära sig såväl att torka sig själv i rumpan som att reagera – på det goda - på det onda.

Efterhand som kriget pågick blev tyskarna alltmer representanter för allt ont. Hitler lyfte armen, Per-Albin ljög. Wallenberg tjänade pengar. Efter Stalingrad degraderades till och med språket till ett andraklasspråk och engelskan flöt upp som kork på vattnet till förstahandsspråk. På Latinskolan fick de stackars andraklassarna snabbt som ögat byta fot och hellre tänka på Sir än på Herrn Doktor si&så. Aningen tragikomiskt, men en del av verkligheten bland ransoneringskort, USA:s flygande fästningar och slaktade katter som på Drottningtorget såldes som kaniner. Hästkött handlade man i saluhallen vid Föreningsgatan.


Med andra ord: det var ett liv och ett kiv. Och sedan kom krigsslutet… Ja, krigsslutet, men någon fred kan man inte tala om. Vedervärdigheterna med nazisternas framfart mot judarna kunde ingen, absolut ingen, bli opåverkad av. Mittåt: det skrevs och talades om femton miljoner judar som gasats ihjäl, men inte många ord om homosexuella och andra ihjälgasade, präster, journalister, zigenare, handikappade, dementa, slavarbetare. När information så småningom sipprade fram att nazisternas kamp för att skapa ett folkhem även inneburit att homosexuella steriliserats eller mördats, förvandlades sköna drömmar till mardrömmar hos en elvaårig pojke som just upplevt positiv homosexualitet. Som lök på laxen av all denna ensidiga information kommer att britterna de facto skapar, ja just skapar, ur intet, som någon sorts verkställande jordiskt redskap för Gud, skapar britterna staten Israel. Britterna! Av alla. Ett land, ett folk, där det dröp (dryper) av antisemitism.

Hitler spånade om Madagaskar. Churchill skapade Israel. Uppriktigt sagt: inte är det särskilt märkligt att just britterna i vått och torrt stödjer Israel, som stat, säkerligen inte dess judiska medborgare, utan därför att Israel under hela sin existens tjänstgjort som den brittiska och nordamerikanska nykolonialismens spjutspets in mot de afrikanska stater som arbetat sig bort från rollen som slavstater. Israel levererade vapen till Sydafrika trots FN:s vapenembargo (INGEN sa något), landets regeringar har ställt upp med privata livvaktsarméer till de värsta diktatorerna i de efterkoloniala afrikanska staterna, osv. Och den som har vänner som är svarta afrikaner vilka av ena eller andra anledningen tvingats arbeta i eller bara på uppdrag, även de mest uppburna sådana, besöka Israel, kan berätta om rasismen, om hatet mot araber, javisst, men framför allt om föraktet, det öppet visade föraktet, mot afrikaner, ju svartare dess värre. Vad säger Kofi Annan?


Samtidigt talar Israels regering, sedan decennier, om andra stater och om oppositionella grupper som ”terrorister”. Men finns det något land i den västliga sfären, dit man väl trots allt måste räkna Israel, som i sin struktur och i sin politiska hierarki, är så genompyrt av ”terrorism” och av ”terrorister” som Israel? Det räcker nämna Sternligan och om Ben Gurions och Golda Meirs ständiga skryt om den ”militära kampen” som föregick bildandet av staten Israel. Den enögde generalen Moshe Dayan, politikern Menashem Begin. Ja, hela köret av israeliska politiker, inkluderande Fredsnobelpristagaren. Israel är verkligen, i högre grad än något av de länder i Afrika som frigjort sig (oftast mindre, tyvärr sällan mer…) från de forna kolonialmakterna, ett land skapat av ”terrorister”. För att balansera: det är inte många år sedan även en ikon som Nelson Mandela, var ”terrorist” i västerländska massmedia. För egen del minns jag från min ungdom hur det påstods att Kenyatta och Mau-Mau åt, ja åt, som kannibaler steker (eller kokar) goda missionärer, till frukostmål, hur Kwame Nkrumah efter frigörelsen sött somnade in i en säng av GULD

Exemplen kan tusenfaldigas. Men om Israels inhemska, verkliga och inte förmenta statsterrorism, aldrig ett kritiskt ord. Tvärtom illa dold beundran: effektivt, skickligt, intelligent.

Jag är, som kanske framgått, trött på Israel. Jag är trött på Palestinakonflikten som sådan. Jag är trött på att höra om försöken att utrota ett speciellt folk när det i världen vimlar av folk som diktatorer, kolonialmakter, psykopater och politiker som under demokratiskt ideologiska floskler försökt och ibland nästan lyckats utrota folk som stått i vägen för deras totala maktutövning. Jag har levt ett helt liv i skuggan av den rasistiska konflikten mellan judar och araber, som jag inte är orsak till, inte vill veta av, hatar, som strider mot allt det jag står för, men som jag mentalt tvingats ta konsekvenserna av.

Stäng av Mellanösterområdet. Bygg en mur. Israelerna, liksom makthavarna i det nedlagda DDR, har ritningarna. Skär av hela regionen från omvärlden. Låt korkskruvslockarna slåss mot islamfanatikerna. Vissa konfliktdeltagare åberopar sig på Gud, andra på Mohamed eller Darwin. Det förefaller som om Gud arrenderat ut hela Mellanöstern till Darwin och det naturliga urval som ger den starkare all rätt och den svagare all förödmjukelse. Ingen tycks vilja inse att även Israel inget annat är en utpost till kolonialmakten USA, ett offerlamm som kommer att slaktas på det politiska altaret den dag västvärlden inte längre är beroende av arabisk olja.

Jag har slutat reagera på konflikter. Trodde jag. Men så läser jag Göran Skyttes ledare/krönika i Svenska Dagbladet lördagen den 19 augusti 2006. Jag reagerar. Jag reagerar instinktivt och ilsket. Skytte skriver om en svensk missionär, som helt klart gör en fin insats bland masaierna i Tanzania. Inget ont i detta, ingen skugga på en uppriktig missionär, mer än att min personliga uppfattning är att Europa och USA bör plocka hem alla missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater som placerats i Afrika och låta afrikanerna sköta afrikanska angelägenheter utifrån egna historiska modeller och inte efter de regler som regerat Europa sedan franska revolutionen släpade frihetens fanor i smutsen.

Skytte skriver i gammal vedervärdig kolonialstil om dessa masaier som är ”Högväxta, ståtliga”. Att läsa Skyttes krönika (på ledarplats!) i SvD är som att läsa ledarskribenten i 1930-talets Daily Mail. Förr var masaierna krigare, nu lever de på kor, får och getter, skriver Skytte. De bor med boskapen i små palissadomgärdade bosättningar. ”De låga husen är byggda av torkad kogödsel. Ingen elektricitet, nästan inget vatten”. OK. Visst är det så. På sina håll, ej överallt. I allmänhet ej, vill jag hävda. Men icke ett ord i Skyttes krönika om varför det blivit så här. Det finns ingen historieskrivning i Skyttes beskrivning av nutiden? Afrikaner måste man ta hand om. Försöka lära dem torka sig själva i rumpan.


Afrikanernas situationen lär inte förändras med hjälp av missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater. Ingenting har förbättrats någonstans i Afrika sedan kolonisationerna började. Tvärtom. För varje decennium, för varje nytt århundrade som försvinner ner i historiens svarta hål, försämras allting i Afrika. Det är inte afrikanernas fel. Det är inte ens de afrikanska diktatorernas fel, de som profiterar på kolonialmakternas utsugning av den kontinent de borde tjäna istället för att förråda.


Britterna sände bovarna till Australien och rötäggen till Afrika. Så är det än idag: kyrkorna fick för sig att afrikanerna inte var religiösa och inte trodde på Gud. Masaierna med sitt delvis hamitiska ursprung förlitade sig på Gud när svenskarna fortfarande trodde på Tor och Odin. Masaierna behöver inga missionärer. Masaierna behöver respekt för sin historia, för sin tro och för det land de en gång ägde. Ockrarna och finanshajarna insåg redan på 1600-talet att Afrika var ett jättelikt Schlaraffenland där det praktiskt taget växte mynt i varje palmkrona. Men om sådant icke ett ord i Skyttes vedervärdiga ledar/krönika. Istället: missionären ”får syn på en liten tunn flicka…” och, fortsätter den likt masaierna högreste resenären från Slottsstaden i Malmö, ”Utan att tveka tar han henne i famnen, pussar henne”. Vilket mod: ”Utan att tveka…”. Tänk, tänk om flickan var aidssmittad? Senare ”konfererar” missionären och ”en trådsmal massajkvinna” om flickans framtid. Tidigare i ledar/krönikan skriver Skytte att masaierna lever traditionellt, männen ”insvepta i röda tunikor, kvinnorna i blått…”. Traditionellt? Traditionellt och till för inte alltför länge sedan var masaierna absolut nakna. Men de klädde kanske på sig inför stor vit, högrest, mans besök. När det blev kväll kanske masaierna tog fram trummorna, sopade undan koskiten och bongobongobongo dansade, alltmedan Karlavagnen balanserade på spetsen av sin skakel i nordost…

Samburus lever i Kenya, lämnade Nildalen under 1400-talet. Tillhör samma folkgrupp som masaierna. Också de ett boskapsägande krigarfolk. 2004 gav fotografen Patrick James Michel ut en bok med titeln Five. Titeln Five syftar på jord, vatten, eld, luft samt det femte elementet ”the reunion of mankind with the Milky Way: the Sacred”. Bland dessa heliga, helgade, invigda, finns samburus, männen vid Ganges, tuaregerna, de nordamerikanska indianernas shamaner. Illustrationerna med samburus är hämtade från denna bok.

Bok:
Patrick James Michel Five

280 s., 200 färgfotografier
Steidl Verlag, Göttingen / Vale Studio, London, 2004

ISBN 3-88243-826-6

Copyright©Bo I. Cavefors 2006


18.8.06

JOHANNA ROSENQVIST / KOEFF PERFORMANCE ARCHAEOLOGY


















KOEFF PERFORMANCE ARCHAEOLOGY

Per & Johanna Rosenqvist

All songs written and performed by KOEFF, recorded at various locations, mastered by Peter Andersson

1. Mental Dry Cleaning
2. MDC
3. Hyfs!
4. Invocation
5. The Chickpea Climax
6. We never sleep
7. Talk to me
8. I can hear you
9. Bloodbath and birdsong

Firework Edition Records


16.8.06

GREIDER I PASOLINIS FOTSPÅR








Bo I. Cavefors
GREIDER I PASOLINIS FOTSPÅR – FÖR LÄNGE SEDAN…

I ett par dikter Göran Greider publicerade i Lyrikvännen (1988:6) anslog han pastorala tongångar. Författaren återvänder från Medelhavet och finner att över ”skånska slätter går vägar / som säden döljer”, vid Sandhammaren kommer havet vandrande ”genom tallkronorna”. Greider ställer sig vid havet för att få ”fäste i något stort, något som alltid arbetar / och arbetar bortom allt allvar, all glädje / utan att bli färdigt”.

Denna metafysiska sökarande finns också närvarande i Göran Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm (Bonniers 1989), ett drama i fem akter med en avrundande monolog där den pomologiskt kunnige författaren konstaterar att äpplen mognar mot slutet av augusti och att ”underbara kvinnor” låter ”kläderna falla / i de kyliga vinterträdgårdarna”. Mäns ögon glänser erotiskt ”när de ser på de blanka formerna / som långsamt fullbordas”.

Greiders dikter handlar självklart inte om Pasolinis besök i Stockholm endast några dagar innan han efter återkomsten till Rom, mördades, utan om sin egen förkroppsligade och förandligade samhörighet med den samhällskritiske Pier Paolo Pasolini som i sitt utanförskap och i sin ensamhet visste att ”man måste vara mycket stark / för att älska ensamheten” (Pasolini). Är Greider stark? Älskar Greider ensamheten? Jag vet inte, inte ens nu år 2006, men framtiden lär väl utvisa om karriären och pengarna var viktigare än integriteten och ensamheten och fattigdomen. Greider skriver om konflikterna, spänningen som uppstår mellan arbetarföräldrarna och sonen, den intellektuelle
generationsbrytaren; när söner skiljs från sina fäder påbörjas en process som sätter ”samhället i gungning” (Pasolini). Greider analyserar denna konflikt med mildhet, ömt men också politiskt medvetet och med betydande moralisk frimodighet. Greiders kritik av det urbaniserade och konsumtionshedonistiska samhället är svidande. Gemenskap har ersatts med ”några förbannade hägringar” och locket till den svenska sardinkonserven lyckas endast invandrare rulla upp; den ”afrikanske chauffören slänger upp / benen på instrumentbrädan”.

Greider börjar odyssén in mot sig själv sommaren 1987 ”i ett duggregn / av varma morgnar”, med kravaller i Stockholm då motorcyklarna skimrar ”under lövverken” och ”närvarons hemliga jubel” stiger genom ungdomarnas lemmar; de ”hade roligt, gatorna blev till / kroppens födelseplatser / de levandes spelrum”. Greider citerar Pasolinis ord om borgarklassen som håller på att ”förborgerliga både arbetarna och de före detta kolonialiserade bönderna”, att bourgeoisien reinkarneras som själva summanavkardemumman av ”mänskligheten”, att det förment klasslösa samhället skapar en frustration som leder till individens död.

I ett snabbt självporträtt berättar Greider om sin sociala bakgrund, om uppväxten i ett arbetarhem i ”en liten glesbygdshåla” där pojkarna var ”nakna, upptryckta mot väggen / i ett omklädningsrum. - - - Överallt uppradade mot en mur bakom de vuxnas fasader”. Utbrytningen blir inkvisitorisk, författaren lever i det han ”inte ens upplever” och kroppsarbetarna vet ”att de och jag är annorlunda”.

Med ett klart språk i litterärt tillgänglig form skriver Göran Greider i Pasolinis efterföljd protestdikt som inte kan missförstås. Tvånget att spela med i den alltmer klassbetonade samhällsrouletten koncentreras till rummet i förorten. Där börjar den inre världsomseglingen och den mycket skickligt genomförda associationen mellan Pasolinis Rom 1945 och Stockholm vid skiftet mellan 1980-tal och 1990-tal, med de skrytiga höghusen, ”magnifika skjul”. Som Pasolini vid andra världskrigets slut så var Greider 1989 ”ursinnig, lyrisk / full av hopp”.

Av en händelse läste jag Greiders diktsamling Pasolini i Stockholm samma dag som jag på Kunsthaus i Zürich såg en svit jättemålningar av den schweiziske spontanisten Mario Comensoli (1922-1993), en autodidakt från det luganesiska slumproletariatet som i bilder
som sprakar av orgiastiskt ljus skildrar livet som levs av hel- eller halvnakna punkare med morotsfärgat hår, som bor i sopcontainers, som runkar och knullar och suger av sig själva och andra, som därför naturligtvis är provocerande utan att det är det de strävar efter, som naturligtvis är destruktiva, framför allt självdestruktiva, men på något underligt sätt samtidigt uppbyggliga, moraliska och krävande. Det är ungdomar i konsumtionssamhällets utkanter, nej, det är ungdomar i konsumtionssamhällets mitt, själva naveln kring vilken den medelklassiga världen kan bygga myten om sin egen förträfflighet. Med sina tidigare porträtt, från 1960-talet, av grovarbetare med vanliga hederliga yrken, visar Comensoli hur dessa båda världar, ungdomsproletariatet och det välorganiserade vuxenproletariatet, någonstans på vägen mot apokalyps vandrar vägen sida vid sida.

Göran Greider skriver att ”gesten jag / nyss gjorde passerade från / skötet jag kom ifrån / till ett iskallt, blänkande stålrör: jag, rörlig exploderande tid, på platser, utan tid…”. När Comensoli målar de i sann mening anarkistiska ungdomarna illustrerar han Greiders protest mot ”höghuset där borta: / blanka fasader, utan berättelser” som leder till ”det äkta upproret”. Hos Greiders och Comensolis ”no-future”-generation har livet kvar sin kraft.


Illustrationer:
Mario Comensoli
Gästarbetare, 1960
Resan, 1969
Morte douce, 1988



Artikeln tidigare publicerad, i något olika versioner, i Sundsvalls Tidning (8.9.1989), KvällsPosten (9.9.1989), LO-Tidningen (1.12.1989) samt i Vår Lösen (6-7, 1989). Här bearbetad och aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006

14.8.06

FIDEL CASTRO OCH KRISTIANSTAD

Bo I. Cavefors
FIDEL CASTRO OCH KRISTIANSTAD

Den som gör en resa har alltid något att berätta. Sägs det.

Jag har idag varit i Kristianstad. Det var mycket länge sedan senast.

Efter en resa till Kristianstad finns inte någonting att berätta.

Inte en soldat på gatorna. Inte en officer på krogarna. Högkvarteret tillbommat. Frimurarehotellet har bytt namn och luktar sur matolja. Valskvarnen inhyser Försäkringskassa, kontorshotell samt restaurang. Kasernerna hyser småindustrier som i flertalet fall inte lär överleva starta-eget-bidraget. Konditorierna har samma genomsliskigt söta Dammsugare och Budapestbakelser som konditorierna i Eslöv och Tomelilla (och annorstädes). För att inte tala om konditoriet i Hässleholm. Järnvägsstationen är ett byggnadsminnesskyddat museum. Bussar och tåg lämnar Kristianstad utan att någonsin ha varit destinerade dit. Kristianstads-Bladet ingår numera i Bonnierkoncernen. Trots det är kultursidan förvånansvärt vital. Övergödda babysar i barnvagnarna. Seniga tilltusen åldringar bakom rullatorerna. Inte en enda butik som satsar på hemlagade pajer. Dött dött dött.

Det enda som förefaller ha liv i Kristianstad är Öresundstågen som varje heltimma (ungefär) forslar ett antal resenärer till Lund, Malmö och Köpenhamn. På vägen dit passerar tåget två andra nedlagda SJ-projekt från rälsens begynnelse, tristessmetropolerna Hässleholm och Eslöv. Tåget stannar inte i Sösdala. Däremot stannar tåget i Höör. Jag var på marknaden i Höör, för några år sedan. Det glömmer jag gärna. Samma Dammsugare på konditoriet där som i Kristianstad, Hässleholm, Eslöv och Tomelilla. Och samma negerbollar som numera kallas chokladbullar. Är sockerbagarna medvetna om att det är skillnad mellan bollar och bullar. Man kan alltså inte döpa om negerbollar till chokladbullar, hur som helst.

För att i alla fall i någon mån knyta an till Kristianstads (och Hässleholms) militära förflutna: på Nordskånska fronten intet nytt. Endast nedläggning.

När jag återvänder till Malmö med Öresundståget (avgång 11.17 från Kristianstad) kliver ombord ett gäng vaktmanskap från marinen i Karlskrona (buss från Karlskrona till Kristianstad), fem (tre av dem icke-födda-i-Sverige om man säger så, men talar underbar skånska) pojkar och en (mycket vacker och färgad – Indien?) flicka, pojkflicka. Rekryter. En glassig halvporrtidning, några sexskämt i traditionell ordning. Flickan, tuff, liten till växten, avfärdar alltsammans med ett korthugget skratt. Road, men icke att leka med om någon skulle få för sig. Den ena pojkrekryten, Iran, Palestina eller något liknande, skall hem till mamma, leka, dansa och äta arabisk mat. Allah och Gud trycker varandras händer. En av de blonda pojkarna och en av de svarthåriga skall mötas för att gå på Malmöfestivalen. Osv.

Är det inte ungefär så Fidel Castro tänkte/tänker sig framtiden?

Fidel Castro. Kommendanten på Cuba är onekligen en av de märkligaste figurerna i modern historia. Är han tyrann eller helgon? Positivisterna framhåller gärna att Cuba genomgått en i positiv tydning social revolution under Castros halva århundrade (snart…) vid makten, vad gäller klassutjämning, hudfärgsutjämning, social välfärd som sjukvård, skolor, åldringsvård, osv. Märk väl: kubanerna är också idag ett folk med glädje! Hur många statsmän kan uppvisa en sådan medborgarattityd?


Negativisterna visar på det stora antal fängslade politiker och journalister som protesterat mot Castros envälde under dessa, snart, femtio år. Åtskilliga av motståndarna, som inte lyckats fly/emigrera, har torterats, några har mördats. Så borde inte ha skett. De får ej glömmas.Frågan är: hade de reformer och nytändningar positivisterna framhåller som eftersträvansvärda exempel för hela latin- och sydamerika (och inte bara där…) kunnat genomföras om Castro inte med oacceptabla medel ingripit mot de personer/makter (makter=USA=dessa personer…) som med i stort sett alla medel försökt förhindra den castroistiska socialpolitik som de facto gynnat/gynnar medelkubanen?

Världen är vedervärdig. Måste alltid några offras för att flertalet skall räddas? Vad hade hänt om USA (eller någon annan stat eller organisation) lyckats mörda Castro för fem år sedan, för tio år sedan, för trettio år sedan? Hur hade i så fall dagens Cuba sett ut? Ingen kan svara på en hypotetisk fråga, men troligt är att politiskt inflytelserika delar av det gamla etablissemanget (som idag styr och ställer i Florida!) tagit över, att USA åter blivit en, mer än tidigare i skymundan verkande, kolonialmakt. Rättare sagt: hudfärgsdiskrimineringen hade återupplivats, hela slavattityden och därmed slavsamhället (men naturligtvis i modern, liberal och marknadsanpassad riktning) hade återuppstått, samma liberala monopolekonomi, samma massmediala dominans, men i än högre grad, som i, tex, Sverige. Kort sagt: Bush istället för Castro.

Den intressanta frågan är: hur väljer medelkubanen den dag det gäller att välja mellan chimär och verklighet? Dvs: vilken fattigdom är att föredra, den som bygger på en värld skapad av lögner och medvetet förtryck, eller den som bygger på realiteter?Må den djupt religiöse Fidel Castro den dag han försvinner in i Himlens anonymitet ha ett bra svar på dessa frågor. Vilken våg väger tyngst?

Jag tror Fidel Castro lyckas ta sig in i Paradiset.

Jag vet inte riktigt hur, men på något märkligt sätt illustrerar de sex marinväktarna från Karlskrona Fidel Castros tankar om det önskvärda samhället.



Copyright©Bo I. Cavefors 2006

12.8.06

HERMANN HESSE - MANNEN MED DEN SVARTA MANTELN
















Bo I. Cavefors
HERMANN HESSE – MANNEN MED DEN SVARTA MANTELN

Bok:
Hermann Hesse Trollkarlens barndom och andra berättelser. Urval av Carl-Erik af Geijerstam. Författarförlaget 1989.



Nya himlar och en ny jord hägrade för hädaren Hermann Hesse. Få författare har som han förenat europeisk kulturpessimism med injektioner av metafysisk närvaro, av det översinnliga, av det utomjordiska. Hermann Hesse, denne självutnämnde själens trädgårdsmästare, son till en Indienmissionär som efter återkomsten till hemlandet reds av maran att ha drivits ut ur paradiset. Faderns älsklingspsalm handlade om brutna band och fria fåglar. Så blev det aldrig för missionären men i skarven mellan barndom och ungdom bröt sonen snart sagt alla band med det förflutna. Men först måste oskulden förvandlas till skuldkänslor innan fågeln, efter mycken plåga blev fri och ”vilsen i världen”.

Carl-Erik af Geijerstam sammanställde 1989 en volym med Hesse-historier, Trollkarlens barndom och andra berättelser som följer författaren från de tidigaste barnaåren genom puberteten fram till åren som ung man då han kan se avklarnat på den aning av lycka han kände innan allt förvandlades till fångenskap och ångest i hem och skola.

Den sensible och överbegåvade Hermann Hesse placerades på internatskolor, uppfostringsanstalter och mentalsjukhus. Han köpte en revolver för att skjuta sig, men misslyckades. 14-åringen skriver till föräldrarna: ”Ärade föräldrar. - …ni [är] mig kvitt nu och det räcker ju. Med högaktning, Hermann Hesse. Nihilist (Ha)”. Barnet hade förlorat livsglädjen och genomskådat den förment välmenande kärleken och förbönerna. af Geijerstam påpekar att det som av läkare, rektorer, präster, anstaltsföreståndare och föräldrar kallades för sjukdom intet annat var än ”en egenartad ung människas väg till sig själv i dunkel aning om de krafter som bodde inom henne”. ”Sjukdomen” var ett led i ett brådmoget barns utveckling, men mitt i denna apokalyps där barnets liv går mot undergång och genomlever helvetet för att kunna tränga in i nya himlar och upptäcka en annan värld där banden brutits och fågeln är fri, där finns inte endast föräldrarnas oförstånd, rigida religiositet utan även deras ”outtömliga tålamod och deras omsorgsfulla kärlek till sonen” (af Geijerstam). Men jag undrar… kan man älska den man förskjuter?

Hermann Hesses berättelser om sin barndom och ungdom är skrivna under en lång tidsperiod, 60 år, alltifrån breven till föräldrarna 1892 till Aprilbrev 1952. Under hela sitt författarskap återvänder Hesse till barndomen, ”denna äng med sina otaliga detaljer”. Hans kärlek till natur och djur, att vistas ute i det fria, blev tidigt ett försök till flykt bort från blygheten han kände inför främmande människor. Och, naturligtvis, och kanske främst, en flykt undan föräldrar och andra vuxna auktoritetspersoner.

Gossen Hesse ville bli trollkarl. Han kände sig dåligt tillfreds med ”verkligheten”, ville förbättra den, ”förvandla den, förtrolla den”. När han ser tillbaka förstår han att hans önskan var att leva under den magiska kraftens tecken; tidigt tvivlade han på den treenige guden och insåg att det fanns andra sätt än det kristna att bedja. Genom morfadern, en lärd Indienmissionär som talade pali och sanskrit, lärde sig Hermann Hesse att hans egen värld är ett mikrokosmos i det makrokosmos där guden Pan spelar huvudrollen i hednagudars skepnader inför ”tusentals miljoner människor” som har en annan tro än vi, ”andra seder, språk och hudfärg” och ”andra gudar, dygder och laster än vi”.

Författaren, filosofen, drömmaren och sökaren, kanske framför allt sökaren Hermann Hesse fostras genom att av föräldrar och andra vuxna med tvång böjas som en savfylld videkvist. De smärtsamma ungdomsåren lär honom att intet är fast, stabilt och förblivande, att allt lever och förvandlas, att allt löses upp och föds på nytt.

Det är förunderligt vilken aktualitet Hesse har också idag. Hans starka intellekt och djupa förtrogenhet med själens och naturens mysterier, skarpblicken för människors beteenden snittar upp och blottlägger dolda djup, obarmhärtigt, som när han skriver om mötet mellan fadern och en tiggare. Hesse redogör för sin egen själs skrymslen i den förtätade och detaljrika berättelsen Barnasjäl; han söker igenom faderns arbetsrum på jakt efter hemligheter och i en bastflätad indisk skål finner han en krans torkade fikon med socker, som har en ”underbar tyngd”, som testiklar, när han väger dem i handen. Några fikon stoppar han i fickan, ett i munnen. Äventyret hade inte varit förgäves: ”Ingen befrielse, ingen tröst” kunde längre beröva honom denna förtrollning. Medveten om skuldkänslorna som kommer efteråt utsätter han sig frivilligt för det olovliga och tar stoiskt men på något märkligt sätt längtande emot det väntade fysiska straffet. Hans knäppta händer är en lögn och hans ”andäktiga hållning en hädelse”. Detta sökande efter det ovanliga, efter det icke tillåtna, efter den slipade sax som klipper av banden och släpper fågeln fri, innebär att alla själens stängsel och alla konventioners murar rivs. Slagsmålet med en kamrat åtföljs av ”vulgära och primitiva förbannelser och skymford”, tårarna rinner och blodet sprutar ur mun, men världen är underbar, den har plötsligt fått mening, det är ”gott att leva, gott att hugga in, gott att blöda och själv få blod att rinna”.

Bakom allt detta finns den märkliga, problematiska, jag skulle vilja säga sjukliga bindningen till föräldrarna, framför allt till fadern som längtade efter men aldrig fann friheten. När det skär sig mellan son och fader och agan blir nästa steg längtar sonen efter att straffet skall bli hårt, att han skall bli slagen, inspärrad, tvingas svälta, bli bortstött. Allt detta fysiska våld skrämmer honom inte, han snarare längtar efter det, men han vill slippa det han inte orkar med, den kvalfyllda ångesten och den olidliga väntan på att straffet skall utmätas. När piskan väl viner har han nått målet, han söker en auktoritet, någon han kan känna vördnad inför; själen trivs bäst och blommar som vackrast när den kan tillbedja och ”sträva mot höga mål”. Möjligheten att sträva mot höga mål ges emellertid sällan i barnets värld, men som pojke kan Hermann Hesse med fantasins hjälp leva sig in i en annan värld och ge sig av till skogen som ”rövare, riddare eller indian”.

Man måste våga börja resan genom livet. Den som aldrig trycker på startknappen har heller inget mål att färdas mot. Det finns inget att förlora men många och helt olika nya världar att vinna. Tiggaren var en främling för fadern, men fadern var också en främling för tiggaren. Allt och alla fyller sin funktion i denna Hessemytologi där människorna är bröder. Trollkarlens magiska kraft finns i den svarta manteln när han sveper den över kaniner som doftar av liv och saftigt gräs, av ”mjölk, blod och fortplantning”, den svarta manteln som skyddar korpen ”vars svarta hårda ögon” lyser likt det eviga livets lampa.

Hermann Hesse förvandlar livet och världen när han skriver. På så sätt är han faktiskt en trollkarl. Carl-Erik af Geijerstams utomordentliga texturval är mästerligt översatt. Trollkarlens barndom och andra berättelser bör finnas under varje ung mans huvudkudde vid nästa födelsedag eller när julafton övergår i juldag.

Artikeln tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning (6.12.1989) samt i Barometern (7.12.1989). Här bearbetad.

Illustrationerna:
Hermann Hesse. Av Andy Warhol 1985
Stäppvargen/Hermann Hesse. Playboy, Paris 1975
Stäppvargen/Hermann Hesse. Karikatyr av Milton Glaser


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006