IMMANUEL KANT OM OSKULDEN

Bo I. Cavefors
IMMANUEL KANT OM OSKULDEN

”Ingenting i hela världen är viktigare än andra människors rätt och rättigheter”, säger Immanuel Kant i en föreläsning någon gång mellan åren 1775 och 1785. I en tid då förnuftsetik och moral, i alla fall teoretiskt, aktualiseras ej endast av blåögda entusiaster och intellektuella, utan även av realpolitiker och multinationella köpmän, är Kants propåer om tysk idealism lämplig läsning. Eine Vorlesung über Ethik (Fischer Taschenbuch Verlag, 1990) rekommenderas. Bör utges även som billig pocketbok, på svenska.

Kants föreläsningar publicerades första gången 1924 och har sedan dess endast styckevis, väl valda delar, funnits tillgängliga i antologier och skolböcker. I Tyskland. Nyutgåvan 1990 på Fischer Taschenbuch Verlag har redigerats och omtolkats till modern tyska av Gerd Gerhardt.

I dessa texter om skuld och oskuld, om moral och omoral, är Immanuel Kant ej endast den spekulative filosofen utan framför allt en entusiasmerande propagandist för allt vad av hjärtat fylles över bredden. Kant undervisar om naturlig respektive irrationell religiositet, om högmod, sexualitet, självmord, avundsjuka, hat, sparsamhet, egenkärlek, oskuld och åtskilligt annat. Martin Luther hade haft det knepigt vid ett husförhör med Kant som examinator.

Slutkapitlet i Kants biktbok är en briljant sammanfattning av filosofens idealbild, för att inte säga idolikon, av människans bestämmelse.

Läsaren må sucka och frusta över Kants etiska rigorism, men visst är det viktigt och riktigt att om och om igen betona dogmatiskt fastlagda FRIHETLIGA PRINCIPERS betydelse, att verklig frihet kan förverkligas endast om ALLA människor får kvalificerad utbildning. Med kvalificerad utbildning menas såväl kunskapen att alfabetet börjar med a och slutar med ö, som doktorandkurser i filosofi. Kant menar att det inte ankommer endast på Gud om människan skall bli lycklig eller ej; vi måste själva ”GÖRA oss lyckliga” om Hans rike på jorden skall bli verklighet.

Nyktert konstaterar politikern Kant att världens tillstånd lämnar mycket i övrigt att önska. Världens tillstånd är: otillfredställande. Stater rustar och alla dessa stater som rustar säger att deras vapen står i fredens tjänst. Hur kan allt, i en sådan självcentrerad politisk verklighet, allt, eller i vart fall något, vändas till det bättre? Jo, svarar pedagogen Kant, genom undervisning och därav följande vetande. Men, fortsätter han, undervisningen i hem och skolor har ”fel inriktning”; man saknar respekt för kultur, disciplin och filosofiska principer. Föräldrarnas, skolornas, lärarnas, furstarnas (läs: politikernas) målsättning är tyvärr inte att skapa och fostra goda karaktärer, utan att anpassa undervisningen till elevernas subjektiva egenintressen. Elevers subjektiva egenintressen är att, i bästa fall, erbjudas en anpassad undervisningen som ger tillräckliga poäng för ett arbete som ger tillräckliga inkomster för ett pensionssparande som under decennier fram till pensionen hinner uppleva såväl inflationer som krig som ideologibyten osv och som i slutändan förskingras av otrogna politiker.

Hur skall medborgarna i stater där politiker och ideologer skapat sådana utbildningssystem och som regeras av sådana partidoktriner, kunna lita på dem som säger sig företräda folket, frågar Immanuel Kant, retoriskt.


Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet den 30 oktober 1990. Här obetydligt renoverad.

Copyright ©Bo I. Cavefors 1990, 2006

VON HEIDENSTAM OCH DEN HELIGA BIRGITTA

Bo I. Cavefors
HEIDENSTAM OCH DEN HELIGA BIRGITTA

Bok:
Verner von Heidenstam Heliga Birgittas pilgrimsfärd. Bonniers 1990.

Verner von Heidenstam förenar i berättelsen om den Heliga Birgitta sin gamla nyromanticism med Karolinernas käcka heroism. Det är ett genialt drag eftersom hos såväl helgonet som hos författaren, två komplicerade personligheter, kombineras längtan efter det vackra i natur och kropp och själ med en nästan flagellantisk dragning åt asketism, åt det ärorika. Karolin eller helgon, båda stod i tjänst hos högre väsen, kung och Gud. Tagelskjortan på för Skapelsens Skapare och Fosterland.

von Heidenstams i traditionell skrud klädda helgonlegend publicerades första gången 1901 och därefter i ett flertal av författaren korrigerade upplagor. De yttre händelserna i Birgittas liv utgör ram kring författarens psykologiserande porträtt av Ulf Gudmarssons hustru. Efter mannens död ger sig Birgitta och dottern Karin, följda av ett inte oävet antal tjänare, samt magister Petrus, till Rom för att bl a försöka förmå Påven att återvända till den heliga staden, bort från sitt syndiga leverne, med en flicka på vart knä, i Avignon. Det lyckas så småningom, inte med den påven men med en efterträdare. Påvar kommer och går. Detta har under årtusendenas lopp varit mången ordensgrundares smala lycka.

Till slut får Birgitta ordensreglerna godkända och kan starta pilgrimsfärden till det Heliga Landet, beledsagad av två söner, dottern samt ett antal andra pilgrimer. High Society på vallfärd. Strax efter återkomsten till Rom avlider Birgitta.

Verner von Heidenstam nyttjar auktoriserade källor och brer själv på med breda penseldrag om ondska och godhet, om milda och hårda drag hos det blivande helgonet. Birgitta blir mänsklig och hennes underverk trovärdiga, såväl när det i Vadstena ur marken skjuter upp en lind där hon kastat sitt ridspö, som när hon om inte stillar stormen så dock genom sitt lugn och sitt mod räddar besättning och pilgrimer då fartyget förliser på klipporna vid det Heliga Landets kust.

Birgittas gård Olshammar vid Vättern var von Heidenstams födelsehem. Han skriver att ”Vätter betyder troll, sjörå, men för mig betydde ordet Heliga Birgitta”. Författaren identifierar sig dock inte med helgonet utan med den Vandrande Tomas, en gycklare som tror på skönheten och friheten; existentialisten Heidenstam är nära att kapitulera inför korsets riddare Tomas.

Den Heliga Birgitta var korsriddare, hänsynslös mot dem och det som försökte hindra henne från att nå målet. Under den lappade tiggarmanteln finns högmodet kvar och ju större motstånd hon möter dess hårdare blir hon; botgärningarna blir intensivare. Hennes lärare och biktfader i Sverige, magister Mattias, liknar henne vid en bläckfisk som krossar och slukar allt som kommer i dess väg. I Birgittas ögon ser han ”en helveteseld, ett sken av en dåres hemska elakhet…”.

Först i ”medgångens klara och fulla sommarsol” mildras helgonets hjärta, kroppen är för svagt för hårda späkningar, det finns inte längre några orättfärdigheter och inga köttets lustar att bikta. ”Medgången skänkte dig ödmjukhet”, säger den Vandrande Tomas innan han lämnar pilgrimsgruppen i det Heliga Landets öken för att klättra upp för den branta väggen till enslingarnas berg Quarantana. Det är som när Lille Prinsen talar om stillheten i den vackra öknen, om mjöligheten att i oasen släcka törsten.

Verner von Heidenstams språk sjunger som Medelhavets sirener och dånar som Vätterns brutna isar. Det är förödande vackert och skrämmande ödsligt när författaren i legendens form talar om sanningen att helighet kräver offer. Till Guds ära, ja! Till människors föredöme? Den tvivlande och Vandrande Tomas flydde in i tystnaden.


Artikeln tidigare publicerad i Svenska Dagbladet (17.6.1990). Här obetydligt reviderad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006

LORIOT : TAL INFÖR KAMMAREN

LORIOT

Loriot är/var pseudonym för satirikern Vicco von Bülow, född 1923 i Brandenburg, under hela efterkrisgtiden en av de absolut främsta satirikerna i Förbundsrepubliken Tyskland, framför allt med tv-program hos ARD och ZDF. Från 1974 och till våren 2006 var han manusförfattare, regissör, skådespelare och programledare i Loriots Telecabinet.

Tal inför Kammaren skrevs i början av 1980-talet. Det är dels ett allmänt hållet ironiskt politikerporträtt, men framför allt karikerar von Bülow retoriken i Förbundsrepublikens Förbundsdag när han låter talaren ge sken av att ha den kompetens han i verkligheten saknar. Talarens påståenden om sina målinriktade verksamheter som politiker, är i själva verket intet annat än ett floskelpotpurri.

Texten har hämtats från Deutsche Prosa-Parodien, Reclam Verlag 1989.

Texten har tidigare publicerats i Finanstidningen, 2.10.1990. Översättningen är min.

Bo I. Cavefors

+ + +

TAL INFÖR KAMMAREN

av Viggo von Bülow

Hallåmannen:

Godkväll mina damer och herrar. Scenen i Bonn förändras snabbt. Den tidvis partilöse förbundsdagsledamoten Werner Bornheim höll idag ett tal som kan bli riktgivande för en ny politisk talarstil.

Bornheim tillhörde under Weimarrepubliken Tyska Folkpartiet, efter kriget var han först medlem i L.A.P., men växlade 1952, av samvetsskäl, över till CDU för att 1957 hoppa vidare till FDP.

1961 lade Bornheim ned sitt mandat för FDP och blev istället Lantdagsledamot för SPD men 1964 drog han sig tillbaks också från denna position och slog sig ned i Förbundsdagen som ledamot av CDU. Därefter har han under två mandatperioder representerat SPD och under två mandatperioder CDU innan han av samvetsskäl blev politisk vilde.

Talet som Werner Bornheim höll i Förbundsdagen idag ställer genom sin omutlighet och sin politiska vilja allt vad man tidigare och samtidigt hört och nu hörde från regeringshåll, i skuggan.

& & &

W. BORNHEIM:

Mina damer och herrar.

Politik betyder och detta skall man utgå ifrån. Det är dock - utan att tala mer om detta - vilket vi lägger bakom oss - men om man ser på situationen vi befinner oss i.

Jag vill sammanfatta min ståndpunkt med några få ord:

- för det första det självklara under förutsättning;

- för det andra och det är detta som vi är skyldiga våra väljare;

- för det tredje ett koncentrerat varatill-innehåll som kärnpunkt i ett framåtblickande partiprogram.

Vem har tidigare och detta måste inför denna ärade församling en gång för alla sägas rent ut. Den handelspolitiska utvecklingen har inte gått på något vis.

Detta bestrides icke heller av mina ärade motståndare och utan att riskera att bli missförstådd, i Bryssel, London, menar man att Förbundsrepublikens regering har där - och, mina damer och herrar - varför inte? Förtroendet är fullt ut. Men vad har vi i slutändan utan att i onödan spetsa till situationen? Där, mina damer och herrar, just där finns dock huvudproblemet.

Var nu så vänliga och tänk ett ögonblick på ÅLDERSPENSIONERNA. Vem var det som redan då, för femton år sedan, och då ska vi nu bortse ifrån att ingen kunde tro att då - så får det verkligen inte gå till!

Vi har åter och åter visat på betydelsen av NATURVÅRD, och det står jag för, var hamnar vi annars, var tar vår trovärdighet vägen? Ett står dock fast, att lita på, och om detta får det inte finnas ringaste tvivel. Den som glömmer det har inte förstått väljarnas uppdrag.

LÖNE- OCH PRISPOLITIKEN utgår ifrån förutsättningen att mellanperiodens finansplan och i skattereformens propåer är det dock fortfarande av utslagsgivande betydelse.

Mina damer och herrar!

Vi skall inte glömma dem därute i landet och därmed skall jag sluta. Det finns en rad olika frågor och jag tror ni är överens med mig när jag säger... Sist och samt, vem vill bestrida detta?

Jag tackar er.

Applåder.

HAYEK & DONOSO CORTÉS

Bo I. Cavefors

HAYEK och DONOSO CORTÉS
Böcker:
Friedrich Hayek Det stora misstaget. Bokförlaget Ratio 1990
José Maria Beneyto Apokalypse der Moderne. Die Diktaturtheorie von Donoso Cortés. Verlag Klett-Cotta 1990

Oftast är det svårt förstå vari det stora misstaget består, när man läser Friedrich Hayeks (1899-1992) bok Det stora misstaget. Kanske är det verkliga misstaget författaren själv! Hayeks sammanfattning av sextio års tänkande i vetenskapliga banor vad gäller ekonomi, filosofi och idéhistoria visar upp bilden av en splittrad och omogen personlighet. Hayeks stående tema/tes är att handel, industri och kapitalrörelser aktivt bidragit till och stundom varit avgörande för människans och världens utveckling. Ja, nog så sant, ingen förnekar en så självklar sanning.

Frågan är hur, till vilken skada alternativt till vilken glädje för människan som handel, industri och kapitalrörelser delvis påverkat eller varit avgörande för att skapa de samhällen vi idag lever i. Hur kan man tänka sig att alternativen sett ut om de förverkligats.

Hayek är liberal i salig Gladstones anda. Ungefär som Tony Blair, eller, varför inte, som Göran Persson. Det bör konservativt lagda läsare av boken Det stora misstaget, lägga på minnet. Märkligt nog gödslar Hayek med konservativt idégods, som han dock snabbt och lättfärdigt förvandlar till liberala frihandelsprinciper. Konservatismen är ett otyg, skriver Hayek, eftersom konservatism öppnar för möjligheter till statliga ingrepp i handel och ekonomi. Blair och Persson avskyr att aktivt reglera missförhållanden inom handel och ekonomi: låt elbolagen plocka ut ockerpriser från kunderna, låt ett litet antal stora finansiärer äga bankerna, sälj ut kommunikationsväsendet, osv.

Det finns många sorters konservatism. Vilken konservatism Hayek åsyftar är oftast oklart, men stjärnklart är att Hayek inte sympatiserar med konservativ antiliberalism. Trots detta är Hayek kritisk till den liberalism som i Keynes anda i Sverige går under täcknamnet socialdemokrati. Hayek associerar då till svensk socialdemokrati perioden 1920-1980, ej till vad som idag saluförs som socialdemokrati. Allt är ganska förvirrat, ungefär som dagens partiväsende, där det råder full anarki. För att härda ut i detta ideologiska Ingenmansland krävs tillgång till den ernst-jüngerske anarkens djupa skogar.

Åter till Hayek: artikelsamlingen Det stora misstaget är stundom utomordentligt stimulerande, i betydelsen rolig, framför allt när författaren gör medvetna försök att provocera. Men medvetet igångsatta aktioner som kallas provokationer provocerar sällan. Blir bara tröttsamma upprepningar av vad verkliga provokatörer redan åstadkommit. Hayek hävdar, för att ta ett exempel, att människans idéhistoriska drama, för att inte säga trauma, handlar om att handelsmän, industrialister och bankirer ej endast är evolutionens salt och sälta utan dessutom, som kaviar på laxen, framåtskridandets främsta gynnare och företrädare. Ja, vi vet att Hayek och andra senkomna darwinister tycker så, men provocerar det någon att få veta det en gång till?

Dock har Hayek en poäng i att han, just han, tidigt, decennier före dagens kapitalistiska postmodernister, som sitter med facit i hand, konstaterade att socialister av flertalet schatteringar tog fel när de hävdade att endast genom kollektiv styrning skapas kunskaper och materiella resurser.

Vad anser marknadsliberalen Hayek vara ”fakta”? För konservativa och socialister handlar det i grund och botten om moral. Så även för Hayek. Men vilken och vems moral? Hayeks på idéhistoriskt material baserade ekonomiska teorier är til syvende og sist en fråga om hur moral uppstår och vilka följder god alternativt dålig moral får för vårt ekonomiska och politiska liv. Hayek menar, inte helt oväntat, att den moral som finns inbyggd i kapitalismen och i av kapitalistiska samhällen skapade institutioner, är överlägsen alla andra moralbegrepp och bygger oslagbara sociala och ekonomiska system för att tillgodose människors skilda behov och främja samhällets och människors utveckling, även den andliga utvecklingen. Moral är för Hayek ”icke-instinktiva regler” utifrån vilka människan utvecklar en ”utvidgad ordning”, dvs en moral av ”infödda instinkter” befriade från inlärda traditioner. Hayek menar med sin livsfilosofi att evolution, biologi och etik hänger samman och skapar en ”ordning” där människan måste lära sig att anpassa sig till ”okända omständigheter”, att konkurrens är en ”upptäcktsprocedur” som ingår i all evolutionär verksamhet: att lära in ett beteende är roten till och ej resultatet av en insikt. Däri skiljer sig Hayek från Darwin, men annars gäller för båda den starkares rätt, byggd på knytnävens makt och ej på intelligensens ansvar. Hayek menar att ”stora vetenskapsmän” som uppmanar människorna att kontrollera utvecklingen i en värld som blir alltmer komplex, är ”konstruktivistiska rationalister”. Vad Hayek menar med detta är oklart. Lika oklart som när Hayek hävdar att statssystemet i de gamla faraonernas rike gick under på grund av tvåtusen års statssocialistisk misshushållning!

En ”statssocialism” som fungerade under ett par årtusenden kan knappast ha varit av alltför destruktiv karaktär. Det lär dröja innan såväl traditionell liberalism som modern marknadsliberalism visar samma förmåga till överlevnad. Hayeks påståenden är i skilda sammanhang halsbrytande och ologiska. Det i och för sig intressanta syftet att minimera goda framtidsutsikter för planhushållningsfanatiker och ge en levande bild av marxismen-leninismens felslut att centralstyrning alltid leder till rättvis fördelning av tillgängliga resurser, vilka endast kan maximeras i ett socialt och ekonomiskt slutet system, leder Hayek till att etiskt och moraliskt förankra kapitalismen inom en evolutionslära där nyttjarna, för att inte tala om utnyttjarna, tvingas balansera mellan praktiskt köpmannaskap och teologiska och filosofiska förmodanden. Vem, eller: vilka företag, klarar av den balansgången?

När Hayek lämnar spekulationsbörsen för att istället tala om påtagbar verklighet blir han sympatiskt amoralisk och menar att europeisk civilisation har sin raison d’être i ”politisk anarki”. Den konservativa bockfoten skrapar mot nyliberalismens dogmer och förvandlar Hayek till en riktig mänsklig medmänniska, samtidigt som han, dock, ej kan avstå från att motsäga sig själv och hävda att civilisationen, framför allt, natürlich, den västerländska, skapats av kapitalistiskt liberala handelsmän och bankirer. Detta förtiges i historieböckerna, påstår Hayek, samtidigt som han missar ett påtagligt faktum, nämligen att dessa kapitalistiskt liberala handelsmän och bankirer, tex i ett land som Sverige, även äger merparten av dagstidningar, tidskrifter, tevebolag, filmbolag, banker, med mera, och därmed har ett medialt och marknadsmässigt och ekonomiskt försprång i konkurrensen med de underbetalda historieläroboksförfattare vilka försöker ge en motbild till propagandan om det av folkvalda representanter folkstyrda demokratiska samhället.

Hayeks historieuppfattning och historieskrivning är ganska förvirrad. Finns det någon logik i människans tillvaro här på jorden, måste det ju dock vara så att den politiska anarki som möjliggjort köpmännens och bankirernas civilisatoriska sisyfosgärning, skapats av dem som haft den politiska, militära och religiösa makten. Men icke så, enligt Hayek, som med ett penndrag vill rationalisera bort politiker, militärer och klerus från evolutionen och förvandla dessa hedervärda kategorier till släktets amöbor.

Visserligen hävdade redan Montesquieu att det var köpmän som spred civilisationen till den barbariska Norden, men det behöver ju inte vara sant bara därför att det är Montesquieu som påstått det. Hayek bygger vidare på Montesquieus sybaritiska tvivel om Aristoteles förmåga ”att förstå den avancerade marknadsordning han levde i”. Ack ja, dessa gamla greker. Men kanske berodde filosofens förakt för köpenskap och pengar på handelsmännens missbruk snarare än på intellektuell högfärd? Detsamma gäller Tomas av Aquinos och romersk-katolska kyrkans avoga inställning till räntor och kommersialism, trots att Vatikanen, som världsligt maktcentrum, sysslade med såväl det ena som det andra. Eller just därför! Men för Hayek är det axiomatiskt att alla som kritiserar den avancerade och avskräckande marknadsföringens avigsidor är oförmögna att förstå densamma och ovilliga att acceptera den eftersom den inordnas inom etiska och allmänmoraliska principer vilka formulerats av intelligenser inom bankir- och entrepenörskretsar.

Den ensidige och på ena ögat blinde Hayeks ovan refererade åsikter leder självklart till en ytterst primitiv syn på den konservatism som enligt Hayek, dock, representerar ”begränsade moraliska aspekter” till vilka Riksbankens Nobelpristagare kan ansluta sig. Tack! Dock: samtidigt som Hayek talar positivt om det anarkiska samhälle som är en omöjlighet utan konservativt idégods, så föraktar han konservatismen som idétradition. I Hayeks terminologi tillhör konservativa människor kategorin ”primitiva folk” (det låter nationalsocialistiskt och frågan är om det inte är just det…), utifallatt dessa konservativa människor är negativt inställda mot ohämmad kommersialism, dvs den kommersialism som otvetydigt utnyttjar den liberala handeln med varor, tjänster och pengar utan att konstruktivt reinvestera mervärdet, överskottet, vinsten, mutorna, bonusarna, eller vad man nu vill kalla det.

Hayek beklagar att handelsmännen i den tidigare historien avskildes från resten av samhället, dvs avskildes från kunderna, trots den värdeökning han menar sker för varje inblandad aktör ”när varor byter ägare”. Var och en som köpt en ny bil, eller en ny dator, vet att så inte är fallet. Efter varje inköp av en vara minskar varans värde. Detta visste ej den numera avlidne Hayek, påstår han, indirekt. Medvetet bortser Riksbankspristagaren från att föraktet för penningen och marknaderna har andra orsaker än enskilda medborgares försämrade ekonomi och att människors negativa attityd snarare berodde och beror på sunt bondförnuft, dvs insikt om att de positiva sidorna av handelsmäns verksamhet ödelägges av kollegernas destruktiva handel och vandel, inte minst bland bankirerna, negativa attityder och åtgärder som leder till negativa följder för andra och tredje part. Med andra ord: det finns välgrundade skäl för att ingripanden bör ske när handelsmän/bankirer går över gränsen för vad som är allmänmoraliskt acceptabelt. Hayeks motvilja att inte vilja se sanningen i vitögat leder till hans ideologiskt och filosofiskt och moraliskt dunkla resonemang kring begrepp som ”der Sozialstaatsprinzip” och den tyska författningens ”soziale Rechtsstaat”. När argumenten tryter kryper Hayek bakom ospecificerade uttryck som ”varierade säkert”, ”kan knappast”, ”man kan föreställa sig”, osv. Detta gäller även när Hayek, avslutningsvis, ägnar några tankar kring begreppet Gud och menar att ordet ”Gud” inte passar in i hans egen ”tankestruktur eller världsbild” och menar att det är obegripligt vad ordet Gud ”skall betyda”. Detta skriver en livserfaren man, född 1899 i den katolska dubbelmonarkin Österrike-Ungern, en man som tidigare citerat Karl Poppers aforism om att vårt mål måste vara ”att begå våra misstag så snabbt som möjligt”, vilket inte är en amoralism à la Keynes utan en folklig variant av Tomas av Aquinos ”multæ utilitates impedirentur si omnia peccata districte prohiberentur”, dvs att ”mycket som är nyttigt vore omöjligt om alla synder förbjöds”. I den marknadsliberala världen tillåtes emellertid ingen annan synd än den att sko sig på andras bekostnad. Å anda sidan är just den synden utbredd.

+ + +

Spanjoren Juan Donoso Cortés (1809-1853) borde vara av intresse i det identitetsvakuum som präglat västvärlden efter andra världskrigets slut, och som Friedrich Hayek är ett typexempel på. Under hela 1800-talet satte Donoso Cortés skräck i Europa samtidigt som han fascinerade de intellektuella kadrerna. Intellektuella kadrer: ett idag okänt begrepp. Men den katolske teoretikern, diplomaten och politikern Donoso Cortés visste vad det innebar att vara intellektuell och utifrån den positionen prognostiserade han ganska korrekt 1900-talets politiska och sociala katastrofer, samtliga förorsakade av ett icke föraktligt antal despoter. Donoso Cortés är provokativ när han hävdar att socialism alltför ofta leder till slaveri och att tekniken förvandlar människan från fri varelse till slav. Under det förgångna liberalistiska och marxistiska århundradet blev Donoso Cortés ofta missförstådd och felciterad. Dock ej så av rättshistorikern och filosofen Carl Schmitt när han analyserar spanjorens betydelse för Tysklands utveckling från Bismarck till det svidande nederlaget 1918. Schmitts engagemang för Donoso Cortés diskvalificerar denne hos dem som påstår att Schmitt kollaborerade med den nationalsocialistiska regimen under 1930-talet. Å andra sidan har även obesmittade vetenskapsmän som Ludwig Fischer och Edmund Schramm ägnat Donoso Cortés ingående studier liksom den ytterst välrenommerade franciskanerpatern Dietmar Westemeyer.

Nutida politikers, bankirers och skolade ekonomers skepsis gentemot Donoso Cortés kan bero på 1800-talsteoretikerns avoga inställning till tesen att ekonomiskt framåtskridande och teknisk utveckling med automatik slutar i välfärdssamhällen med lyckliga människor. Alltså: såväl marxister som nationalsocialister som liberaldemokrater vänder Donoso Cortés ryggen. Men i sitt viktigaste arbete, Ensayo sobre el catolicismo, el liberalismo yel socialismo, skriver Donoso Cortés att alla samhällsformer och varje regering utgår ifrån Gud, att ”varje politisk och social sanning även är en teologisk sanning”. Katoliken Donoso Cortés var motståndare till såväl socialism som liberalism och förespråkade istället en kyrkoanknuten konfession som ersätter de politiska ideologierna därför att, menar han, bakom varje ideologi finns redan byggt det stabila fundamentet för relationen mellan Gud och människa; innerst inne är varje människa medveten om att hon själv aldrig kan finna sanningen utan är hänvisad till ”lumen supra naturale”, Guds uppenbarelse. Inför sådana teser reste sig Hayek på alla fyra: Darwin förvisad till rollen som ett Guds barn, usch.

Moralteologiska stridigheter som frågan om människans arvsynd och om människan av egen fri vilja kan råda över sitt eget och över världens öden, för att skapa ett jordiskt paradis, förvandlar Donoso Cortés snabbt till politisk kontext: det finns alltid politiska svar på teologiska frågor, eftersom politik är en form av teologi. Därmed inte sagt att varje politiker som kan citera Bibelställen är en god politiker.

Donoso Cortés uppfattning om människan som en principiellt syndig varelse avfärdades av upplysningsfilosoferna och av hans revolutionärt lagda samtida som struntprat. Skitprat skulle vår nuvarande kulturminister ha sagt. Donoso Cortés ansåg emellertid att människan ej kan leva utan Guds nåd och att världsliga olyckor beror på att människan överskattar sin förmåga att bemästra sin omgivning. Som radikal metafysiker såg han socialismen som blodig illusion och inte som ett ärligt försök att undanröja industriproletariatets misär; socialistisk och liberal humanism fjärmar människan från religiös/kristen filosofi och tron på Gud för att världslig makt skall bli mer lättåtkomlig, hanterbar, profitabel och machiavellisk. Skicklig advokatyr kan få människor att tro på vad som helst. I gudlösa samhällen öppnas dörrarna på vid gavel till maktens centrum: partidiktaturer och allehanda despoter står redo.

I boken Apokalypse der Moderne. Die Diktaturtheorie von Donoso Cortés, hävdar José Maria Beneyto att den radikale antimodernisten Donoso Cortés är ytterst användbar i det nutida samhället för att stämma av statsteoretiker som Th. W. Adorno och Max Horkheimer. Och Hayek, borde Beneyto ha tillagt. När spanjoren hävdar att förnuftet är ett hjärnspöke konstaterar Beneyto att det explicit är ett upplysningsdialektiskt faktum. Utifrån sin radikalt konservativa position skärptes Donoso Cortés blick för empirisk analys av en revolutions förutsättningar. För att en revolution skall kunna genomföras måste revoltörerna utgå ifrån politisk teologi men ändock hålla sig fria gentemot denna så att de utan skygglappar kan gripa sig an med att åtgärda konkreta problem. Relationen mellan Gud och människa är oavvislig, men samtidigt menar Donoso Cortés att eftersom människan oavbrutet är invecklad i kamp med Gud så är det resultatet av denna kamp som räknas och de facto konstituerar skilda samhällsformer.

I diktaturer förekommer ej denna dialektik: diktatorn säger sig tjänstgöra i Guds ställe, som representant för en frånvarande storhet och ger sig därför själv tillåtelse att bryta mot vedertagna lagar, förordningar och sedvänjor så som Gud kan upphäva naturlagar och bygga sin maktutövning med hjälp av ”under”. Donoso Cortés eftersträvade ingen ”Gudsstat”: Carl Schmitt menar att när Donoso Cortés använder sig av liknelsen om Gud och diktatorn så är detta att ge diktatorn statsrättslig rätt att uppträda ”gudomligt”. Avsiktligt eller oavsiktligt, förmodligen i polemiskt syfte, lägger Schmitt in en felaktig tolkning av Donoso Cortés. Istället erbjuder 1800-talsdiplomaten ett teologiskt-politiskt alternativ som kan skydda människor och samhällen från presumtiva despoter på vansinnesjakt efter makt och världsherravälde.
Artiklarna om Hayek och Donoso Cortés tidigare publicerade hösten 1990, i skilda former, i bla Hufvudstadsbladet, Sundsvalls Tidning, Finanstidningen och Barometern. Här sammanförda och aktualiserade.Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006

THOMAS CHATTERTON : AN EXCELENTE BALADE...

Bo I. Cavefors: “Thomas Chatterton, diktare,

död vid sjutton års ålder, år 1770.

Medvetet självmord med hjälp av arsenik, har det sagts och skrivits

under två århundraden.

Senaste forskningen menar att arsenikintaget var en olyckshändelse. - - -

På karmeliternas internatskola grundade Chatterton tillsammans med

sängkamraten/älskaren Thomas Cary, och några andra pojkar,

det hemliga revolutionära sällskapet Spourting Club.”

Curt Hopkins: “Afterward, when they had taken the body away by cart,

Mrs. Angel packed the boy's few belongings into a crate to send back

to his poor mother. The last item she put in was a piece of paper

that looked important, though she didn't know for sure,

as she had never learned to read.

She dropped it in on top of the books and clothing.

It was a poem.”

+ + +

Thomas Chatterton

(1752-1770)

AN EXCELENTE BALADE OF CHARITIE:

AS WROTEN BIE THE GODE PRIESTE

THOMAS ROWLEY, 1464

In Virgynë the sweltrie sun gan sheene,

And hotte upon the mees did caste his raie;

The apple rodded from its palie greene,

And the mole peare did bende the leafy spraie;

The peede chelandri sunge the livelong daie;

'Twas nowe the pride, the manhode of the yeare,

And eke the grounde was dighte in its moste defte aumere

.

The sun was glemeing in the midde of daie,

Deadde still the aire, and eke the welken blue,

When from the sea arist in drear arraie

A hepe of cloudes of sable sullen hue,

The which full fast unto the woodlande drewe,

Hiltring attenes the sunnis fetive face,

And the blacke tempeste swolne and gatherd up apace.

.

Beneathe an holme, faste by a pathwaie side,

Which dide unto Seyncte Godwine's covent lede,

A hapless pilgrim moneynge did abide.

Pore in his newe, ungentle in his weede,

Longe bretful of the miseries of neede,

Where from the hail-stone coulde the almer flie?

He had no housen theere, ne anie covent nie.

.

Look in his glommed face, his sprighte there scanne;

Howe woe-be-gone, how withered, forwynd, deade!

Haste to thie church-glebe-house, asshrewed manne!

Haste to thie kiste, thie onlie dortoure bedde.

Cale, as the claie whiche will gre on thie hedde,

Is Charitie and Love aminge highe elves;

Knightis and Barons live for pleasure and themselves.

.

The gatherd storme is rype; the bigge drops falle;

The forswat meadowes smethe, and drenche the raine;

comyng ghastness do the cattle pall,

And the full flockes are drivynge ore the plaine;

Dashde from the cloudes the waters flott againe;

The welkin opes; the yellow levynne flies;

And the hot fierie smothe in the wide lowings dies.

.

Liste! now the thunder's rattling clymmynge sound

Cheves slowlie on, and then embollen clangs,

Shakes the hie spyre, and losst, dispended, drown'd,

Still on the gallard eare of terroure hanges;

The windes are up; the lofty elmen swanges;

Again the levynne and the thunder poures,

And the full cloudes are braste attenes in stonen showers.

.

Spurreynge his palfrie oere the watrie plaine,

The Abbote of Seyncte Godwynes convente came;

His chapournette was drented with the reine,

And his pencte gyrdle met with mickle shame;

He aynewarde tolde his bederoll at the same;

The storme encreasen, and he drew aside,

With the mist almes craver neere to the holme to bide.

.

His cope was all of Lyncolne clothe so fyne,

With a gold button fasten'd neere his chynne;

His autremete was edged with golden twynne,

And his shoone pyke a loverds mighte have binne;

Full well it shewn he thoughten coste no sinne:

The trammels of the palfrye pleasde his sighte,

For the horse-millanare his head with roses dighte.

.

"An almes, sir prieste!" the droppynge pilgrim saide,

"O! let me waite within your covente dore,

Till the sunne sheneth hie above our heade,

And the loude tempeste of the aire is oer;

Helpless and ould am I alas! and poor;

No house, ne friend, ne moneie in my pouche;

All yatte I call my owne is this my silver crouche."

.

"Varlet," replyd the Abbatte, "cease your dinne;

This is no season almes and prayers to give;

Mie porter never lets a faitour in;

None touch mie rynge who not in honour live.

"And now the sonne with the blacke cloudes did stryve,

And shettynge on the grounde his glairie raie,

The Abbatte spurrde his steede, and eftsoones roadde awaie.

.

Once moe the skie was blacke, the thunder rolde;

Faste reyneynge oer the plaine a prieste was seen;

Ne dighte full proude, ne buttoned up in golde;

His cope and jape were graie, and eke were clene;

A Limitoure he was of order seene;

And from the pathwaie side then turned hee,

Where the pore almer laie binethe the holmen tree.

.

"An almes, sir priest!" the droppynge pilgrim sayde,

"For sweete Seyncte Marie and your order sake."

The Limitoure then loosen'd his pouche threade,

And did thereoute a groate of silver take;

The mister pilgrim dyd for halline shake.

"Here take this silver, it maie eathe thie care;

We are Goddes stewards all, nete of oure owne we bare.

.

"But ah! unhailie pilgrim, lerne of me,

Scathe anie give a rentrolle to their Lorde.

Here take my semecope, thou arte bare I see;

Tis thyne; the Seynctes will give me mie rewarde.

"He left the pilgrim, and his waie aborde.

Virgynne and hallie Seyncte, who sitte yn gloure,

Or give the mittee will, or give the gode man power.

+ + +

Thomas Chatterton Society

Morpheme Tales

Illustrationen:

Målning med Thomas Chatterton av Harry Wallis (Tate Gallery), samt privatfoto.

Collage: Bo I. Cavefors 2006.

OSKOREI, ANARK, ANARKISM, KONSERVATISM

Oskorei: konservatism, anarkism... och: anarken?

HERRSKAPET KÄSEBIERS RESA TILL ITALIEN

Bo I. Cavefors
LUDWIG THOMA OM SOCIAL OSKULD

Semestern är slut. Gräsklippning förvandlas till kupongklippning. Seglatsen med yachten i sydliga farvatten är slut. Skeppet ligger åter i hemmahamn. Välkomna hem!

Ludwig Thoma föddes i Oberammergau 1867. Avled 1921. Skogvaktarson, jur.dr. i München. Från 1884 författare och från 1899 ständig medarbetare i den politiskt satiriska tidskriften Simplicissimus. 1907 startade Thoma konkurrenttidskriften März.

Herrskapet Käsebiers italienska bildningsresa skrev Thoma 1914. Strax innan första världskriget bröt ut och sköt sönder den gamla världen. På den tiden reste man med tåg. Stinsarna var sin tids flygkaptener vad gällde social status. Thomas novell är en satir om den medelklass som i det kejserliga Tyskland, efter Bismarcks hålligång, lyft sig självt i håret och på den sociala rangskalan klättrat upp på inbjudningskortsnivå. För anseendets skull och för att visa kejsaren tacksamhet - för det bismarckska välståndet - ansåg man det vara en plikt att föra nationens bildningsgods vidare till kommande släkten.

Vad göra? Man for i klassikernas spår, dvs i Goethes, ej i Winckelmanns, med tåg som rälslagts på beprövade och kanske väl nedtrampade kulturstigar. Bildningsresan till Italien blev nästintill patriotisk samhällsplikt, beviset för äkta bildningstörst.

Som resultat av denna bildningstörst uppstod det totalt meningslösa resebrevet, som Ludwig Thoma parodierar. Brevskriverskans verkliga och djupa och sanna intressen kretsar kring strunt och trams, bildningsresan beskrivs med klyschor hämtade från turistreklam och parlörer.

+ + +

Ludwig Thoma
HERRSKAPET KÄSEBIERS ITALIENSKA RESA

Fabrikanten Friedrich Wilhelm Käsebier från Charlottenburg, hustrun Mathilde samt dottern Lilly har äntligen kommit iväg på sin efterlängtade resa till den soliga södern. De far över München och Innsbruck till Verona.

Fru Käsebier skriver ett första resebrev till fru kommerserådet Wilhelmine Lieckefett i Neukölln.

Verona. 12 febbraio

My Darling

Italia! Känner ej även du hur detta ord förtrollar varje bildad människa?

Jag måste berätta. Jag kunde inte lugna mig innan jag fick se den evigt blå himlen välva sig över oss. Min man, som Du vet inte så lätt blir upphetsad, ropade redan i Kufstein: "Barn, åh jag känner söderns alla dofter".

Lilly gjorde stora ögon. Jag kunde inte somna.

Tänk Dig detta. Vid Ala vaknade vi av melodiska toner. Genast väckte jag Fritz. Vi tyckte båda att det lät som en panflöjt. Jag sa att det är säkert en herde som driver sina getter ut på bete och som spelar någon gammal melodi. För min inre syn målade jag bilden av en herde med toppluva med röda band, en sådan där som man ser på alla bilder.

När Fritz drog undan gardinen var det emellertid fortfarande mörkt och vi förstod att tonerna kom från taket till sovvagnen. Det regnade.

Ja, det var sannerligen en trevlig överraskning. Ack,så skönt när fantasin får spela fritt och man tänker poetiskt.

Ganska tidigt anlände vi till Verona. På stationen var det ett förfärligt väsen. Då kom jag ihåg Din uppmaning att vi skulle vara mycket vaksamma mot facchinon som bär våra väskor.

Fritz fick tillbaks två falska lira av den gräslige facchinon.

Är det inte sorgligt att sådant händer i detta härliga land?

PS. I hotellets tea-room såg jag igår en engelsk Lady med en aftontoilette i guldmönstrad brokad med rosa Liberty och ljusgröna tyllspetsar. Klänningen var mycket finare än fru Thiedemanns. Du vet, den där dubbeldraperade kjolen med kavaj och kimonoärmar.

Än en gång, hälsning och kyss! Evviva la bella Italia!

+ + +

Novellen ämtad från Deutsche Prosa-Parodien, Reclam Verlag 1990

Tidigare publicerad i Finanstidningen, 18.5.1990. Här obetydligt reviderad

BEGRAVNING I NAPOLI

Bo I. Cavefors
BEGRAVNING I NAPOLI 1990 och...

Genom gränden hörs klappret från åtta stora svarta hingstars hovar.

Rostiga järnjalusier dras ned för butikernas skyltfönster.

Svartklädda fattiga kvinnor lämnar tvätt, disk och småbarn, lutar sig ut genom fönstren och deltar i sorgen öven den döde i kistan bakom likvagnens etsade glas. Kandelabrar med brinnande ljus, kransar, blommor.

Hundratals fattiga napolitanare följer likvagnen. De kommer från bostadshålorna i Spacca Napoli.

Blåskapellet spelar Beethoven, Chopin och visor ur Verdis frihetsopera Nabucco.

På grå husväggar trängs svartkantade meddelanden om begravningen av den döde, med affischer om PCI-möten och rockgalor.

Årligen (1990) betalar italienarna motsvarande trettio miljarder svenska kronor för att begrava sina döda i någon av de tvåtusen kistmodeller som marknadsförs. Kistorna är av zink eller trä, snidade och bemålade, försedda med glasinläggningar och förgyllningar. Urnor är av veronesisk marmor, pyntade med siden och spetsar.

Den döde napolitanarens begravning med den traditionella hästdragna likvagnen kostar åtskilliga miljoner lire. Betydligt mer än om man hyrt Rolls Roycen som med grandezza forslar medlemmar av erkända och aktade FAMILJER till sista vilan.

Att färdas till graven i en likbil av märkena Fiat eller Volvo är ett säkert bevis på att den döde varit utan inflytande.

Italienarnas förhållande till livet och till döden kompliceras av att hedniska riter måste samordnas med kyrkans ceremoniel.

Gravmonumentens reliefer berättar ofta om hur liemannen jagar en flyende ung kvinna.

Bland kondoleansannonserna i Il Mattino undertecknade av anhöriga och vänner till den avlidne somn färdas i den svarta likvagnen dragen av åtta stora svarta hingstar, saknas namnen på medlemmarna i DET ÄREVÖRDIGA SÄLLSKAPET.

Ingen av de aktade FAMILJERNA visar att de alla var beroende av den åttioårige fattige före detta fiskaren, mannen i kistan på likvangen dragen av åtta stora svarta hingstar, stadens boss, som var men sällan syntes. Utan hans välvilja skapades inte andras förmögenheter. Genom hans makt konfiskerades förmögenheter för att fördelas bland invånarna i Spacca Napoli.

Flyg tanke. På Gyllene Vingar.


Foto: Herbert List. Napoli 1958

Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen (20.3.1990)

Copyright©Bo I. Cavefors 1990, 2006

AUTONOM : SURVIVAL UNIT

...recommended...

HEIDEGGER MED HUSTRU - ETT FILOSOFISKT PROBLEM?

Bo I. Cavefors

HEIDEGGER MED HUSTRU – ETT FILOSOFISKT PROBLEM?

Min personliga uppfattning är att filosofi, filosofiska system, ej endast skapas bak hjärnglobers djupa källarvalv, intellektuellt, systematiskt, utan att en hustru, en älskare/älskarinna, en motståndare, en god vän, lika ofta är det material ur vilket filosofen finner formlerna för framgångsrik filosofi. Martin Heidegger är ett sådant exempel. Blev Heidegger som han blev därför att han stod under toffeln? Var Heideggers nazism resultatet av kvinnomakt?

1945 krävde presidiet vid filosofiska fakulteten vid Freiburgs universitet att Martin Heidegger skulle förbjudas undervisa, men efter ingripanden från bland andra Romano Guardini, Karl Jaspers och ärkebiskopen Conrad Gröber beslöts att den ännu ej pensionsmogne Heidegger skulle upphöjas till emeritus samt, det viktigaste, behålla sin undervisningsplikt. Plikt!

Debatten kring Heidegger lär fortsätta under kommande århundraden. Åtskilligt arkivmaterial är fortfarande oåtkomligt. En intressant volym med tidigare okänt material är Beiträge zur Philosophie (Verlag Vittorio Klosterman, Frankfurt am Main 1989) som ger en helt ny bild av Heideggers filosofiska utveckling och av hans relationer till nationalsocialismen som politisk ideologi och filosofisk idé. Det är den aspekten som ligger i fokus för denna artikel.

Texterna i Beiträge zur Philosophie har betecknats som de viktigaste efter Sein und Zeit (1927) och ger en välgrundad dementi av Victor Farais (och hans eftersägares…) påståenden i Heidegger et la nazisme (1987) att filosofen även i partipolitiskt avseende var övertygad nazist. Men historieprofessorn Hugo Ott, verksam vid universitetet i Freiburg, menar att Heideggers personlighet var mer komplicerad än att fatalt och felaktigt falla för en världslig ideologi. 1989 publicerade Ott en intressant bok i ämnet, Martin Heidegger. Unterwegs zu seiner Biographie (Campus Verlag, Frankfurt am Main/New York 1989). Ott hade under några decennier sysslat med att samla material kring Heideggers relationer till katolicism och nationalsocialism. Ott upptäckte och har använt en rad viktiga källor som tidigare var antingen okända eller betraktades som sekundärmaterial, tex den omfattande korrespondensen mellan Heidegger och Jaspers. Även i offentliga arkiv fann Ott en mängd tidigare obesett material, framför allt från Heideggers korta men skandalomsusade tid som universitetsrektor i Freiburg.

Brytningen med katolska kyrkan och med katolicismen som kristen tro spelade en avgörande roll för Heideggers senare utveckling. Det fruktbärande kärlekshatet till Edmund Husserl ser Ott som avgörande för Heideggers avsked till katolicismen, men han pekar också på filosofens relationer till den unga filosofistudentskan Hannah Arendt och menar att en korrekt bild av Heidegger kan man få först då allt material som belyser detta förhållande blir tillgängligt.

Hugo Otts porträtt av Heidegger har strukturerats efter filosofens egna principer med trosproblematiken relaterad till det politiska skeendet. Ott lyckas med hjälp av nyfunna nycklar låsa upp några av hemligheterna bakom den självmytologiserande Heidegger.

Samtidigt som Heidegger var nästan totalt utfryst, i Tyskland, efter fredsutbrottet 1945, inträffade det paradoxala att han i Frankrike avancerade till filosof på modet, skrev artiklar i viktiga franska tidskrifter och ombads av den inflytelserike kommunisten Edgar Morin att medarbeta i Revue Fontaine med analyser av det politiska läget i Frankrike. Onekligen ett pikant erbjudande till en man som då betraktades som fullblodsnazist.

När den tyska efterkrigsgenerationen under inflytande av Theodor W. Adorno och Georg Lukács såg på Heidegger som en simpel Blut-und-Boden-Denker, med stark anknytning till nazis, växte hans inflytande ej bara i Frankrike utan framför allt i utomeuropeiska länder, alltifrån Kina och Japan till USA, där man såg honom som en socialrevolutionär filosof, som en medkämpe i kampen mot västvärldens nykolonialism. Wei Hsiung, professor i Peking, Heideggers assistent 1933-1936, stod fadder för en översättning till kinesiska av Sinn und Sein och medarbetade aktivt vid redigeringen av en tjugobandsutgåva på kinesiska av Heideggers skrifter.

Heideggers tvetydigheter blir tydliga i försvarsskriften Tatsachen und Gedanken. Ott menar att Heideggers argument är ohållbara, att filosofen medvetet blandar ihop kronologiska fakta och att han försöker förvilla med amoraliska argument. Exempel: Heidegger framställer sig själv som politiskt offer, att han tog tjänsten som universitetsrektor endast för att värna om forskningens frihet. I verkligheten, skriver Ott, hade Heidegger sedan länge nära kontakt med den nationalsocialistiska rörelsen. Redan 1932 skrev författarenen René Schickele, ”citoyen français und deutscher Dichter”, om Heidegger, i sin dagbok, att man i universitetskretsar förvånades över att Elfriede och Martin Heidegger umgicks nästan endast med nazister.

Alltså: problemet Heidegger är, i alla fall delvis, jämförbart med problematiken kring Ezra Pound, Louis-Ferdinand Céline och en rad andra författare, filosofer, teologer och vetenskapsmän. Då kan man fråga sig: vad har Heideggers umgänge vid matsalsbordet och hans och hustruns personliga politiska sympatier att göra med filosofens filosofi? De som skrivit om Heidegger under de senaste sextiofem åren, och de är många, minst sagt, hänvisar till påverkan från andra stora personligheter inom politik och vetenskap, men samtliga förbigår med tystnad Heideggers hustru. Samma sak kan sägas om Ezra Pound, ingen talar om Dorothy Shakespear Pounds starka intellektuella inflytande som dominerade även när Pound mer eller mindre övergivit henne för älskarinnan, Olga Rudge.

Ott tar upp problemet Martin Heidegger och Elfriede Petri Heidegger och konstaterar att alliansen mellan katoliken Martin och protestanten Elfriede påverkade filosofens ”personlighetsutveckling”, men ingenstans nämner Ott om det i Freiburg välbekanta förhållandet att hustrun var en starkt pådrivande kraft när det gällde makens karriär såväl vid universitetet som inom partiet. Martin Heidegger drevs av hustrun att ta det avgörande steget under adventstiden 1932. Då den församlade kristenheten gladdes över Herrens ankomst skrev Heidegger ett uppfordrande brev till Jaspers där han talade om de kommande decennierna som den historiska period då filosofin äntligen skulle uppskattas efter förtjänst, påverka politik och politiker och leda människorna in i en ny och bättre värld.

Heidegger återkommer till detta tema vid installationsföreläsningen som rektor den 27 maj 1933 då han manar studenterna till skärpning, eftersom ”början återstår, den ligger inte bakom oss och är inte något vi bär inom oss, den väntar på oss”. För Heidegger var det självklart med ett personligt revolutionärt uppbrott för att som en av de förutbestämda elitmänniskorna stå till det Nya Rikets förfogande. Heidegger, Varats store filosof, ansåg att han bättre än någon annan kunde se de tecken i tiden som visade ”sanningen och storheten” i de nationalsocialistiska idéerna.

Hur blev det så? Martin Heidegger föddes i ett fattigt hem i den sydtyska byn Messkirch. Fadern var tunnbindare och klockare i den katolska församlingen. Heidegger förnekade aldrig, skämdes aldrig för sitt enkla ursprung. Tvärtom såg han den som en utmaning och förpliktelse. Genom kyrkans försorg lotsades Heidegger genom skolor och universitet och beslutade sig för att studera teologi. Han försökte bli ordensman hos jesuiterna, men avvisades. Heideggers ideal var filosofen Johannes Jørgensen , som, menade Heidegger, insett betydelsen av ”det förgångnas stora och oförstörbara sammanhang”. Den helige Franciskus blev Heideggers läromästare i moral; det som är obetydligt, förbisett och som döljs i skymundan, sådana verkligheter varifrån Heidegger själv kom, kan visa sig vara bärare av stora hemligheter. Denna motsatsdialektik återkommer Heidegger till i senare verk, framför allt i Hölderlininterpretationerna.

Under 1910-talet såg tysk katolicism Martin Heidegger som sitt stora framtidslöfte, men under Husserls inflytande bröt Heidegger med det katolska ”systemet” samtidigt som han genom påverkan av protestanten Friedrich Schleiermacher ändrade uppfattning om traditionen och om traditionell katolsk teologi. Schleiermacher bekämpade systematiseringen av teologiskt och filosofiskt tänkande och hävdade att religionernas sanna väsen inte bestäms av handlandet, av agerandet, utan är ett uppgående i universum, en känsla av samhörighet med oändligheten. Religion och filosofi måste hållas åtskilt, menade Schleiermacher: metafysik fördärvar, ja dödar, den rena religiositeten.

Gåtan Heidegger kan inte lösas, menar Ott, om man inte tar hänsyn till det ambivalenta i filosofens personlighet. Därför biter sig Ott fast i Heideggers komplicerade relationer till katolska kyrkan och hans önskan om nära relationer till Tredje Riket och den nationalsocialistiska rörelsen. Var detta ett konsekvent handlade utifrån filosofens filosofi eller berodde brytningen med kristendomen och anknytningen till nationalsocialismen, på ärelystnad och maktbegär. Även i resonemanget om Heideggers kluvna personlighet förbigår Ott hustruns påverkan och förmodar istället att Heidegger led av dubbelhybris när han förmodade, hoppades, att filosofin skulle påverka den nazistiska statsledningen så att han, Heidegger, den store filosofen, skulle bli självskriven för en ledande politisk roll.

Hugo Ott menar att Heidegger aldrig erkände sitt misslyckande som politiserande universitetsrektor. Det motsäges i viss mån av ett brev Heidegger 1961 skrev till Hans-Peter Hempel och som publicerades i nr.38/1989 av Rheinische Merkur, där han erkänner och beklagar sina politiska ”förvillelser”. Dessutom är det ju så att inom Partiet såg man med största misstroende på Heidegger, precis som man misstrodde Carl Schmitt och hatade Ernst Jünger, som man dock inte vågade röra eftersom Hitler beundrade den forne hjälten från första världskrigets skyttegravar. Heidegger såg partibossarna som en ”nyttig idiot” som man kunde ha stor glädje av i kampen mot katolska kyrkan, men samtidigt befarade man att den oberäknelige Freiburgprofessorn i hemlighet samarbetade med jesuiterna i deras antinazistiska kamp.

Dramat och gåtan Martin Heidegger kvarstår. Filosofen Walter Schultz hade kort tid före Heideggers död ett samtal med honom om dödsanalysen i Sein und Zeit och fick till svar att analysen i första hand är avsedd för medicinare eftersom praktisk filosofi är ett alltför begränsat medel när det gäller att analysera fenomenet död. När det gäller tro och filosofi handlar det om skrivbordsprodukter, skrev Heidegger redan 1927 till Jaspers. Med andra ord: hela livet förberedde sig Martin Heidegger för döden; att han skulle dö som kristen. På Heideggers egen begäran förrättades jordfästningen av ett syskonbarn, den katolske prästen Heinrich Heidegger. Orden i de fritt formade bönerna under begravningen i kyrkan i barndomsbyn handlade om att förbereda den förlorade sonens återkomst i kyrkans famn. Författaren Albert Krautheimer, kyrkoherde i Bietingen, en grannby till Messkirch, brukade säga att kyrkfolket gärna såge att Martin i botdräkt trädde in genom stora porten i den kyrka där han som klockarn’s pojk sprang ut och in och lekte i sakristian. Krautheimer visste vad han talade om. Under kriget och under den oroliga efterkrigstiden hade han i Bietingens kyrktorn gömt Martin Heideggers opublicerade manuskript.

Artikeln tidigare publicerad i Barometern (1.11.1989), KvällsPosten (9.11.1989) och Hufvudstadsbladet (30.12.1989). Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2006

ALEXIS PIRON : ODE À PRIAPE

Alexis Piron
ODE À PRIAPE

Foutre des neuf gars du Pinde;
Foutre de l'Amant de Daphné,
Dont le flasque vit ne se guinde
Qu'a force d'ètre patiné.
C'est toi que j'invogue à mon aide,
Toi, qui dans les cons d'un vit roide
Lance le foutre à gros bouillons.
Priape, soutiens mon harleine,
Et pour un moment dans ma veine
Porte le feu de tes couillons.
Que tout bande, que tout s'embrase,
Accourez, Putains & Rimbauds.
Que vois-Je! Où suis-je! Ô douce extase!
Lex Cieux n'ont point d'objets si beaux.
Des couilles en blocs arroindies,
Des cuisses fermes & bondies,
Des bataillons des vites bandés,
Des culs ronds sans poil & sans crotes,
Des cons, des tetons & des mottes,
D'un torrent de foutre insondés.












J.W.
von Goethe,
i Rom,
efter flykten från Weimar:
"Oh, Priapos,
ge mig ett annat namn
för kuk!"


Illustrationer:
1. Väggmålning i Pompeji
2. Alexis Piron visar storleken på sin egen kuk
3. Jean Cocteau
4. Étienne
5. Tom av Finland
6. Anonym

LEIF ELGGREN / 45 MINUTES FROM UNDERNEATH THE BEDS

"I remember when I was a kid I often lay under my bed. I had a small supply under there with comic books and sometimes food like apples, biscuits, raisins or chocolate in a metal box. I also hade prepared pencils..."

Leif Elggren

45 MINUTES FROM UNDERNEATH THE BED

utan titel #6 athens-stockholm 2006

Published by Touch Music (MCPS). London

STAFFAN BECKMAN, ISRAEL, GÖRAN SKYTTE, MASAIER, SAMBURUS

Bo I. Cavefors
Staffan Beckman, Israel, Göran Skytte, Masaier, Samburus

1989 publicerade Staffan Beckman boken Till Jerusalem (Arbetarkulturs förlag). Jag recenserade boken, som av författaren och/eller förlaget karakteriserades som ”roman”, i Svenska Dagbladet (30.8.1989). Ambivalent. Var det en bra eller dålig bok. Tyckte jag om den eller inte. Min ambivalens finns kvar 2006. Beteckningen ”roman” är helt missvisande. Till Jerusalem är en komplicerad bok, en komposition av bekännelser, ren propaganda och till brädden fylld med pamflettargument. Beckman är en skicklig stilist, språket flyter som vispgrädde, lägger sig fett över författarens dokumentationer av tiden han beskriver. Trots detta flyt är allt torrt, utan sälta. Anemiskt. Kanske beror det på att denna bok, som egentligen är en självbiografi, av författaren skall betraktas som, läsas som ”roman”. Visserligen är vad som står i boken oerhört jagfixerat, ger sken av att snarare vara en roman än en självbiografi. Men dock: självförverkligandets flygande mara segrade över Beckmans avsikt att skriva en roman om sin socialistiska tro på kollektivets väg mot uppror. Beckman glömde att i varje folkuppror finns även individens egen, av egen kraft skapade rätt, till revolt av det egna Jaget.

Staffan Beckman: född och uppvuxen i en intellektuell medelklassfamilj i en av Storstockholms sovförstäder. Hemma hos några av sina klasskamraters arbetarföräldrar fann han den mjuka och kälkborgerliga idyll som mamma och pappa inte bjöd på. Konflikten med fadern blir för Beckman ett trauma som följer honom upp i femtioårsåldern (kanske längre?). Han reagerar genom att förakta föräldrarnas uppfattningar och insikter vad gäller politik och social kommunikation. Beckman förvandlas till en högt begåvad outsider, ständigt på språng mot nya avvikelser, fräscha protester och snabba avskedstaganden. Det är så han beskriver sig själv. Efter karriär vid radio & tv, med starka erfarenheter av oro, död och förödelse runtom i världen finner Beckman en märklig intellektuell och andlig trygghet hos de plågade, förföljda och för sina liv kämpande palestinierna. I apokalypsens öga finns frid. Exceptionella förhållanden skapar gemenskap, undergång leder mot ny framtid. Staffan Beckmans livshållning och erfarenheter har släktskap med de tyska författares existentiella uppfattning om livets mål och om verklighetens nakenhet, som hade personliga erfarenheter av första världskrigets skyttegravar. Exempel: Ernst Jünger.

I min recension i SvD skrev jag att Staffan Beckman inte är ett ”unikum bland sin generations intellektuella, men få har som han blivit idealen trogen”. Idag vill jag hävda att Beckman faktiskt var ett unikum bland sin generations intellektuella. Han är en av de få som blivit de diffusa idealen trogen. I alla fall fram till 1989. Å andra sidan: Beckman, så förefaller det, föreföll aldrig ens ha haft den minsta aning om att i och med den palestiniernas seger över ockupanterna, som kommer förr eller senare, så kommer denna seger samtidigt skapa förnyad insikt om människans natur och politikens realiteter. Det vill säga: palestiniernas seger skapar nya problem, skapar nya förutsättningar för nya konflikter. Den europeiska vänstern från 1960-, 1970- och 1980-talen lärde sig aldrig leva med insikten om att målet för FLN, FNL, sionister, sandinister, palestinier, ANC, raf, afghanrebeller, kinesiska studentrevolutionärer och svarta pantrar, var makt. Vad annars? När svenska vänstern insåg att revoltörerna, rebellerna, revolutionärerna, ”terroristerna”, förnyarna inte nöjde sig med flower-power utan faktiskt menade allvar, hoppade flertalet av och sögs upp av tryggheten i det mediokra medelklassamhället. Uppvaknandet ledde till den cyniska insikten att det räcker med att lägga en slant i Amnestybössan, förvandla den gamle terroristen Nelson Mandela till helgon, värna om pensionssystemen och satsa på Greenpeace. Beckman gick en annan väg. I min SvD-recension kallade jag det för ”mognad”. Ja, kanske var det en inre och personlig mognad för Staffan Beckman när han tog första steget då han i oktober 1986 satt på Café Liber i Jerusalem och samspråkade med Cordelia Edvardson. En judisk kvinna ”som en tid blev min mor”, skriver Beckman. Edvardson frågar Beckman om inte Israel och Palestina motsvarar hans ”inre landskap”. Jo, svarar Beckman. Där möts ”palestiniern” Beckman och den Israelboende Edvardson, som i en recension i SvD av Beckmans tidigare roman Garfunkel skrev att hon aldrig trott ”det skulle vara möjligt att tycka om boken vars hela mening och tendens” var henne främmande. I Till Jerusalem konstaterar Beckman att Cordelia Edvardsons ”innersta judiskhet” gav hans, Beckmans, ”liv dess riktning”. Båda möttes i den ”judiskhet” som är förföljelse, utanförskap och kamp för rätt och rättvisa. I denna ”judiskhet” finns moraliskt och intellektuellt hållbara skäl för palestiniernas kamp för rätt till eget land. I denna ”judiskhet” finns det ingen motsättning i att slösa sin kärlek på såväl palestinier som judar. Har den attityden givit konkreta positiva resultat? Staffan Beckman skriver att man måste med ömhet se ”Karlavagnen balansera på spetsen av sin skakel i nordost” för att kunna urskilja ”kusten, en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”.

Men vad är allt detta annat än intellektuellt finsnickeri. ”…en vag, mörkare strimma mot den första gryningen”. Ja, det låter vackert, men verkligheten har ännu en gång, gång på gång, visat något annat, nämligen mörksvart natt.

Konflikten mellan Israel och deras arabiska grannar står mig upp i halsen. Född 1935 upplevde jag som pojke andra världskriget från Malmös horisont. Tack vare en framsynt styvfar läste jag dagstidningar när jag var fem år, började småskolan innan jag fyllt sex. Det var år 1941. Jag skäms inte ett ögonblick för att jag som pojke fascinerades av tyska soldater, framförallt Rommel, att jag läste tyska propagandatidskrifter, som Signal. Fotografier säger mer än ord. Materialet fanns i mitt hem, trots att, eller därför att, såväl min mamma (framför allt min mamma) som min styvfar, var klart uttalat emot allt vad som hade med Hitler och nazister att göra, samtidigt som de var traditionellt konservativa, ren skjortkrage, putsade skor, läsa läxor på utsatta tider, hälsa artigt, bocka så locken i pannan fladdrade, (iochförsig ett litet helvete). Min styvfar menade att en söt pojke som växte upp under de förhållanden som då rådde, måste lära sig såväl att torka sig själv i rumpan som att reagera – på det goda - på det onda.

Efterhand som kriget pågick blev tyskarna alltmer representanter för allt ont. Hitler lyfte armen, Per-Albin ljög. Wallenberg tjänade pengar. Efter Stalingrad degraderades till och med språket till ett andraklasspråk och engelskan flöt upp som kork på vattnet till förstahandsspråk. På Latinskolan fick de stackars andraklassarna snabbt som ögat byta fot och hellre tänka på Sir än på Herrn Doktor si&så. Aningen tragikomiskt, men en del av verkligheten bland ransoneringskort, USA:s flygande fästningar och slaktade katter som på Drottningtorget såldes som kaniner. Hästkött handlade man i saluhallen vid Föreningsgatan.

Med andra ord: det var ett liv och ett kiv. Och sedan kom krigsslutet… Ja, krigsslutet, men någon fred kan man inte tala om. Vedervärdigheterna med nazisternas framfart mot judarna kunde ingen, absolut ingen, bli opåverkad av. Mittåt: det skrevs och talades om femton miljoner judar som gasats ihjäl, men inte många ord om homosexuella och andra ihjälgasade, präster, journalister, zigenare, handikappade, dementa, slavarbetare. När information så småningom sipprade fram att nazisternas kamp för att skapa ett folkhem även inneburit att homosexuella steriliserats eller mördats, förvandlades sköna drömmar till mardrömmar hos en elvaårig pojke som just upplevt positiv homosexualitet. Som lök på laxen av all denna ensidiga information kommer att britterna de facto skapar, ja just skapar, ur intet, som någon sorts verkställande jordiskt redskap för Gud, skapar britterna staten Israel. Britterna! Av alla. Ett land, ett folk, där det dröp (dryper) av antisemitism.

Hitler spånade om Madagaskar. Churchill skapade Israel. Uppriktigt sagt: inte är det särskilt märkligt att just britterna i vått och torrt stödjer Israel, som stat, säkerligen inte dess judiska medborgare, utan därför att Israel under hela sin existens tjänstgjort som den brittiska och nordamerikanska nykolonialismens spjutspets in mot de afrikanska stater som arbetat sig bort från rollen som slavstater. Israel levererade vapen till Sydafrika trots FN:s vapenembargo (INGEN sa något), landets regeringar har ställt upp med privata livvaktsarméer till de värsta diktatorerna i de efterkoloniala afrikanska staterna, osv. Och den som har vänner som är svarta afrikaner vilka av ena eller andra anledningen tvingats arbeta i eller bara på uppdrag, även de mest uppburna sådana, besöka Israel, kan berätta om rasismen, om hatet mot araber, javisst, men framför allt om föraktet, det öppet visade föraktet, mot afrikaner, ju svartare dess värre. Vad säger Kofi Annan?

Samtidigt talar Israels regering, sedan decennier, om andra stater och om oppositionella grupper som ”terrorister”. Men finns det något land i den västliga sfären, dit man väl trots allt måste räkna Israel, som i sin struktur och i sin politiska hierarki, är så genompyrt av ”terrorism” och av ”terrorister” som Israel? Det räcker nämna Sternligan och om Ben Gurions och Golda Meirs ständiga skryt om den ”militära kampen” som föregick bildandet av staten Israel. Den enögde generalen Moshe Dayan, politikern Menashem Begin. Ja, hela köret av israeliska politiker, inkluderande Fredsnobelpristagaren. Israel är verkligen, i högre grad än något av de länder i Afrika som frigjort sig (oftast mindre, tyvärr sällan mer…) från de forna kolonialmakterna, ett land skapat av ”terrorister”. För att balansera: det är inte många år sedan även en ikon som Nelson Mandela, var ”terrorist” i västerländska massmedia. För egen del minns jag från min ungdom hur det påstods att Kenyatta och Mau-Mau åt, ja åt, som kannibaler steker (eller kokar) goda missionärer, till frukostmål, hur Kwame Nkrumah efter frigörelsen sött somnade in i en säng av GULD

Exemplen kan tusenfaldigas. Men om Israels inhemska, verkliga och inte förmenta statsterrorism, aldrig ett kritiskt ord. Tvärtom illa dold beundran: effektivt, skickligt, intelligent.

Jag är, som kanske framgått, trött på Israel. Jag är trött på Palestinakonflikten som sådan. Jag är trött på att höra om försöken att utrota ett speciellt folk när det i världen vimlar av folk som diktatorer, kolonialmakter, psykopater och politiker som under demokratiskt ideologiska floskler försökt och ibland nästan lyckats utrota folk som stått i vägen för deras totala maktutövning. Jag har levt ett helt liv i skuggan av den rasistiska konflikten mellan judar och araber, som jag inte är orsak till, inte vill veta av, hatar, som strider mot allt det jag står för, men som jag mentalt tvingats ta konsekvenserna av.

Stäng av Mellanösterområdet. Bygg en mur. Israelerna, liksom makthavarna i det nedlagda DDR, har ritningarna. Skär av hela regionen från omvärlden. Låt korkskruvslockarna slåss mot islamfanatikerna. Vissa konfliktdeltagare åberopar sig på Gud, andra på Mohamed eller Darwin. Det förefaller som om Gud arrenderat ut hela Mellanöstern till Darwin och det naturliga urval som ger den starkare all rätt och den svagare all förödmjukelse. Ingen tycks vilja inse att även Israel inget annat är en utpost till kolonialmakten USA, ett offerlamm som kommer att slaktas på det politiska altaret den dag västvärlden inte längre är beroende av arabisk olja.

Jag har slutat reagera på konflikter. Trodde jag. Men så läser jag Göran Skyttes ledare/krönika i Svenska Dagbladet lördagen den 19 augusti 2006. Jag reagerar. Jag reagerar instinktivt och ilsket. Skytte skriver om en svensk missionär, som helt klart gör en fin insats bland masaierna i Tanzania. Inget ont i detta, ingen skugga på en uppriktig missionär, mer än att min personliga uppfattning är att Europa och USA bör plocka hem alla missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater som placerats i Afrika och låta afrikanerna sköta afrikanska angelägenheter utifrån egna historiska modeller och inte efter de regler som regerat Europa sedan franska revolutionen släpade frihetens fanor i smutsen.

Skytte skriver i gammal vedervärdig kolonialstil om dessa masaier som är ”Högväxta, ståtliga”. Att läsa Skyttes krönika (på ledarplats!) i SvD är som att läsa ledarskribenten i 1930-talets Daily Mail. Förr var masaierna krigare, nu lever de på kor, får och getter, skriver Skytte. De bor med boskapen i små palissadomgärdade bosättningar. ”De låga husen är byggda av torkad kogödsel. Ingen elektricitet, nästan inget vatten”. OK. Visst är det så. På sina håll, ej överallt. I allmänhet ej, vill jag hävda. Men icke ett ord i Skyttes krönika om varför det blivit så här. Det finns ingen historieskrivning i Skyttes beskrivning av nutiden? Afrikaner måste man ta hand om. Försöka lära dem torka sig själva i rumpan.

Afrikanernas situationen lär inte förändras med hjälp av missionärer, biståndsarbetare, experter och soldater. Ingenting har förbättrats någonstans i Afrika sedan kolonisationerna började. Tvärtom. För varje decennium, för varje nytt århundrade som försvinner ner i historiens svarta hål, försämras allting i Afrika. Det är inte afrikanernas fel. Det är inte ens de afrikanska diktatorernas fel, de som profiterar på kolonialmakternas utsugning av den kontinent de borde tjäna istället för att förråda.

Britterna sände bovarna till Australien och rötäggen till Afrika. Så är det än idag: kyrkorna fick för sig att afrikanerna inte var religiösa och inte trodde på Gud. Masaierna med sitt delvis hamitiska ursprung förlitade sig på Gud när svenskarna fortfarande trodde på Tor och Odin. Masaierna behöver inga missionärer. Masaierna behöver respekt för sin historia, för sin tro och för det land de en gång ägde. Ockrarna och finanshajarna insåg redan på 1600-talet att Afrika var ett jättelikt Schlaraffenland där det praktiskt taget växte mynt i varje palmkrona. Men om sådant icke ett ord i Skyttes vedervärdiga ledar/krönika. Istället: missionären ”får syn på en liten tunn flicka…” och, fortsätter den likt masaierna högreste resenären från Slottsstaden i Malmö, ”Utan att tveka tar han henne i famnen, pussar henne”. Vilket mod: ”Utan att tveka…”. Tänk, tänk om flickan var aidssmittad? Senare ”konfererar” missionären och ”en trådsmal massajkvinna” om flickans framtid. Tidigare i ledar/krönikan skriver Skytte att masaierna lever traditionellt, männen ”insvepta i röda tunikor, kvinnorna i blått…”. Traditionellt? Traditionellt och till för inte alltför länge sedan var masaierna absolut nakna. Men de klädde kanske på sig inför stor vit, högrest, mans besök. När det blev kväll kanske masaierna tog fram trummorna, sopade undan koskiten och bongobongobongo dansade, alltmedan Karlavagnen balanserade på spetsen av sin skakel i nordost…

Samburus lever i Kenya, lämnade Nildalen under 1400-talet. Tillhör samma folkgrupp som masaierna. Också de ett boskapsägande krigarfolk. 2004 gav fotografen Patrick James Michel ut en bok med titeln Five. Titeln Five syftar på jord, vatten, eld, luft samt det femte elementet ”the reunion of mankind with the Milky Way: the Sacred”. Bland dessa heliga, helgade, invigda, finns samburus, männen vid Ganges, tuaregerna, de nordamerikanska indianernas shamaner. Illustrationerna med samburus är hämtade från denna bok.

Bok:
Patrick James Michel Five
280 s., 200 färgfotografier
Steidl Verlag, Göttingen / Vale Studio, London, 2004
ISBN 3-88243-826-6

Copyright©Bo I. Cavefors 2006