STADEN URS UNDERGÅNG
Den goda vinden vände sig på den tiden bort från staden som förvandlades till ruiner.
O, Fader Nannar, folket klagar över att den blev så fruktansvärt ödelagd.
Där i den höga porten, genom vilken människorna brukade gå, ligger liken i högar.
På de öppna platser där landets fester firades, påträffades fienden.
På alla gator där en gång människohavet böljade fram och åter, ligger stela lik.
Som brons flöt blodet ut över jorden, som bly från ugnen.
Som fårtalgsklumpar ligger lik uppsvällda i solen.
Med huvuden utan hjälmar, fällda som av en yxa.
Som gaseller nedlagda med jaktspjut och med munnarna fyllda med stoft.
Med öppna sår efter de genomborrande lansarna ligger de i högar.
Ve, tvåfallt ve över platsen där mödrarna födde dem och de nu badar i sitt blod!
Fällda av klubbslag ligger de i sitt blod.
Vanmäktigt vacklande tumlar de kring som druckna.
Folket klagar över att den som ville göra motstånd slogs ner med fiendens vapen.
Folket klagar över att den som undkom fälldes av stormen.
I Ur dignade såväl den starke som den svage under hungern
och åldringarna, de som stannat kvar hemma, omkom i elden.
Spädbarnen, ännu i mödrarnas sköten, slets ut och rycktes bort av vilda vågor.
Anm.:
1. Staden Ur låg i Babylonien, vid floden Eufrat och var under 2.000 år en av den dåtida världens mest betydande städer.
2. I 1.Mosebok 11:31 omtalas Ur som Abrahams hemstad.
3. Fader Nannar var sumerernas Mångud.
4. Staden Ur bör ej förväxlas med staden Uruk (Erech, Warka) som också den var en babylonisk stad, hemort för hjälten Gilgamesj.
5. Den här dikten fann man på en av de stentavlor som C.L.Woolley fann vid omfattande utgrävningar. Det är en framtidsvision eller en bön till Månguden Fader Nannar att inte låta staden Ur "förvandlas till ruiner" och förgås.
Tolkning av Bo I. Cavefors. Första gången publicerad i Lyrikvännen 4/61.
+ + +
Bo I. Cavefors
HISTORIEN UR UPPENBARELSENS PERSPEKTIV
T.E.Lawrence FOUNDATIONS OF REVOLT
Some Englishmen, of whom Kitchener was chief, believed that a rebellion of Arabs against Turks would enable England, while fighting Germany, simultaneously to defeat her ally Turkey.Their knowledge of the nature and power and country of the Arabic-speaking peoples made them think that the issue of such a rebelleion would be happy; and indicated its character and method. So they allowed it to begin, having obtained for it formal assurances of help from the British Government...
T.E.Lawrence ORGANIZING
...Later I was sitting alone in my room, working and thinking out as firm a way as the turbulent memories of the day allowed, when the Muedhdhins began to send their call of last prayer through the moist night over the illuminations of the feasting city. One, with a ringing voice of special sweetness, cried into my window from a near mosque. I found myself involuntarily distinguishing his words: 'God alone is great: I testify there are no gods, but God: and Mohammed his Prophet. Come to prayer: come to security. God alone is great: there is no god - but God'.
From: T.E.Lawrence SEVEN PILLARS OF WISDOM, a triumph. London 1926
+ + +
Historieskrivningen kan förfalskas, förvanskas, anpassas, manipuleras, egofixeras, förtigas, förlöjligas, användas subversivt. Exemplen kan mångfaldigas om att så skett, att så sker, att så kommer att ske. Det sker i den dagliga nyhetsförmedlingen, i tidningar, radio och television, på internet. Varför talas det så tyst om att Ryssland återgår till persondiktatur? Varför äter miljoner och åter miljoner människor även i muslimska länder McDonalds snabbmat? Hur kommer det sig att världen fortfarande accepterar USA:s och andra "grundarstaters" vetorätt i FN? Kommer Sverige alltid, i all historisk framtid, vara bäst i världen? Ett land som inte viker sig varken för Hitler eller dagens CIA, som alltid kommer att stråla klart av trolldomsglans och där statsministrars advokatyr presenteras som retorik. Är svaret: ja?
Nedan följer utvalda delar av tre artiklar (här uppdaterade) som publicerades mellan 1961 och 1995, om tillståndet i det dåvarande Irak (Mosulrevoltens undertryckare ställdes själva inför rätta av Kassems regim, KvällsPosten 2 maj 1961), om terrorism som politisk handling (Rebellen och etiken, Lundagård Nr 2, 1966), samt ett resonemang kring den tyske juristen, filosofen och rättshistorikern Carl Schmitts propåer om "partisaner" (Svarta Fanor Nr 5-6/maj 1995). [Se även artikeln Carl Schmitt här i Position2.]
Artikeln om Irak handlar om vad som föregick folkets uppslutning kring Saddam Hussein, USA:s mångårige vän och vapenbroder, inte minst i kampen mot mullorna i Iran. De krafter USA och andra västmakter då ville ersätta genom att placera Saddam Hussein vid maktens grytor, är idag de politiska krafter som tack vare USA tagit makten i Bagdad. Denna kamarilla av intrigörer kommer uppenbarligen att misslyckas. Varför? Därför att mannen på gatan, den vanlige irakiern vet hur en quisling ser ut, utan att känna till ordets ursprung.
Artikeln om terrorism handlar om spontan terrorism, dvs folkets terrorism, som svar på statsterrorism. Det är ett impopulärt ämne idag då varje oppositionell handling demoniseras som terrorism. Men vilka regimer som styrs av dagens makteliter har icke utgått från vad som under tidigare skeenden, av dåtida makthavare, kallades för terrorism? Israel, Sydafrika, Taivan, Ghana, Irland, Kenya, Indonesien, Indien, Pakistan, USA (den brittiska kronan gladdes icke åt de revolutionära republikanska terroristerna i territorierna bortom haven…), osv. Gustav Vasa var terrorist, Napoleon, 24-julimännen, osv.
Artikeln om Carl Schmitts "partisaner" är en sammanfattning av de båda andra artiklarna. Schmitt vinner i aktualitet allteftersom de nuvarande imperiebyggarna snärjer in sig i motsägelser och korstågsfanatism, något som Schmitt på ett tidigt stadium diagnostiserade hos Hitler. Vad som förvånar mig är att Schmitt i Sverige fortfarande är persona non grata vid de juridiska fakulteterna, medan han i länder som Storbritannien och USA, som fick naziriket på fall, tillhör juridikens klassiker. Kan detta bero på att Sverige fortfarande lider av det beklagliga i att icke ha varit ett av de länder som bidrog till nazirikets fall?
+ + +
Mosulrevoltens undertryckare ställdes själva inför rätta av Kassems regim [KvällsPosten 2 maj 1961.]
Det tråkiga med revoltörer som lyckas, är att det alltför ofta händer att de alltför lätt glömmer gamla kamrater. På Al Tahrir-torget i Bagdad står en samling statyer och de står därför att de tillägnats FRIHETEN. En symbol som emellertid tyvärr åter tillhör ett förgånget stadium i general Karim Kassems rike.
I de irakiska fängelserna finns idag fler arbetare, bönder och intellektuella än under den period landet styrdes av kung Feisal II och general Nuri es Said. General Kassem har visserligen sedan han övertog makten i Irak bibehållit den utrikespolitiska linje han då omgående slog in på, nära kontakt med och goda relationer till olika kommunistländer. Men den inrikespolitiska utvecklingen i Irak irriterar alltmer östmakterna och värmer åter hjärtat på statsmännen i Storbritannien och USA. Den progressiva inrikespolitik som många hoppades generalen skulle bli portalfigur för, har helt övergivits.
Den inrikespolitiska stabilitet som kunde blivit följden av general Kassems maktövertagande har inte inträtt, även om lugnet på ytan i Irak kan ge det intrycket. Irak är åter, eller fortfarande om man så vill, ett land fyllt av politiska intriger, ojusta rättegångar. Irak är fortfarande en diktatur där politiska motståndare fängslas, där hemliga polisen gör sina razzior, osv. Något som kan förvåna är att pressen i Irak fortfarande har en viss frihet att publicera opinionsyttringar även när de inte verkar särskilt lugnande på makthavarna.
General Kassem har under den senaste tiden (1961!) ställts ansikte mot ansikte med en vittomfattande kampanj som kräver att de 93 irakiska officerare skall släppas fria, som fängslades efter det att de hjälpt till att slå ned Mosulrevolten i mars 1959. De irakiska tidningarna får dagligen brev och upprop från enskilda och organisationer som kräver att dessa män friges. En tidning, Al Bilad, påstår sig ha erhållit 25 000 sådana brev. I själva verket är denna kampanj det bästa beviset för motsättningarna inom Irak och för det motstånd mot general Kassems regim som sprider sig i allt vidare cirklar. Det visar också att generalen är medveten om sin dåliga position och detta ger honom god anledning att fängsla även sina medhjälpare. Av de totalt 93 fängslade efter Mosulrevolten dömdes 48 genast till döden och 32 av de dödsdömda fick domarna ändrade till livstids straffarbete.
Enligt uppgifter i olika Bagdadtidningar har mer än 80 000 människor skrivit under en appell för frihet åt Mosulmännen. Bland de dödsdömda fanns kapten Mahdi Hamis, som tidigare var chef för den militära polisen i Mosul. Det var hans trupper som gemensamt med armén och frivilliga medborgare hjälpte till med att slå ned revolten i mars 1959. En revolt som startades och leddes av översten Shawaf.
General Karim Kassem tackade och gratulerade männen för deras arbete med att slå ned revolten, men omedelbart sedan Mosulmännen arresterat översten Shawaf ställdes de själva inför rätta anklagade för statsfientlig verksamhet. Vad som verkligen tilldrog sig under rättegången är okänt. De anklagades advokater förbjöds att yppa något om vad Mosulmännens försvarstal innehöll.
General Kassems behandling av sina medhjälpare är ett talande bevis på den opålitlighet som alltjämt präglar det politiska livet i Irak.
+ + +
Rebellen och etiken [Lundagård nr.2, 1966.]
Är alla upprorsrörelser legitima och kan de alltid försvaras? Är rebellrörelsen alltid den förfördelade parten vid en konflikt och bör rebellen alltid understödjas?
Under decennierna efter andra världskriget utbildades det inom svensk opinionsbildning ett slavaktigt följt mönster att alltid ta ställning för upprorsrörelser och mot sittande regimer. Kanske var det en naturlig reaktion efter alla svenska tillkortakommanden under 1930-talet då oppositionen mot fascism och nazism i länder som Italien och Tyskland vann föga genklang i svensk opinion och i svenska medier. Uppvaknandet mot mitten av 1940-talet, efter det tyska debaclet vid Stalingrad, fick oss att inse hur felaktigt vi tidigare agerat gentemot oppositionsrörelserna. Reaktionen har kanske i viss mån hindrat oss från att nyktert bedöma senare tiders oppositionsrörelser, gå bakom de propagandistiska slagorden och undersöka om de oppositionsrörelser vilka vi ger vårt moraliska stöd i sina grundvärderingar överensstämmer med de normer för ett politiskt, socialt, ekonomiskt och etiskt handlande vi kan acceptera också för egen del.
Lars Gustafsson publicerade sommaren 1965 i Expressen tre med rätta illa beryktade artiklar om den intellektuella vänstern. Gustafsson skrev bland annat: "Men till den intellektuella vänsterns manifestationer hör också olika pacifistiska företag, t.ex. kampanjen mot atomvapen och det slags yttringar av skepsis mot USA och Atlantpaktspolitiken, avsky mot Vietnampolitiken, de reaktionära inslagen i västtysk politik etc som snarare låter sig härledas ur ett behov av självständigt utrikespolitiskt ståndpunktstagande än ur en preferens för endera sidan i det kalla kriget". - - - Jag menar tvärtom, att man inte kan fördöma USA:s Vietnampolitik om man inte samtidigt fördömer USA:s konstitution, eftersom den i grunden är om inte orsaken till så dock den grundläggande legitimitetsinstansen för USA:s insatser i Vietnam. Accepterar man USA:s "demokrati" måste man också acceptera det USA-ledda Vietnamkriget, eftersom det till inte ringa del pågår för att i görligaste mån sprida den politiska och konstitutionella idé som är den amerikanska konstitutionens. Det är sålunda enligt min mening omöjligt att "isolera" sitt ställningstagande enbart till vissa konkreta situationer. Den idépolitiska distinktionen måste samverka med verkligheten. - - - Det är meningslöst att betunga debatten om Vietnam med ett önsketänkande om en enligt skandinavisk mening "demokratisk" politisk utveckling som man vet är orealistisk och opraktisk i detta land. I Sverige har vi alltid en viss förmåga att vilja pådyvla andra länder vår egen politiska utveckling, trots att det borde stå klart att den är en isolerad skandinavisk företeelse och i allmänhet inte ens önskvärd i andra länder på andra kontinenter.
- - -
Det finns således politiska och andra konflikter där man måste acceptera rebellrörelsernas, upprorsrörelsernas, frihetsrörelsernas våld som det mindre onda av de två alternativ där det andra alternativet är förtryck, ockupation, ofrihet. - - - Hade en kompromisslösning mellan algeriska FLN och Frankrike lett till ett fritt och självständigt Algeriet? Säkert inte. - - - Kan man i politiskt svårhanterliga situationer isolera sin politiska, religiösa och humana uppfattning från ett mer allmänt etiskt ställningstagande? Hur långt kan man gå i kompromissvillighet med sin "humanism" för att nå de politiska målen frihet och självständighet? Hur mycket etik är politiken värd?
+ + +
Carl Schmitts antiliberala partisaner [Svarta Fanor Nr 5-6/maj 1995]
Den rättshistoriska tidskriften Jur commune karakteriserade Heinrich Meiers bok Carl Schmitt, Leo Strauss und "Der Begreiff des Politischen" som "…une travail du grande qualité". Meier var 1995, när han publicerade Die Lehre Carl Schmitts. Vier Kapitel zur Unterscheidung Politischer Theologie und Politischer Philosophie (Verlag J.B.Metzler, Stuttgart 1994), professor vid Carl Friedrich von Siemens Stiftung i München.
Till saken. Moralisk upprördhet bör inte förväxlas med politisk filosofi, anser Carl Schmitt. Meier tar honom på orden. Däremot är det tveksamt om Meier till fullo inser att Schmitts kritik av humanistisk moralism inte innebär att denne även tar avstånd från moral. Det förhåller sig nämligen tvärtom. Vad Schmitt avskyr är en värld som reducerats till en amoklöpande maskin utan mål och mening, ett sig självförverkligande monstrum, ett skickligt iscensatt skådespel, intressant men utan grandezza, utan mål och utan avsikter. Livet i en sådan värld, med sönderstrilad tradition, hackad och finmald, med förlorad kunskap och heder, den är fantasilös, tråkig; den sociala gemenskapen består i ett sådant samhälle av ett oändligt antal ändlösa samtal utan innehåll, talanglösa och i avsaknad av dolda meddelanden och förtrollande visioner. Sekulariseringen, förnekandet av sanning och tro, tilltagande gudlöshet, oförmågan att tro på Gud - kort sagt, människans hybris leder henne visserligen till industriteknologiska framsteg, funktionalism och förutsebar framtid i form av ålderdom och död, men teknikernas och vetenskapsmännens aggressiva självöverskattning är följden av det evolutionära credo där människan "biologiskt och av naturen är ett på alla sätt svagt och hjälplöst väsen". Med hjälp av teknik och vetenskap försöker människan skapa en värld där hon är "den starkaste, ja den enda varelsen", menar Schmitt. Detta manifesteras framför allt genom försöken till "Selbsterrettung" och "Selbsterlösung".
I vår samtid står ingen lärare att finna för den Carl Schmitt som stormar fram mot allt herrskapstänkande, mot varje hierarki, mot de mänskliga auktoriteter där han ser den västerländska kulturens genuina fiender, mot politik och religion, mot idé och ande. För Schmitt är bourgeoisie själv kärnbegreppet för människans oförmåga att befatta sig med något utanför henne själv: borgaren är mästersmed när det gäller att förtränga vetskapen om Gud. Därvid anknyter Schmitt till Nikolai Berdiajev som 1936 skriver i boken Christentum und Klassenkampf att "borgerlighetens andliga hållning är vedervärdig", samt att "kommunisten är - den fullkomnade borgaren, borgaren som utkämpat sista striden, som blivit kollektivvarelse och som vill utbreda sin makt över allt och alla". Därför, menar Berdiajev, kommer "det socialistiska Riket att bli ett Rike i en genomborgerlig värld". Och denna analys avsåg 1936 såväl det internationellt socialistiska Sovjetunionen som det nationellt socialistiska HitlerTyskland.
Politisk teologi står och faller med tron på Uppenbarelsen, eftersom tron på Uppenbarelsen ärt en förutsättning för sanningen om tron. I kampen mellan tro och vantro finns det ingen "neutralitet". Tron på Uppenbarelsen skiljer vän från fiende. Den som förnekar Uppenbarelsen är för Schmitt en lögnare. Den som ifrågasätter Uppenbarelsen är motståndarens medlöpare. Medvetet anknyter Schmitt till Søren Kierkegaards antingen-eller. Som ingen annan politisk teoretiker under 1900-talet kombinerar Schmitt Uppenbarelse och politik. Detta skapar problem för teologer som i Schmits radikalism ser en strategiskt mindre klok politisering av kristen tro. Å andra sidan är det förmodligen så att det endast är möjligt att avgöra vad som är politiskt klokt eller politiskt oklokt och farligt sedan sakförhållandet granskats och analyserats och filosofiskt bearbetat. Redan Tertullian säger att det är vår skyldighet att göra si eller så, inte "därför att det är av godo, utan därför att Gud så önskar". Den tesen följer Schmitt livet ut och han försöker ge ett politiskt-teologiskt svar genom motfrågan: vill Gud det goda därför att han är god eller är det goda gott därför att vi tror att Gud anser så. Med andra ord: har det goda en mening som är oavhängig av Guds vilja, eller inte? Likt Tertullian erkänner Schmitt att Guds suveränitet är oinskränkt, att Guds vilja inte kan begränsas varken av natur eller med hjälp av logik och spetsfundigheter, eller att den "kan åsidosättas genom en lag så som revolutionärer krossar monarken med hjälp av volonté générale". Tron på Gud, på den kristna Uppenbarelsens Gud står över Allt och Intet. Kollektivet är Guds redskap.
Liberalismen "består av ett konstfärdigt system av metoder för att försvaga staten", medan fascismen, skriver Schmitt, inte står i motsatsställning till demokratin, utan bekämpar "liberalernas upplösning av demokratin": liberal demokrati är en "demokrati utan demos, utan folk". Schmitt: liberalism och marxism har gemensam metafysisk överbyggnad, marxism är 1900-talsversionen av 1800-talets liberalism. Det låter hårdsmält, men de blodiga decennierna efter andra världskriget har visat styrkan i Schmitts analys. Vid konflikter och kriser har liberala marknadsekonomier haft lätt att anpassa sig till totalitära dispositioner och åtgärder, framför allt genom tre kanaler: 1) filosofiskt erkänner man individen men inte korporationen och den enskilda människan inom denna, eller institutionens legitimitet i samhället; 2) inom ämnet religion strävar liberalismen efter desakralisering av människor och deras inbördes relationer, för att istället befrämja privatisering av religionen till att bli en affär mellan individen och Gud; 3) ideologiskt kämpar det liberala samhällets företrädare för att slå sönder människors djupa mystiska erfarenheter och relationer. Och här är det möjligt att direkt knyta an till det pågående kolonialkriget i Irak och hur det kommenteras på svenska dagstidningars ledarsidor (tex SDS 10.4.04), där man kräver att Irak skall bli ett sekulärt samhälle… Var det inte just ett sekulariserat samhälle Irak var under tyrannen Saddam Husseins decennier vid makten? Kanske är tiden kommen att raka av honom skägget, duscha honom ren och fin och återinsätta honom på en tron sponsrad av multinationella företag?
Till råga på allt föreslår Tony Blair att brittiska (och andra) trupper skall sändas till Libanon. Av alla platser på denna jord... Blair skäms inte för historiens domslut över britternas misslyckade militära och diplomatiska "missioner" under århundraden i denna del av världen. Kanske är hans avsikt att skänka bort delar av södra Libanon till Israel, för att upprätta en "neutrtal zon"? Vilken cynism... vilken okunskap... vilken arrogans. Vilken fanatism.
Läs gärna mer om detta och liknande ämnen i några av mina böcker: Tagelskjortan, Kulturopium, Celibat & erotik, Valpen möter Othello, samtliga utgivna av Johan Hammarströms Bokförlag, Umeå 2003 – 2006.
Copyright ©Bo I. Cavefors 1961, 1966, 1995, 2003, 2006.
Man kan avläsa aktiekursen av ett jeansmärke genom att observera hur många rumpor som vickar fram det. Skapar reklam den identifikation människor behöver får att profilera sig gentemot omgivningen?
Evolas politiska filosofi utgörs av ett antal hedersrelaterade värdebegrepp, som i mycket sammanfaller med bushidofilosofin: trohet, tålamod, välvilja mot de svaga och undertryckta, viljan att tjäna andra utan att sko sig själv.
två veckor erövrade han halvön Cyrenaika, större delen av Libyen och närmade sig i mitten av april Egypten. Sedan slutet av februari hade de tysk-italienska trupperna sammanförts under beteckningen DAK, Deutschen Afrikakorps/Tyska Afrikakåren. Rommel hade inlett offensiven med den 5:e lätta divisionen, som snabbt utökades till den 21:a pansardivisionen och därtill kom snart den 15:e pansardivisionen. De båda pansardivisionerna utgjorde till det bittra nederlaget, krigets slut, kärnan av DAK.
genomförda 
överlägsna. Tyska segrars tid var förbi. En av 
Generalfeldmarschall och Oberstleutnant, Vormarsch, Kampfmotivation, usw. Med denna bok som utgångspunkt försiggår hans eget krig på den jättelika orientaliska mattan i rödbrunt och grönt. Mönstret är utmärkt som underlag för lekar med småbilar där mattans kantbårder och mönster formar breda och smala vägar och där mattans inre mönster i form av ornamentik och orientaliskt krimskrams fint tecknar slagfältets topografi.
Han upplever när bussar med flyktingar från de tyska lägren börjar anlända. Sent på kvällarna sedan mörkret fallit och gatorna endast lyses upp av gaslyktor. Portvakten har stäng ytterdörren till omvärlden. När bussarna kommer hör han kommandorop, bromsarnas gnissel och när motorerna rusar då bilarna efter snabba inbromsningar svänger in från Fersens väg mot polishusets port vid Verkstadsgatan.
Är jag jag och min halvbror han, eller är han något mindre främmande om jag skriver halvbror? Hur förtydligar man så skilda förhållningssätt från omgivningens sida till två pojkar som trots åldersskillnaden dock under några år lever under samma tak. Lever under samma tak, ja, men det är faktiskt inte många år, inte tillräckligt många år för att det skall finnas ens ett uns av en möjlighet att uppnå kommunikation mellan två olika själar. Knappt tio år, ja egentligen inte mer än sju-åtta år. Vad är det av en människas liv. En parentes, inte mer. Också föräldrarna måste ha upplevt det så: så skilda förhållningssätt till de båda pojkarna, födda 1929 respektive 1935. Efter krigsslutet, som studentexamenspresent får hans (min, Bos…) halvbror Eisenhowers propagandistiska bok Korståg i Europa, utgiven av Saxon & Lindström, i halvfranskt band. Några månader senare, då jag befinner mig hemma igen på första lovet från skolan i London, får han (jag, Bo…) T.S. Eliots De knepiga katternas bok, och halvåret senare en annan av de böcker som (jag önskat mig, jag hade läst Michaels engelska originalutgåva) följt mig genom decennierna, Lord Greys Fåglar och fågelsång. Var försvann Rommel i detta efterkrigsvirrvarr, då man inte längre skulle lära/läsa tyska i skolan utan övergå till engelska? När jag började på Latinskolan i Malmö var det första gången första klassen började med engelska och inte med tyska. När jag kom till jesuiterna utanför London var, naturligtvis, engelska, huvudspråket, men ingen fasade för tyska som andra språk, framför allt inte eftersom det fanns åtskilliga elever vars föräldrar mist livet som oppositionsmän till naziregimen. Fanns det dåliga samveten i Sverige?Illustrationer: 1) Caesars porträtt av Rommel; 2) Västsidan av ökenfortet El Michili; 3) Tyskarna tränger igenom britternas försvarslinje; 4) Tyskt pansar vid El Agheila; 5) Stukas angriper motoriserade britter; 6a) Första skoldagen, vid hemmets port, någon av de första augustidagarna 1941; 6b) en av tioårsdagens presenter, ny cykel; 7) mamma tog fotografiet 1943, s/v, jag färglade 2003.
Copyright©Bo I. Cavefors 2006
Posts
All Comments
